Susens Dikter 38: En ovanlig, vanlig dag

En ovanlig, vanlig dag

En molnblommig himmel i vitt och blått,

trädens lövverk av skimrande grönska glimmar,

flodvattnet gungar en eka till ro, tror aldrig jag bättre mått,

silverstrålar i vattenspegeln skimrar.
 

Ett berg med gröna tallar,

där långt bortom en fågel stilla visslar,

kanhända den på någon kallar?

Av motorbåtens fart jag tjusas,

vattnet piskas till droppar i mängder,

som blir till små regnbågar i de vackraste färger,

bakom oss, ytan till vågor krusas.

Inte i mitten av en sommar,

Inte i slutet på en vår,

Ännu nalkas inte hösten,

Och av vintern ser vi inte ett spår.

Bergstoppen luktar på sockervadd,

skönheten sticker i mina ögon,

flodvattnet svalkar mina ömma fötters sår,
en getings surr väcker mig ur min dagdröm,

aktar mig för dess elaka gadd, men flyttar mig inte en tum.

Hur kan naturen vara så vacker?

Hur kan människor se utan att beröras?

Vill ta med mig synen i en ask,

för att inte glömma,

och till vintern ta fram och titta på utan att störas.

                      Susen M J © 1982

Foton: Susens tankar