Kapitel 29: Efter En HEL Vecka i Phoenix, Arizona
Inte ens den sköna sommarvärme Arizona- öknen bjöd - trots att kalendern visade på januari och vinter - kunde förmå mig överväga att stanna! Jag ville bara därifrån! När jag väl bestämt mig ringde jag direkt till George och berättade att jag ville ha jobbet i San Francisco hos honom. Han blev superglad! Och verkade för övrigt vara en otroligt trevlig och positiv person. Så där så att det verkligen kändes som att nu skulle allting ordna sig! Jag bokade flyg till San Francisco, packade åter mina saker, och kunde äntligen njuta litegrann av de sista dagarna i Phoenix. Hann till och med att gå med några nyfunna vänner på bio. Vi såg E.T. som precis haft premiär i USA. Vilken film. Ser gärna om den när möjligheten bjuds, vilket blivit några gånger, och tänker då tillbaka på min väldigt korta visit i Phoenix, Arizona. För efter bara en vecka efter att ha landat där, var jag alltså åter på flygplatsen för att flyga därifrån. Denna gång med destination San Francisco, Kalifornien som också är förhållandevis varmt året runt. Ja, inte som i öknen precis, men definitivt inte heller så kallt och ruggigt som i Sverige under vinterhalvåret. Även om det då kan regna en hel del i norra delarna av Kalifornien. Men det var jag ju ändå så van vid från livet på svenska västkusten.
Söndagen kom. Jag sa adjö till familjen L. Cowboyen körde mig till flygplatsen. Och kände en sådan otrolig lättnad! Jag hade kommit undan med blotta förskräckelsen. För precis så kändes det. När planet lämnade det vidsträckta, ockraröda ökenlandskapet och alla dess swimming-pooler, kunde jag plötsligt inte förstå hur jag kunnat tro att jag skulle kunna finna mig tillrätta där, utan närhet till kust och hav? En gåta.
Flygrutten Arizona - San Francisco var inte särskilt lång med amerikanska mått mätt, så ganska snart förändrades landskapet. Plötsligt flög vi över havet. Flygkaptenen gjorde en vid sväng, ungefär som den U-sväng man gör med bilen ibland, la planet litegrann på sidan, som för att ge oss passagerare en riktig panoramabild över San Francisco från dess allra finaste sida. Och DÄR såg jag: Golden Gate Bridge för allra första gången! Mötet med den vyn var kärlek vid första ögonkastet! Och vad jag inte visste då, men i dag upplever som ren sanning, är att jag skulle få förmånen att vistas i en av världens vackraste städer! Under ett helt år! Underligt där och då var att det även infann sig en sådan total hemkänsla i mig. Ja det liksom skrek i hela kroppen: "NU är jag hemma!" Jag som tidigare aldrig varit i närheten av denna världsmetropol. Jag har heller aldrig varit speciellt duktig i geografi, visste ju knappt var jag befann mig på kartan. En av få svagheter🌝
Vad jag inte visste då, var att framöver skulle även kartläsande läggas till mina nya erfarenheter. Och att om jag ens anat hur mycket vilse jag skulle köra den närmaste tiden, hade jag kanske vänt och åkt hem igen!
Men där och då, i min flygstol kände jag mig bara HEMMA! Och det innan jag ens hade landat!
Susen M J ©
 |
Foton: Susens tankar
|
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar