 |
Foton: Susens tankar |
Kapitel 38: Ljusglimtar
På sommaren när jag varit Au-pair i USA ganska exakt ett halvår och därmed halva tiden, så var jag ledig ganska mycket eftersom barnen bodde hos sin mamma i Los Angeles, och även åkte till sina farföräldrar i Salt Lake City, Utah. Och George, barnens pappa, bodde hos sin flickvän, Eileen. Så jag blev än mer ensam, men hade å andra sidan numera ett växande socialt nätverk. Dessutom skulle Anders, min ena bror, komma och bo hos mig i ett antal veckor. Och det såg jag väldigt mycket fram emot. Vi pratade lite löst om att hyra bil och åka ner till Los Angeles. Kanske besöka Disneyland, Universal Studios, Hollywood och andra sevärdheter, men även hälsa på Gunilla som Anders också känt sedan flera år tillbaka. Hon hade nu acklimatiserat sig och trivdes som fisken i vattnet i LA. Det stora kruxet för mig blev åter igen pengarna! Så länge jag "stannade hemma", alltså bodde i huset, så fick jag betalt för att vara "husvakt", men inte längre när jag åkte i väg på resa.
När våra grannar, Mickey och Tony, fick veta att jag var kvar ensam i huset erbjöd de mig att åka med dem på semester som sällskap och barnvakt till deras små pojkar, den ena var tre och den andra under året. Jag skulle få mat, husrum och lite fickpengar. OK, tänkte jag, även om jag vid det laget var ganska trött på att vara barnvakt. Upplevde att jag levt med blöjor, välling och leksaker i stort sett hela mitt liv! Och varit barnvakt väldigt mycket genom åren; både i familjen och i bekantskapskretsen, samtidigt som jag egentligen aldrig varit den där lektanten. Låtsaslekar var jag inte ens förtjust i själv som barn! Men visst kunde jag följa med dem, det var ju kanske för en vecka, tio dagar och jag skulle få se både Oregon och Washington state, för att inte tala om storstaden Seattle!
Resan blev trots allt bra, om än tidvis ganska påfrestande eftersom vi bilade. Och jag kände inte riktigt att jag levde upp till familjens förväntningar, men jag var ändå glad att jag följde med. Och i efterhand förstår jag att jag nog mådde ganska bra under den resan, eftersom det var då jag skrev de enda tre dikterna under hela det året.
Lite så hade det nog alltid fungerat, att det var när jag mådde bra som jag skrev mina dikter... hur mörka de sedan än kunde te sig ibland. När jag inte mådde bra fick jag inte ner en stavelse på papper. Så Oregon med sin grönska, sitt djupblå vatten och härliga sommarväder, så likt Sverige på många sätt, fick igång min inspiration. Och det gladde mig mycket, eftersom jag länge oroat mig ganska rejält över hur jag mådde: Melankolisk, ledsen, låg och negativ i mitt eget tycke. Men även om jag visste om det, kändes det inte som om jag kunde göra något åt det. Hur gärna jag än ville! Utan blev i stället rädd för mina egna tankar och känslor. Vad jag inte visste då, men förstod långt senare, var att jag hade ångest och var deprimerad. Vilket jag alltså inte kunde prata med någon om, och därmed inte heller få någon hjälp. Därför förstår jag i dag än mer den glädje jag alltid känt för de få dikter som jag faktiskt skrev det året; såsom Susens Dikter 38: En ovanlig, vanlig dag För det visar på att mitt sinne faktiskt inte var lika mörkt hela tiden. Det fanns glimtar av ljus!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar