april 05, 2017

Kapitel 26: Grus i maskineriet

Kapitel 26: Grus i maskineriet
Resan mot Amerika hade nu tagit sin början, men ju längre avståndet blev mellan mig och min familj, ju närmare kändes det som om jag var dem. Och det gjorde på något sätt nästan fysiskt ont. Jag tänkte på mamma, på pappa, på Anders, på Jonas, på Anna och på minstingen... Malin, familjens allra största busfrö😉 Herregud vad den ungen ställde till! Ingen av oss andra fyra barn hade någonsin kommit i närheten av allt bus som Malin hittade på. Nu hade hon hunnit bli fem år och hade en räv bakom varje öra. Vi visste aldrig var vi hade henne. Hon höll verkligen hela familjen på tårna. Hon var hur jobbig som helst, och jag saknade henne fruktansvärt mycket! Efter bara ett dygn! 
Uppenbarligen kände hon likadant, för efter ett kort tag kom det ett brev från henne som mamma hjälpt henne skriva, där hon sa att om jag inte kom hem snart så skulle hon ringa till Polisen❣🌝

Båtresan flöt på fint, och efter ett dygn var jag på en buss på väg in mot London. Under bussresan mot den brittiska huvudstaden hade jag turen att träffa Mia, som det visade sig skulle sova på samma hotell som jag. Och sedan skulle vi med samma plan till Los Angeles nästa morgon. Vad var oddsen?! Så vi slog följe, och det var en stor tröst att ha henne som sällskap. Och det distraherade saknaden efter familjen litegrann. 

Kvällen blev trevlig med mitt nya resesällskap, men följande morgon började med problem! För under natten hade det snöat i London, och på något sätt verkade det som om det var första gången i världshistorien, trots att det var i januar, för det blev kaos. Vi hade supersvårt att få tag i en taxi till flygplatsen, och blev plötsligt livrädda för att missa planet. Men det hade vi verkligen inte hade behövt oroa oss för, över huvud taget! För när vi väl äntligen kommit på planet, var på väg att taxa ut, och tänkte att: "NU!" så stängde de flygplatsen på grund av ovädret! Så vi fick sitta på planet - i sju timmar - innan vi ens lyfte! Samtidigt vågade personalen inte tulla på matförrådet, för att det i så fall skulle kunna innebära att maten inte räckte under själva flygresan! Men...alltså...🤯 

Min oro för att missa mitt anslutningsplan till Arizona besannades i och med förseningen! Och där stod jag på en stängd flygplats i Amerika... klockan två på natten! Totalt slut efter att ha suttit sjutton timmar på ett flygplan! Mia som skulle till Santa Barbara, vilket ligger några mil norr om Los Angeles, blev hämtad,  och därmed blev jag helt allena. Som tur var hade hon sett till att vi bytte adresser. Det var något jag annars brukade vara väldigt snabb med, men hade  tänkt att: "Resan har ju precis bara börjat, jag kan ju inte samla på mig kontaktuppgifter med alla jag möter." Men som sagt så tog hon hand om den detaljen, och det skulle snart visa sig bli min räddning.                                                                               Susen M J © 

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar