Susens Dikter 38: En ovanlig, vanlig dag

En ovanlig, vanlig dag

En molnblommig himmel i vitt och blått,

trädens lövverk av skimrande grönska glimmar,

flodvattnet gungar en eka till ro, tror aldrig jag bättre mått,

silverstrålar i vattenspegeln skimrar.
 

Ett berg med gröna tallar,

där långt bortom en fågel stilla visslar,

kanhända den på någon kallar?

Av motorbåtens fart jag tjusas,

vattnet piskas till droppar i mängder,

som blir till små regnbågar i de vackraste färger,

bakom oss, ytan till vågor krusas.

Inte i mitten av en sommar,

Inte i slutet på en vår,

Ännu nalkas inte hösten,

Och av vintern ser vi inte ett spår.

Bergstoppen luktar på sockervadd,

skönheten sticker i mina ögon,

flodvattnet svalkar mina ömma fötters sår,
en getings surr väcker mig ur min dagdröm,

aktar mig för dess elaka gadd, men flyttar mig inte en tum.

Hur kan naturen vara så vacker?

Hur kan människor se utan att beröras?

Vill ta med mig synen i en ask,

för att inte glömma,

och till vintern ta fram och titta på utan att störas.

                      Susen M J © 1982

Foton: Susens tankar

 

Kapitel 38: Ljusglimtar

Foton: Susens tankar

Kapitel 38: Ljusglimtar

På sommaren när jag varit Au-pair i USA ganska exakt ett halvår och därmed halva tiden, så var jag ledig ganska mycket eftersom barnen bodde hos sin mamma i Los Angeles, och även åkte till sina farföräldrar i Salt Lake City, Utah. Och George, barnens pappa, bodde hos sin flickvän, Eileen. Så jag blev än mer ensam, men hade å andra sidan numera ett växande socialt nätverk. Dessutom skulle Anders, min ena bror, komma och bo hos mig i ett antal veckor. Och det såg jag väldigt mycket fram emot. Vi pratade lite löst om att hyra bil och åka ner till Los Angeles. Kanske besöka Disneyland, Universal Studios, Hollywood och andra sevärdheter, men även hälsa på Gunilla som Anders också känt sedan flera år tillbaka. Hon hade nu acklimatiserat sig och trivdes som fisken i vattnet i LA. 

Det stora kruxet för mig blev åter igen pengarna! Så länge jag "stannade hemma", alltså bodde i huset, så fick jag betalt för att vara "husvakt", men inte längre när jag åkte i väg på resa.

När våra grannar, Mickey och Tony, fick veta att jag var kvar ensam i huset erbjöd de mig att åka med dem på semester som sällskap och barnvakt till deras små pojkar, den ena var tre och den andra under året. Jag skulle få mat, husrum och lite fickpengar. OK, tänkte jag, även om jag vid det laget var ganska trött på att vara barnvakt. Upplevde att jag levt med blöjor, välling och leksaker i stort sett hela mitt liv! Och varit barnvakt väldigt mycket genom åren; både i familjen och i bekantskapskretsen, samtidigt som jag egentligen aldrig varit den där lektanten. Låtsaslekar var jag inte ens förtjust i själv som barn! Men visst kunde jag följa med dem, det var ju kanske för en vecka, tio dagar och jag skulle få se både Oregon och Washington state, för att inte tala om storstaden Seattle!

Resan blev trots allt bra, om än tidvis ganska påfrestande eftersom vi bilade. Och jag kände inte riktigt att jag levde upp till familjens förväntningar, men jag var ändå glad att jag följde med. Och i efterhand förstår jag att jag nog mådde ganska bra under den resan, eftersom det var då jag skrev de enda tre dikterna under hela det året. 

Lite så hade det nog alltid fungerat, att det var när jag mådde bra som jag skrev mina dikter... hur mörka de sedan än kunde te sig ibland. När jag inte mådde bra fick jag inte ner en stavelse på papper. Så Oregon med sin grönska, sitt djupblå vatten och härliga sommarväder, så likt Sverige på många sätt, fick igång min inspiration. Och det gladde mig mycket, eftersom jag länge oroat mig ganska rejält över hur jag mådde: Melankolisk, ledsen, låg och negativ i mitt eget tycke. Men även om jag visste om det, kändes det inte som om jag kunde göra något åt det. Hur gärna jag än ville! Utan blev i stället rädd för mina egna tankar och känslor. Vad jag inte visste då, men förstod långt senare, var att jag hade ångest och var deprimerad. Vilket jag alltså inte kunde prata med någon om, och därmed inte heller få någon hjälp. Därför förstår jag i dag än mer den glädje jag alltid känt för de få dikter som jag faktiskt skrev det året; såsom Susens Dikter 38: En ovanlig, vanlig dag För det visar på att mitt sinne faktiskt inte var lika mörkt hela tiden. Det fanns glimtar av ljus!

                     Susen M J ©  

Susens Dikter 37: Precis som alla andra, eller?

Precis som alla andra, eller?
Varför skall alla nödvändigt vara lika?
Vart man än vänder sig skall alla på en värderande kika.
Det känns som om folk ska bestämma sig för om man duger,
men vem säger att inte utseende, stil och kläder ljuger?
Jag får inte vara för tjock eller smal, osäker, bryta i språket eller stamma.
Nej, för då får jag stå ensam i ett hörn och damma!

Jag måste passa in i mönstret för att vara populär,

– senaste frissan, vrålsnygga kläder –
det spelar ingen roll om man i det klär,
för har man bara rätta stilen går man hem i alla väder.
Men jag vill inte vara precis som alla andra,
inte vara med i masscirkeln och vandra.

Jag är inte tuff utan mjuk i sättet,

och sätter i första hand inte stilen utan vettet.
Jag vågar säga vad jag tycker och tänker,
och jag gärna en medmänniska en varm tanke skänker.
Någon sade: ”Du kan inte tycka synd om alla som har det svårt!”
Och det är nog rätt för då blir nog livet i det närmaste stenhårt.

Jag ser nog rätt vanlig ut, fast en aning mullig,
ett sjukt problem, men tjock kan ju inte vara gullig!?
Nej, precis som alla andra skall man vara snygg och slank,
och helst göra sig på modegrejor pank.

Fast jag vill vara mig själv och tänka en tanke som är min egen,
och en dag kanske det är det som vinner i längden på ”poppisstegen”!

                         Susen M J ©  1980

Foto: Susens tankar

Kapitel 37: Ekonomiska problem och andra...

Kapitel 37: Ekonomiska problem och andra...

Före avresan till USA sparade jag visserligen intensivt inför det kommande resan, men dessvärre bara i ett halvår. Mer blev det inte i och med att jag väldigt snabbt fick jobbet i Arizona, som på alla sätt verkade så bra. Där skulle jag ju tjäna en bra bit bättre än genomsnittet av Au-pairer, ha fri tillgång till bil, och om jag stannade hos familen hela året, få min resa betald. Och även få följa med på en hel del utflykter, till Grand Canyon bland annat, tillsammans med familjen, som de skulle stå för. När jag bestämde mig för att jag inte på några villkor, lönen till trots, kunde stanna tillkom ju även kostnaden för flygbiljetten mellan Phoenix och San Francisco. Jobbet i San Francisco betalade sedan 30 dollar mindre i veckan, och jag fick själv stå för bensinen när jag var på egna turer. Visst var jag ute och reste med familjen, men det blev bara en gång under det året. Och nu var jag alltså utan den hemresa jag förlorat i flygbolagets konkurs! Och som därför måste betalas för en gång till! Rent ekonomiskt var det katastrof för mig! Men jag hade aldrig kunnat välja annorlunda även om jag vetat allt detta i förväg!

Det var verkligen tur att jag inte var mycket för shopping. Men däremot var jag väldigt mån om att ha med mig presenter hem till Sverige. Och då inte bara till mina fyra syskon och föräldrar, utan mor-och farföräldrar, morbror och faster... Vet inte var det kom ifrån, men det fanns inte på kartan att välja bort de gåvorna! George bara skakade på huvudet och rullade med ögonen, när ett av mina stora problem blev hur jag skulle få med alla presenter hem, och inte hade råd att köpa ännu en resväska?! Men grannarna, vilka jag hade extrajobb hos genom att städa varannan vecka, hjälpte mig lösa det med en gammal sliten väska de hade liggande.

Resan med familjen gick till Lake Tahoe där vi åkte skidor. Det blev en fantastisk upplevelse. Åter igen fick jag känna på den underbara friheten i att sväva ner för pisterna, nästan lika tyngdlös som i vatten. Vi hade en härlig helg tillsammans där i de snörika bergen. Efteråt kom George till mig och sa till mig:
"Antingen betalar jag hela din biljett hem, när du åker om ett halvår, eller också får du en hemlig gåva, men i så fall betalar jag bara halva biljetten!"
Jag vet ju exakt vad mitt mognare, erfarnare jag skulle ha svarat på den frågan i dag - i min dåvarande ekonomiska situation - men då...! 

Inte kunde jag tacka nej till en hemlig gåva!

Så som jag fick slita för att få ihop min del av pengarna till hemresan, var ju det valet rent av idiotiskt. Och med tanke på gåvan, som alltså var ett par Rossignol slalomskidor, och som jag sedan bara använde vid ett enda tillfälle... vilket i sig är en helt egen historia* och som jag berättar längre fram.

Så NEJ, med facit i hand hade jag inte valt en hemlig gåva, som alltså bestod av ett par slalomskidor, utan gjort ett klokare val med tanke på min skrala kassa!                 

                        Susen M J ©  

Susens Dikter 36: Sommarkväll

                                                                                                                         Foto: Susens tankar

Sommarkväll                     

Dagen är över,                                             

även den längsta har en ände.

”Varför tar de roliga stunderna slut fortare än de tråkiga?”

frågade sig någon jag kände.

Solens sista strålar värmer, 
men kvällsbrisen tränger igenom,

huden knottras, jag ryser.

Om en liten stund har solen gått ner,

man måste ta på sig något mer,

även sommarkvällen kan vara så kall att man fryser.

Det är ljust länge, 
och när det väl mörknat, 
dröjer det inte förrän skuggorna flyr,

och morgonens solljus åter gryr.

Så skönt det är med ljus och sommar,

så när den tiden lider mot sitt slut,
och höstens allt längre skuggor är ett faktum, längtar man sig bort.

Undrar varje år; Varför blir mötet med sommaren alltid så kort?

       Susen M J © 1980

Läs även: Susens tankar: Susens samlade krönikor

Kapitel: 36 Rent socialt blev allt bättre...

Kapitel 36: Rent socialt blev allt bättre...

Mia som jag hade träffat på resan när jag åkte över till USA, och som sedan även hjälpt mig att få mitt nya jobb i San Francisco, när det inte fungerade i Arizona, ringde mig efter ett tag. Hon ville att jag skulle komma och hälsa på henne i Santa Barbara.Vilket jag naturligtvis gjorde med glädje. Familjen som hon arbetade för var förmögna och hade ett riktigt stort hus, Mansion, men i övrigt förstod jag snabbt att jag hade ett mycket bättre liv hos George, Steph & Chris! Det kändes lite som om livet i hennes familj var väldigt ytligt, och jag undrade särskilt över hur väl de tog hand om sina barn egentligen, deras föräldrar alltså. Så det var ju tur att barnen hade en så go människa som Mia, som au-pair. Men det var ju bara under ett år. Ja, jag minns faktiskt att jag tänkte så.

Mia och jag tog väl vara på mitt besök. Vi fick vara med på en ranch där cowboyer märkte gårdens djur, och vi tog en avstickare ner till Los Angeles och var på både Universal studios och Disneyland. Och vi liftade där också! För att vi inte hade så mycket pengar. Trots att vi visste hur farligt det kunde vara! I efterhand fick vi veta att det var just där någonstans utefter den kaliforniska kusten där en, eller två svenska flickor försvunnit och senare funnits mördade. Med den vetskapen förstod jag verkligen än bättre mannen som den gången plockade upp oss och körde oss hem. Han var arg och skällde på oss och sa att så här får ni bara inte göra. Han var tecknare på företaget Hanna Barbera som producerade tecknade barnfilmer och just då höll de på med Heidi. 

Han var helt fantastisk och körde oss flera mil extra för att han var så mån om att vi skulle komma hem ordentligt. Vilken människa. Han kanske blivit glad i dag om han fått veta att det bara var den där ENDA gången som vi liftade. Ja åtminstone jag i alla fall!

Santa Barbara var och är fantastiskt fint och mysigt och ligger nära både stränder och shopping, så jag förstod att Mia trivdes gott där. Hon hade även många vänner. I samband med resan till henne kom jag att prata med några killar som precis rest från Sverige till USA. Bland annat om biljettpriser. När de berättade om sina dyra flygbiljetter kunde jag inte låta bli att fråga varför de inte valt samma flygbolag som jag eftersom det var mycket billigare. "Laker", sa de, "de gick i konkurs för några veckor sedan!" Jag blev helt chockad och trodde naturligtvis inte på dem till hundra procent, utan bestämde mig för att ta reda på fakta när jag kom hem från Santa Barbara. Vilket jag också gjorde. Jojomensan, mitt flygbolag hade kursat, så jag hade inte längre någon giltig hemresa att luta mig tillbaka på. Vad var detta egentligen, skulle det aldrig vara nog med problem att lösa?

             Susen M J ©  

https://www.pods.com/blog/2021/04/living-in-santa-barbara/

Susens Dikter 35: En fredlig tanke

En fredlig tanke
Såg dig i rutan, Du tvekade så,

kunde dig inte till att döda förmå,

men i krig gäller att bli slagen eller slå!

Ögonens fruktan fick mig att tänka,

”Vem vill frivilligt ge sig in i något på villkoren; Dö eller Döda

skjuta en medmänniska och se blodet stänka”?

Men du har lika liten chans till återvändo som en kvinna på väg att föda?”

Ändå är skillnaden milsvid,

kvinnan ger liv, medan soldaten det föröda.

 

De som beordrar krig,

sitter kvar vid sina skrivbord,

talar i telefon, skriver papper, och lämnar inte med en fot sin säkra stig!

 

Hur många har dött?

Hur många kommer att dö?

Livet är så kort!

Är det verkligen meningen att vi för det med kulor skall sätta stopp?

 

Ingen vinner, nej alla förlorar,

den som har ett liv och ger det,

den som tog det som han hade,

och säg nu inte att jag eländet förstorar!

 

Någonting har gått snett,

och de bakom sina skrivbord är helt utan vett!

 

Människor bestämmer över andras rätt att leva,

hur kan regler få vara så skeva?

Lägg ner vapnen och kämpa för fred på jorden!

Kan ge mig tusan på att jag tog dig på orden!

                      Susen M J ©  1982

Kapitel 35: Amerikalivet rullar på

Kapitel 35: Amerikalivet rullar på 

Dagarna kom och gick, och jag försökte mig på att komma igång att träna igen, på lite olika sätt. Men vem orkar springa runt, runt, runt en gräsmatta på en idrottsanläggning typ Majvallen när man är van att springa i skogen? Inte jag i alla fall! Jag längtade, längtade, och längtade efter både slingan och träden därhemma. Försökte mig på konststycket att ta en riktig långpromenad till centrumet i den amerikanska förorten, belägen vid foten av de höga Californiska kullar vi bodde på. Det tog en halv dag att gå ner dit, och lika lång tid hem. Unnade mig en riktig långlunch när jag kom fram, Caesarsallad. Herregud, jag fick en skål så stor att den hade räckt till hela min familj, som ju bekant består av sju personer! Mitt första riktiga möte med hur stora USA:s portioner ter sig. Jag klarade bara av att äta den översta toppen av salladen, och det kändes verkligen inte bra att behöva slänga resten.Tycker verkligen inte om slöseri, och det var ingen som upplyste mig om Doggy-bag-systemet som fanns i USA redan då. Det skulle faktiskt ta många år innan det gick upp för mig att de hade ett sådant. I dag tycker jag det är toppen att det är en självklarhet även i Sverige!

Jag försökte att gå på gym också, det trivdes jag ju väldigt bra med hemma. Och visst, jag kom igång litegrann, men så var det detta att det var så dyrt. Dumt nog tecknade jag för månadsvis betalning. Och ångrade mig direkt. Samtidigt hade jag berättat för tränaren som upprättade kontraktet att jag var au-pair, vilket då inte var helt legalt. Jag kände mig verkligen fångad i en fälla! Men tog mod till mig och berättade för George, som gick till gymmet och hjälpte mig ur situationen. Han var min hjälte, och kändes som den storebror jag aldrig haft. Just det, storebror! För det hade känts lite så där att arbeta för en skild man i 30-årsåldern. Och att hans flickvän inte bodde med oss. Så det tog ett tag innan jag berättade det för min mamma och pappa. Och än längre innan jag och Eileen, Georges flickvän, pratade om det. Och hon berättade då även om sina farhågor med att ha en blond svenska i 20-årsåldern boende i pojkvännens hem. Hon sa att hon frågat George hur han skulle hantera om jag skulle komma att göra några olämpliga närmanden mot honom. Han hade då svarat henne att han helt enkelt skulle: Tala mig till rätta. "Tala till rätta?!" hade Eileen sagt, "Du förstår väl att du måste få henne att flytta i så fall?!" Vi skrattade väldigt gott åt våra farhågor den gången, hon och jag, och vid senare tillfälle, även jag och George. Vi var som sagt, mer som syskon än något annat. Det blev än mer tydligt i slutet av året då han och Eileen valde att gå skilda vägar. George var väldigt ledsen, och jag stöttade honom igenom den tiden, på samma sätt som om han varit en av mina bröder. Vilket han tackade mig för senare. Sorgen varade dock inte så länge, för strax efter det att jag åkt hem träffade han sin blivande fru, som han fortfarande, årtionden senare, är gift med. Men det skulle ta sex år innan jag åkte tillbaka till USA och träffade henne för första gången.

                        Susen M J ©   

PS: Min dikt: En fredlig tanke 

Susens Dikter 35: En fredlig tanke  som inspirerades av en väldigt otäck scen i en krigsfilm, var den andra av de tre dikter jag skrev under hela mitt au-pair- år i USA. DS.

Susens Dikter 34: Jag såg dig grabben

Jag såg dig grabben

Första gången jag såg dig grabben,

var för åtta år sedan.

Man lade märke till dig,

Du var ju nästan snyggast på skolan,

tyckte man då, som 13 år.

Visste inte ditt namn, och var bara lätt intresserad.

Du hade mörkt, lite för långt, vågigt hår, vita tänder och mörkblå ögon,

inramade av långa svarta fransar.
Inte konstigt att jag såg dig grabben!

När vi roterade runt till olika salar, stod där, på bänkarna,

ofta ett och samma namn: Ingemar Svensson!

Det tillhörde Dig, förstod jag sedan.

En sak var inte bra med dig grabben,

Du tillhörde ”fel typ” av folk,

eller utgjorde en del av dem.

”Fel typer”, var de som rökte, drack alkohol, ibland även sniffade eller använde hasch!
 

Då, en gång för åtta år sedan GRABBEN,

Var bara börja på karusellen,

Eller rutschkanan om du hellre vill.

För utför gick det!
 

Jag såg dig häromdagen, grabben,

ditt hår var alldeles för långt, stripigt, och saknade färg.

Dina tänder hade gulnat, glansen, hoppet om framtiden,

fanns inte längre kvar i dina ögon.

Dina kläder hängde som säckar på din magra kropp.
 

Du var inte full, grabben, men jag såg något konstigt i dina ögon.

Du använder starkare droger nu,

snart stannar karusellen, rutschkanan tar slut!

Jag såg dig, grabben, men inte "honom", Ingemar Svensson, killen från förr, utan "vraket" Ingemar Svensson, grabben som gick genom fel dörr!

                    Susen M J ©  1982

Kapitel 34: San Francisco City - Mitt första möte med hemlösa

Kapitel 34: San Francisco - Mitt första möte med hemlösa

Jag hade kört bil in och igenom San Francisco via Oakland, Bay Bridge och Golden Gate Bridge flera gånger, med olika vägval och resultat, men började äntligen lära mig. Den här gången hade jag bestämt mig för att ta snabbtåget, Bart, ja det var så det hette. Folk Bartade till City, och Bartade till jobbet, i tid och otid. Nu hade jag hört det där så mycket att det hade gjort mig nyfiken. Snabbtåget hade en modern utformning, och i efterhand kan jag konstatera att både tågen och stationerna var snygga, väl underhållna, ja helt enkelt klanderfritt skött. Speciellt om jag jämför med tunnelbanesystemet i New York City, men det skulle ta några år till innan jag kom dit och fick se och uppleva det. 

Nu skulle jag ta tåget för första gången, och hade parkerat bilen vid stationen - Pendelparkering, säkert 20 år innan jag hörde talas om det i Sverige.

Det är svårt att sätta ord på känslan då jag kom upp för trappan ur underjorden och såg San Franciscos skyskrapor från det perspektivet för första gången. Kommer bara på ett enda ord: Mäktigt! Jag tror aldrig jag känt mig så liten i hela mitt liv. Lite som jag skrev i en reseberättelse några år senare, visserligen i ett annat sammanhang men ändå: 

"HUR STOR man än upplever sig, så känner man sig nog liten i detta vidunderliga!" 

Jag fick en riktigt trevlig dag när jag vandrade runt på San Franciscos gator, och kullar, som kan liknas vid höga berg och djupa dalar. Jag som då inte hade tränat på bra länge fick mig en riktig genomkörare. Förutom att gå omkring och uppleva atmosfären, grönområden och parker i den vackra staden, visste jag inte riktigt vad jag skulle sysselsätta mig med. För det där med shopping hade jag aldrig förstått mig på. Att handla sådant man egentligen inte behövde? Jättekonstigt! Lite som papsen, och många andra män, också tänker skulle jag tro. Så att gå i affärer bara för att titta föll mig aldrig in. Önskar att jag hade behållit den insikten livet igenom, och sluppit problemet med allt för mycket prylar, hur mycket jag än gör av med🌝

En insikt som gav mig ett riktig slag i solar plexus den där dagen var att det var så många människor i San Francisco som var hemlösa!? De hade alltså ingenstans att bo, utan satt på kartongstumpar på gatorna i smutsiga, trasiga kläder och tiggde pengar i pappersmuggar. Men Amerika, var inte det ett av världens rikaste länder? Efter hand fick jag förklarat för mig att i detta stora, rika land, kan vem som helst, när som helst och inom kanske bara dagar, eller en månad, bli av med allt! Och därefter bli sittande på gatan. DET var en otroligt skrämmande insikt! Människor som jag försökte prata med om detta bortförklarade det gärna med att det mest var drogberoende och alkoholister som hamnade i detta utanförskap. Mitt diktande som började lite trevande när jag var 16 år med Barn i trafiken, tog rejäl fart tre år senare när jag skrev konstant hela tiden, men avtog sedan, och upphörde nästan helt under mitt år i USA. Då skrev jag egentligen bara tre dikter på ett helt år, varav en var

Susens Dikter 34: Jag såg dig grabben 

som nog inte kom till av en slump nu när jag tänker tillbaka på mina första möten med människor i hemlöshetens helveteskval!

                      Susen M J ©  

Susens Dikter 33: Ett Sommarmönster

        Foto: Susens tankar

Ett sommarmönster

Glittrande hav och vita segel,

solen kastar varma strålar,

och den kraftiga vinden piskar vattenytan till en grumlig spegel.

Fågelkvitter, vindens sus och vågornas kluckande när de slår mot båtskrov,

eller slås sönder mot strand,

tillsammans överröstas havets mäktiga brus,

blicken vilar långt ut mot horisontens svarta rand.

 

Molnen formar figurer upp på klarblå himmel,

alltihop bildar ett mönster i sommaren,

och blir till ett underbart skimmer.

Bergens oregelbundna form ses som ett mål,

fiskmåsars klagande låter mer vilsamt än som outhärdliga vrål.

 

Blinkar till, kanske är allt detta underbara bara elaka dagdrömmars spratt,

men med ögonen stängda ser man ju inte ett skvatt.

Titta, ja se, det är ingen dröm, allt finns kvar,

sommaren är fortfarande här.

Åh, stanna länge i år du nyckfulla sommar,

du vet att vi håller dig så innerligt kär!

                     Susen M J ©  1980

Kapitel 33: "Det tar tre månader..."

Kapitel 33: "Det tar tre månader..."

Gunilla ringde mig och var alldeles förtvivlad! Hon grät så att jag knappt kunde höra vad hon sa. Hemma i Sverige bodde vi i samma område, men nu befann hon sig sedan helt kort i Los Angeles. Och precis som jag skulle hon arbeta som au-pair under ett år. Jag hade hunnit vara i USA kanske fyra månader, kände att jag hunnit acklimatisera mig ganska väl, och kunde därför lugna henne när hon hulkande pratade om att: "ÅKA HEM!" "Ta det lugnt, det kommer att lösa sig, du kommer att känna dig hemma. Det tar tre månader, sedan känner du dig som hemma, jag lovar!" sa jag. Kunde knappt tro att det var jag som sa det där, och att jag dessutom djupt inom mig visste att det var precis så det var. Tre månader hade det tagit mig att "landa och hitta hem" i Amerika. Visst hade jag hemlängtan, men jag skulle ju hem i december, och fram tills dess gjorde jag det bästa av min vistelse. Jag fick även samtal från Marita, som ville komma till USA: "Kan du hjälpa mig att hitta jobb hos en familj?" frågade hon. Och visst kunde jag det. Så nu växte min bekantskapskrets.

På helgerna var jag och Ingrid ofta ute och åkte i "hennes bil", det var bättre för hon hade "fri bensin" medan jag fick betala min. Av Ingrid lärde jag mig bit för bit att läsa karta, det hade aldrig varit min starka sida, men det var hon en fena på. Vi hamnade sällan fel när vi var ute tillsammans, medan jag, när jag var ensam på utflykter väldigt sällan tycktes navigera rätt. 

En dag när jag var ute och körde med barnen i bilen hojtade Chris 9 år till och pekade: "En sådan där skylt skulle du också ha på din bil!" Det stod: "Don´t follow me, because I´m lost to!" (Följ inte efter mig för jag är också vilse!) Vad vi skrattade, men det var inte alltid så roligt att köra runt i timmar och inte hitta rätt. Samtidigt hade jag tur som inte körde in i farliga områden och/eller råkade illa ut. 

Den utflykt som sticker ut mest när jag tänker tillbaka, var då jag en härlig sommardag skulle ta mig till Santa Cruz för att äntligen få bada i Stilla havet. En sträcka på tio mil, men som förlängdes rejält då naturligtvis. När jag väl kom fram till det lilla samhället utmed Highway 1 ansåg jag trots allt att det var värt alla strapatser, tills jag upptäckte att jag glömt baddräkten! Försökte lite diskret att sola i mina underkläder, men att bada i desamma, det gör man bara inte i Amerika! Trots alla filmers vågade sexscener från samma land är folk många gånger otroligt pryda. På gymmet duschade man till och med i badkläder!?

När jag väl kom hem den där kvällen hade mörkret lagt sig, och jag hade tagit en sådan omväg att jag kört via Bay Bridge hem, och på det viset åkt förbi vårt hus på andra sidan "The Bay-area", över bron, och sedan tillbaka igen. George, som faktiskt varit på vippen att efterlysa mig, skrattade gott när han förstod att jag i stället för 20 mil den dagen, säkert kört det dubbla.

                                              Susen M J ©