Kapitel 28: När det är som mörkast...
Ja det var så han sa ibland, Papsen, när jag växte upp och allt kändes som svårast: "När livet är som mörkast, så är ljuset inte långt borta!"
Han sa det alltid med eftertryck, och i en total bamsekram, samtidigt som han torkade de hulkande tårarna. Och den högsta känslan av trygghet infann sig där och då.
Jag hade behövt komma ihåg Papsens ord den där morgonen, bara dagen efter att jag landat i USA för första gången, när jag befann mig i "Mrs L:s Arizona" och satt och läste hennes städinstruktioner:
"EVERY DAY - BE IN THE KITCHEN AT 07:00 DRESSED AND READY FOR WORK.
"EVERY DAY - BE IN THE KITCHEN AT 07:00 DRESSED AND READY FOR WORK.
You have all day to do the household chores. Do them carefully but with some speed. We like to complete a certain schedule everyday."
...sedan fortsätter instruktionerna sida upp, och sida ner... på 24 A-4 sidor.
...sedan fortsätter instruktionerna sida upp, och sida ner... på 24 A-4 sidor.
Ingenstans fanns ordet: "Välkommen",
eller "Känn Dig Som Hemma".
Det som skrämde mig allra mest var att det stod: "Every Day" - "Varje Dag."
Jag skulle alltså vara instängd i detta stora hus med min städning, dag ut och dag in, arbeta i tolvtimmarspass - 60-timmarsveckor!
Och detta skulle bli "mitt" Amerika?
Ett år i USA, som så länge jag kunde minnas varit min stora dröm, och så skulle det visa sig bli vecka ut & vecka in av något som liknade slavarbete...
Som jag grät den där första veckan. Jag var totalt förstörd! Räddningen var Maria, städerskan som dittills arbetat för familjen, och som nu i stället skulle introducera mig i jobbet.
Maria var mexikanska, kunde bara fåtal engelska ord, jag kunde ingen spanska.
Maria var mexikanska, kunde bara fåtal engelska ord, jag kunde ingen spanska.
Vi pratade kroppsspråk, enstaka engelska, svenska och spanska ord.
Och efter bara ett par dagar förstod vi varandra fullkomligt!
Hon lät mig gråta när jag behövde det, men lockade mig också till gapskratt!
Det var en av de besynnerligaste veckorna jag upplevt i mitt liv, som lärde mig väldigt mycket om mig själv. Jag är ingen "quitter", som ger upp i första taget. Utan en fighter! Tänkte återigen på papsen, och många av hans visdomsord: "Har man tatt fan i båten, så får man ro honom i land!"
Men det visste jag uppriktigt sagt inte om jag var beredd att göra denna gången. Fighten pågick inom mig, sekund för sekund, minut för minut, timme för timme!
Andra dagen i Phoenix, Arizona kom jag på att jag kunde ringa Mia som jag hade träffat under resan. Hon blev jätteglad för att jag hörde av mig, men desto mer bekymrad när hon fick veta hur jag hade det, och hur olycklig jag kände mig!
Andra dagen i Phoenix, Arizona kom jag på att jag kunde ringa Mia som jag hade träffat under resan. Hon blev jätteglad för att jag hörde av mig, men desto mer bekymrad när hon fick veta hur jag hade det, och hur olycklig jag kände mig!
Minns inte om det var då, eller någon dag senare, som hon gav mig tipset att kontakta en väninna till kvinnan som hon själv arbetade för: "Hon heter Ellinor, har två barn, bor i San Francisco, arbetar på Lewis Strauss, och letar desperat efter en Au-pair!"
Nja, men man kunde väl inte ge upp såå snabbt? Eller kunde man det?
Nja, men man kunde väl inte ge upp såå snabbt? Eller kunde man det?
På kvällarna somnade jag som om någon slagit mig i huvudet med något hårt, och på dagarna gick livet runt som i en snabbsnurrande karusell.
När Mrs L slutligen kom hem från sin affärsresa i New York City på torsdagskvällen, så berättade jag om min tveksamhet inför jobbet i hennes familj. Hon var förstående, väldigt charmfull och trevlig på alla sätt. När vi pratat en stund kändes allt mycket bättre än det gjort under hela den gångna veckan, så kanske... skulle detta jobbet inte bli så farligt ändå?!
När Mrs L slutligen kom hem från sin affärsresa i New York City på torsdagskvällen, så berättade jag om min tveksamhet inför jobbet i hennes familj. Hon var förstående, väldigt charmfull och trevlig på alla sätt. När vi pratat en stund kändes allt mycket bättre än det gjort under hela den gångna veckan, så kanske... skulle detta jobbet inte bli så farligt ändå?!
Men då hade jag ju ännu inte upplevt fredagens städning! När Mrs L kom hem på fredag kväll bad jag henne om en ny pratstund och sa:
"Jag KAN göra ALLT du vill, och ber mig om, men jag KAN inte vara lycklig om jag gör det! Och detta är MITT ÅR! Som jag gör för min egen skull, och då vill jag må bra!"
Hon var naturligtvis besviken, men kanske tacksam också för att jag sa ifrån så snabbt. Jag hade kontaktat Mia igen och fått numret till "Ellinor", som hon nu inte alls hette, utan Eileen. När de äntligen förstod på Lewis vem jag menade, berättade de att hon var hemma sjuk den veckan. Men jag fick hennes privata nummer i stället.
Eileen blev otroligt glad när hon förstod varför jag ringde, men, det var inte HON som behövde en Au-pair. Det var George, hennes frånskilda pojkvän och särbo, som hade två barn: Chris 9, och Steph 11 år. I början hade barnens mamma hävdat vårdnaden, men ändrade sig sedan och släppte alltihop. Och där stod George, utan barntillsyn. Så jag var "Godsend"! En Gudagåva!
"Jag KAN göra ALLT du vill, och ber mig om, men jag KAN inte vara lycklig om jag gör det! Och detta är MITT ÅR! Som jag gör för min egen skull, och då vill jag må bra!"
Hon var naturligtvis besviken, men kanske tacksam också för att jag sa ifrån så snabbt. Jag hade kontaktat Mia igen och fått numret till "Ellinor", som hon nu inte alls hette, utan Eileen. När de äntligen förstod på Lewis vem jag menade, berättade de att hon var hemma sjuk den veckan. Men jag fick hennes privata nummer i stället.
Eileen blev otroligt glad när hon förstod varför jag ringde, men, det var inte HON som behövde en Au-pair. Det var George, hennes frånskilda pojkvän och särbo, som hade två barn: Chris 9, och Steph 11 år. I början hade barnens mamma hävdat vårdnaden, men ändrade sig sedan och släppte alltihop. Och där stod George, utan barntillsyn. Så jag var "Godsend"! En Gudagåva!
Susen M J ©
 |
Foto: Susens tankar: Städinstruktioner
|
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar