Kapitel 143: Inför nästa USA-resa

Maggan blev om möjligt lika glad för min skull som mina föräldrar, när jag dagen därpå berättade för henne om den ersättning jag skulle få för behandlingsskada av försäkringsbolaget. Och hon var genast med på noterna när jag frågade om hon ville följa med till USA igen. Och i samma ögonblick som det var bestämt började vi planera vår förestående resa. Eftersom beskedet kommit i mars månad så hade vi ju inte ens hunnit börja fundera så mycket över sommarsemestern - än mindre planerat när, eller lämnat in våra ledighetsansökningar. Och just därför hade vi nu stora möjligheter att fritt tänka över hur vi ville göra. Både med semestern och vår stundande resa. Och eftersom jag åren före varit sjukskriven en del, på grund av både hypofysoperation och svåra handeksem, så hade mina insparade semesterdagar lagts på hög. Därför kunde jag snabbt konstatera att jag skulle kunna ta ut semester både under sommaren, och för en långresa i oktober, november. Så det kunde inte bli bättre.

Den här våren diskuterade vi även hur min framtida arbetssituation skulle komma att se ut, i och med att arbetet inom förlossningsvården var orsaken till handeksemen. Och under en period fick jag prova på kontorsarbete på vårt patientkontor. Men av någon anledning som ingen av oss inblandade: varken jag själv, min hudläkare, chef, personalansvarig, eller handläggare på försäkringskassan, blev riktigt klok på, så blev mina eksem inte ett dugg bättre. Trots att jag under flera veckor slapp all kontakt med vatten och städ i mitt dagliga arbete. En anledning jag kan se så här i efterhand, och som kan ha haft stor inverkan, var väl kanske att jag helt enkelt varken trivdes, eller kände mig hemma i jobbet.

Vi bestämde i alla fall att jag tills vidare skulle fortsätta ett tag till i mitt arbete som undersköterska, samtidigt som vi funderade över alternativa framtida lösningar. Och i all hemlighet gjorde sig åter min gamla dröm påmind. Den om att bli journalist.

                  Susen M J ©  

Kapitel 142: Delad glädje fördubblas... eller mer!

I mitt arbete som undersköterska var jag som allmänt känt - underbetald! Och det är egentligen en rejäl underdrift! För vi arbetar, och tar hand om Människor dygnets alla timmar årets alla dagar! Och för det har vi en lön vi knappt kan försörja oss på. I alla fall om man som jag lever ensam!
Så när jag fick besked ifrån Konsortiet för Patientförsäkring den där dagen, och att de kommit fram till att ögonläkaren gjort fel i sin behandling av mig. Och att jag för det nu skulle ersättas ekonomiskt, så visste min glädje inga gränser! Minns att jag varit så trött den där dagen när jag kom hem ifrån arbetet att det kändes som om jag befann mig i en dimma. Och att jag helst bara velat gå och lägga mig och sova, trots att klockan inte ens hunnit bli fem på eftermiddagen. Men då jag öppnat och läst innehållet i brevet, som berättade att jag skulle ersättas med lite drygt 100 000 kronor inom det snaraste, så bar mig glädjen genom tröttheten; Jag gick hem till mamma och pappa för att berätta!

Min kropp var så fylld av glädje att det nästan kändes som om den inte fick plats inom mig, utan ville pysa ut på alla möjliga vis för att det liksom bara bubblade i mig. Framför allt kände jag så tydligt att jag måste få berätta för min familj! Och den stora glädjen det handlade då inte enbart om ersättningen i sig, utan om att försäkringsbolagets personal ansett att jag var berättigad till den! De ansåg verkligen att ögonläkaren gjort fel då hon år ut och år in missat att jag hade ett så massivt synfältsbortfall.

Kvällen hos mamma och pappa var så mysig att den trots alla år som passerat satt sig djupt i mitt minne. Vi åt tillsammans, fikade, och sedan berättade jag om ersättningen jag skulle få från patientförsäkringen medan tårarna bara rann. Och det var så underbart att det för en gångs skull handlade om enbart glädjetårar! Och att hela min familj delade mina känslor och var så enormt lyckliga för min skull. Och de höll med mig i mitt beslut till hundra procent, nästan, när jag berättade att jag nu skulle betala av det banklån jag hade, och bli helt skuldfri. Och så gick tankarna till min familj, för jag ville gärna dela med mig nu när jag plötsligt kände mig rik, men: "Nu Susen, så ska du tänka på dig själv! Det kanske känns som om du fått en stor summa, men försök att hålla i dem nu för de försvinner så lätt..." sa både mamma och pappa. Men det finns ju inget roligare än att ge, så där lyssnade jag inte riktigt. Och så skulle jag resa! Till USA igen! Och den här gången kanske till och med få träffa Scho...?

                   Susen M J ©

Kapitel 141: Patientförsäkringen - Ersättning på grund av Ögonläkaren

Konsortiet för Patientförsäkring hette patienternas försäkring gentemot felbehandling inom sjukvården då. Och till den hade jag anmält felbehandlingen jag utsatts för hos ögonläkaren, eftersom hon missat att mitt synfält blev allt sämre under de mer än tio år jag varit patient hos henne! Hur är det möjligt att hon kunnat missa detta år ut och år in? vet jag att jag tänkte när diagnosen slutligen presenterats för mig. Och samma sak tänker jag fortfarande i dag; Hur är det möjligt att hon kunnat missa det år ut och år in? Med sådana undermåliga läkarinsatser är jag faktiskt hellre utan! För då hade jag kanske kommit mycket tidigare till någon annan som snabbt konstaterat vad som felades. NU dröjde det i stället tolv år innan Hypofystumören hittades och kunde opereras bort. Och med facit i hand, så vet jag att den fanns där - Hela Tiden. Naturligtvis inte lika stor som när den väl avlägsnades - 2 x 3 centimeter, som våra gamla femkronor ungefär - men stor nog att ställa till ett hormonellt helvete för mig!

Så med allt rätt i världen hade jag skickat in en anmälan met ett yrkande om ersättning på grund av felbehandling till Konsortiet för Patientförsäkring något år tidigare! Vem har sagt att det går fort? Nej, utan tålamod kommer vi inte långt! Och den där eftermiddagen i slutet av mars låg det så äntligen ett brev med deras logga på hallgolvet nedanför brevinkastet. Jag brukar alltid bli väldigt glad bara av att brevbäraren inte passerat, utan faktiskt lagt något i min låda. Då handlar det ju förstås helst om att få post från familj och vänner, och i allra sista hand - fönsterkuvert! Men den där dagen upplever jag, så här långt senare, lite som i ultrarapid En väldigt besynnerlig känsla av spänning och rädsla genomsyrade hela min kropp!

Jag tog upp kuvertet, vägde det lite i min hand, bar in det i vardagsrummet och la det på soffbordet. Jag vågade inte öppna det! För jag orkade bara inte bli besviken på grund av ett avslag på mitt yrkande! Jag hade gått igenom helveten, i omgångar, på grund av alla de läkare som inte lyssnat på mig genom alla år! Ögonläkaren var bara en av många, men henne var ju den enda jag hade träffat kontinuerligt. Och hon var den som missat mest egentligen. Jag hann tänka mycket när jag cirklade runt det vita kuvertet. Och runt i min lilla kompakta lägenhet under tid som verkade oändlig.

Till slut tog jag ett djupt andetag och slet upp brevet och läste. Sedan tog det en stund för innebörden att sjunka in. Jag satt som en ihopsjunken hög i mitt favorithörn av soffan och bara andades en stund. Och blundade. Försäkringsbolagets medicinska expert hade kommit fram till att det rörde sig om en behandlingsskada, och att jag skulle få ersättning på lite drygt 100 000 kronor! Och jag bara satt där - som förstenad.

Skrev om ögonläkaren den 28 juni 2017  Kapitel 68: Ögonläkaren

                     Susen M J ©

Kapitel 140: Snabb läkning

Läkningen gick snabbt efter myom-operationen som ägde rum strax före jul. Innan jag visste ordet av var det återigen ett nytt år i almanackan, och jag var igång och arbetade igen. Och tränade. Bland annat hade jag pratat med doktor Ingrid om just det här med att verkligen komma på fötter igen, och i den vevan bestämde vi att jag någon gång fram igenom skulle cykla till hennes lantställe som var beläget strax innan Marstrand. Det var en nätt cykeltur på sisådär fem, sex mil - Ena Vägen!

Senare det året, närmare bestämt någon gång under sommaren blev cykelturen av. Det blev verkligen en milstolpe i mitt tillfrisknande, och en väldigt härlig upplevelse. Doktor Ingrid hade ett av de mysigaste sommarställen jag besökt i mitt liv, med ett fantastiskt fint läge vid havet. Den där dagen då jag satte mig på cykeln för att ta mig från västra Göteborg förbi Kungälv, Ytterby och mot Marstrand var en strålande sommardag. Himmelsblå, och det saftiga gröna gräset och ängarna böljade i den ljumma vinden. Ju längre ut på landet jag kom desto bättre mådde jag.

När jag närmade mig Doktor Ingrids lantställe insåg jag också hur nära havet det låg. Havet - som alltid gett mig så mycket kraft och styrka. Visst var jag trött efter närmare sex mil på cykeln, men omgivningarna jag befann mig i gav mig sådan glädje. Och där fick jag sedan tillbringa ett otroligt härligt dygn med god mat och dryck, samtal om allt Mellan Himmel och Hav. Och där infann sig verkligen känslan av att ÄNTLIGEN vara på väg att komma på fötter igen!

                       Susen M J ©

Kapitel 139: Dags för nästa operation

Strax efter att vi sett Michael Boltons konsert var det så dags för nästa operation. Det Myom, alltså den muskelknuta, som Doktor Anders funnit i min mage vid ultraljudet skulle nu opereras bort. Jag hade plats nummer två i operationskön den dagen. Alla förberedelser var genomförda och nu var det bara att vänta. Och jag hade noggrant förklarat för narkosläkaren hur rädd jag var för att sövas, och att jag bara lite drygt ett år tidigare fått Hyponatremi, alltså vattenförgiftning, i samband med en hypofysoperation och varit nära att dö. Det skulle inte bli några problem tyckte han. "Men ge mig bara inte för mycket sömnmedel, för jag har förmågan att inte vakna upp efter sövning. Jag sover extremt länge! Bara så du vet!" sa jag och tyckte inte att jag kunde uttrycka min rädsla tydligare.

Operationen före min visade sig dra ut på tiden, och förmiddag övergick i eftermiddag. Flera timmar efter utsatt tid kom äntligen sjuksköterskan som skulle rulla in min säng till operationsavdelningen. Då var jag så törstig, och hade så ont i huvudet att jag såg stjärnor. Personalen hade inte tänkt på att jag behövde dropp i och med att förloppet drog ut så på tiden. När jag väl sa till på skarpen hade jag inte fått dricka vätska på mer än femton timmar och började därvidlag att bli uttorkad.

Operationen gick så bra som man kan önska, och Doktor Anders var supernöjd. Innan, när vi diskuterat operationen, hade jag tittat på blindtarmsärret som sträckte sig över halva min mage, och även ett annat mindre ärr på andra sidan, så frågade jag: "Ska du lägga ett stort snitt i mitten nu då?" På skämt egentligen, för jag brydde mig faktiskt inte. "Nejdå, du får ett bikinisnitt. Sådant som vi gör när vi gör Kejsarsnitt du vet." Tänk att han ansett det viktigt för Mig. Det gjorde mig faktiskt väldigt glad, och samtidigt var det en känsla jag inte riktigt förstod, eller kunnat förutspå.

Efter operationen sov jag långt över alla gränser. De kunde helt enkelt inte väcka mig. Precis som jag förvarnat. Och när jag väl vaknade mådde jag precis lika illa som jag gjort de tidigare gånger när jag blivit sövd. Det är väl då jävligt konstigt att INGEN kan LYSSNA på en, vet jag att jag tänkte.

"Myomet var stort som En och En Halv Grapefrukt, så det var inte konstigt att du gick omkring och ständigt var kissnödig" sa Doktor Anders leende någon dag efter operationen. Och fortsatte sedan: "Men den satt inte inne i livmodern, utan fastvuxen på utsidan i en stjälk, tjock som en bläckpenna ungefär" sa han och visade upp den blå Bic-penna han hade i sin rockficka.

Några dagar senare fick jag åka hem. Lycklig över att ha undsluppit liknande dramatiska konsekvenser som de vid hypofysoperationen, och att vara av med den stora muskelknutan.

                       Susen M J ©

Kapitel 138: Carola och jag på samma Bolton-konsert

 

Foton: Susens tankar

 

Den första november det året skulle det bli dags igen. Jag skulle gå på min tredje Michael Boltonkonsert inom bara ett år. Och den här gången skulle han komma till min hemstad Göteborg, och spela på Scandinavium. Vi stod i kö tidigt samma dag som de släppte biljetterna, och fick platser på tredje raden tror jag. Det var fortfarande viktigt för mig att sitta nära på grund av min syn, så att jag inte skulle behöva anstränga mig så mycket för att kunna se bra.

De kommande veckorna efter att vi köpt våra biljetter förberedde vi oss som inför en stor fest eller härlig resa. Vi var på stan och handlade, käkade lunch. Jag köpte en klänning, rosa, så här i efterhand ett tvivelaktigt val som jag faktiskt kunnat hoppa över, men, men... Vi levde verkligen upp den där perioden inför konserten, och nu kändes det dessutom som om alla visste om mitt stora intresse för min idol. Det var väl tidningsartiklarnas förtjänst. Nästan varje dag på jobbet blev jag påmind om Bolton. Och det var på ett så positivt sätt att jag faktiskt glömde det som skavde och var jobbigt i livet. Det var väldigt skönt och något jag fortfarande är så tacksam för.

Dagen för konserten den 1/11 var en fredag, Allhelgonadagen står det i  almanackan, ja alltså dagen före Alla Helgons dag. Det var en sådan där dag då jag vaknade med en alldeles speciell känsla; glädje, positivitet, ja lycka rent av! Vi hade beställt bord och skulle äta middag på Restaurang Stallgården på Kyrkogatan i Göteborg, riktigt lyxigt. Konserten var en helt otrolig upplevelse, det enda som grumlade den var att jag hade bestämt mig för att ta med en bukett rosor till Michael. Hur jag nu hade tänkt att jag skulle kunna ge honom dem? Men så vid ett tillfälle, mellan två låtar, reste jag mig långsamt och gick fram emot den lilla trappa som ledde upp på scenen. Hela tiden var jag fullständigt medveten om att jag när som helst kunde bli stoppad och nekad att gå fram, vilket gjorde mig oerhört nervös, med en stor klump i magen. Mycket därför la jag mig vinn om att inte göra några häftiga rörelser, och när jag kom fram till trappan tog jag långsamma försiktiga steg uppför den, ett i taget. Men vågade bara mig upp några få trappsteg, sedan hade jag turen med mig så att Michael fick syn på mig. Han kom fram och ställde på översta trappsteget varvid jag sträckte blommorna sista biten till honom. Han log och tackade och tog emot dem. Sedan vände jag och gick tillbaka till min plats och satte mig. Nu kunde jag äntligen slappna av och njuta av resten av konserten!

Stämningen var oerhört starkt glädjefylld och uppsluppen när konserten närmade sig sitt slut, och publiken klappade in Michael flera gånger. Och han sjöng flera extra sånger. Det var fantastiskt och  jag ville bara att kvällen aldrig skulle ta slut. Men riktigt så funkar ju som bekant ingenting i livet, utan allt har en ände. Även denna kväll. När vi reste oss och skulle lämna Scandinavium fick jag se en annan av mina favoritartister, Carola! Hon satt ett par bänkrader bakom oss. Och hon och hennes sällskap såg precis lika glada och nöjda ut som vi kände oss.

Dagen efter konserten fick Michael Bolton otroliga recensioner, bland annat av Tore Lund i GT, vilket kändes både välförtjänt och roligt. Annars var det lite si och så med kritikernas omdömen om honom och hans musik. Ofta spetsade de in sig på att han mest sjöng kärleksballader, att han var "smörsångare". Men också hans - enligt dem - fula frisyr långa hår... Men den här gången var det annorlunda, han fick enbart lovord och högt betyg för sina insatser. Det höjde känslan ännu ett snäpp av att ha varit med om en unik upplevelse, som enbart gett odelad glädje, och som alla som var närvarande tycktes dela.

Några dagar senare pratade jag med någon som kände någon som varit på konserten och som bland annat hade nämnt tillfället då jag gick fram och lämnade rosorna till Michael:
- Åh, var det Duu? Den som jag pratade med trodde att det ingick i showen?!

                        Susen M J ©

Kapitel 137: På jakt efter gynekolog

Även om jag vid det laget redan arbetat på Kvinnokliniken sedan elva år tillbaka, så visste jag faktiskt inte riktigt hur jag skulle gå tillväga för att få en tid hos en gynekolog. Utan tvekan visste jag att jag gärna ville gå till någon av doktorerna på min arbetsplats. Och gärna då doktor Anders som jag kände stort förtroende för. Men naturligtvis var han på resande fot. Ute i världen någonstans på någon läkarkongress. Så jag pratade i stället med en av våra kvinnliga doktorer i chefs-befattning, och vi kom överens om att jag skulle boka en tid hos henne. Jag berättade att barnmorskan som tagit mitt cellprov sagt att någonting såg förstorat ut i anslutning till min livmoder. Men nej, den kvinnliga läkaren fann ingenting konstigt. Allt såg normalt ut. Först blev jag bara oerhört lättad, och tänkte att barnmorskan misstagit sig, men så en morgon när jag precis vaknat några dagar senare, och var rejält kissnödig så tittade jag lite extra på min mage innan jag steg upp. Och det var verkligen något som inte stämde, för även om jag aldrig haft en platt mage så stod den upp onaturligt mycket, och var uppsvullen långt ner på vänster sida. Som om det låg en boll där under skinnet. Nej tänkte jag det här stämmer inte!

Nästa doktor jag talade med var även det en av de kvinnliga. När hon förstod min oro, och även att jag så nyligen gått igenom en operation för ett Hypofysadenom, sa hon att hon självklart skulle göra ett ultraljud på mig. Om inte annat så för att konstatera att allt var normalt och därigenom lugna mig med ett sådant besked. Inte heller hon fann något onormalt, utan friskförklarade mig helt och hållet.

Ytterligare en vecka passerade, men den där gnagande oron ville inte släppa taget. Och nu skulle äntligen doktor Anders komma hem från sin resa. Jag haffade honom första dagen på jobbet och förklarade snabbt att jag behövde hans hjälp med en undersökning. Inga problem. Inte vet jag hur de andra två gynekologerna burit sig åt, men de hade i alla fall totalt missat de fynd doktor Anders gjorde vid ultraljudet: En rejäl tillväxt i anslutning till min livmoder! "Det är troligtvis, och med all säkerhet ett Myom, en muskelknuta. De är helt ofarliga, men det här är rejält stort och måste opereras bort. Och det bör ske ganska snart." sa han så där doktoraktigt myndigt som jag tycker så mycket om. Jag blev helt lugnad av hans ord. Nu behövde jag inte oroa mig mer, för nu visste jag att jag var i goda händer! Men Du, sa jag, skulle vi kunna ta den operationen efter Michael Boltons konsert? Han tittade på mig med ett litet leende och svarade Inga problem!

                          Susen M J ©

Kapitel 136: Hösten blev inte lättare

Det var nästan som ett slag i magen när jag någon gång i augusti fick reda på att Michael Bolton skulle komma till Sverige under sin turné den hösten. Å ena sidan blev jag så otroligt glad, medan jag å andra sidan tänkte på Kat som nyligen dött efter ett obevekligt snabbt cancerförlopp. Hon hade ju absolut velat gå på Michael Boltons konsert. Jag mindes så tydligt när vi varit tillsammans och sett Whitney Houston på Scandinavium - den gången strålade Kat i kapp med superstjärnan. Kat var så oerhört musikalisk, och själv en fantastisk sångerska. Hon sjöng vackert som en näktergal! Det kändes så meningslöst allting, denna unga vackra levnadsglada kvinna, och så tvingades hon lämna jordelivet innan hon ens fyllt 25 år. Sorgen kändes tung, och ibland lika äcklig som en blöt yllefilt att bära.

Och som om den tunga sorgen inte var nog ringde telefonen en dag i slutet av sommaren; Morfar hade fått en hjärtinfarkt! Han låg på intensiven och var jättedålig. "NEJ! Inte det Också!" Men han var seg min morfar, 77 år gammal, bodde på fjärde våningen utan hiss, och körde fortfarande bil. När vi hälsade på honom på sjukhuset skojade vi friskt med honom, han hade nämligen fallit illa vid infarkten och fått rejäla blåtiror. Så vi kallade honom Boxarn, vilket han skrattade gott åt.

Sakta hämtade sig morfar och fick så småningom komma hem igen. Vilken lättnad! Strax efter fyllde jag år och glädjen var stor när morfar kom med mormor till mitt kalas. Vi hade så mysigt, och kände oss nog alla lite speciellt lyckligt lottade den där dagen, just för att vi åter kunde samlas allihop.

Dagen därpå ringde Malin, min yngsta lillasyster, mig när jag var på jobbet och var helt förtvivlad i telefonen: Morfar är död! mer skrek än sa hon. Jag fick en sådan chock att jag först inte fattade någonting: Men han var ju här i går?! Malin förklarade då att han fått en ny hjärtinfarkt och bara sjunkit ihop hemma i sin fåtölj. Den här gången kunde inga insatser i världen rädda honom. Han var borta, och vi samlades på Sahlgrenskas akutavdelning och tog farväl av honom där. När jag gav honom en puss på kinden var den fortfarande varm, och jag kunde inte fatta hur livet kunde vara så förgängligt.

Den natten sov jag över hos min mormor som naturligtvis var fullständigt förtvivlad, hon hade ju levt ihop med morfar i närmare sextio år, och nu var han bara borta! Rätt som det var, mitt i alla tårar och all hennes uttalade och outtalade oro, sa jag bara Blott en dag, Ett ögonblick i sänder. Det var som att jag tryckt på en knapp i rummet, och mormor blev plötsligt fullständigt lugn. Det visade sig att psalmen jag just nämnt namnet på var en av hennes stora favoriter. Och en av de sånger som hon absolut ville skulle spelas vid morfars begravningsceremoni. Vilket jag alltså inte hade haft en aning om.

Nästa dag när jag åkte hem till mig var jag totalt slut. Känslomässigt utmattad som jag brukar beskriva det. Nu hade jag alltså ännu en begravning att förbereda mig inför. Nästa dag gick jag i väg till en barnmorskemottagning vid Sociala Huset i centrala Göteborg, dit jag var kallad för en rutinåtgärd, ett cellprov, eftersom jag var mer än 30 år fyllda. Jag blev både överraskad och glad då jag upptäckte att jag kände barnmorskan som skulle utföra provet. Vi hade arbetat ihop på förlossningen en period. Det gjorde att jag verkligen kunde slappna av under provtagningen, och vi skrattade och pratade om allt annat än just det jag var där för, tills hon plötsligt stannade upp i en rörelse och med ens blev allvarlig. Hon förklarade att hon upptäckt en förstoring i anslutning till livmodern och ville att jag skulle söka upp en gynekolog, snarast!
Men Herregud, skulle eländet aldrig ta slut?

                     Susen M J ©

Kapitel 135: Senare den sommaren

I mitten av juli det året publicerades artikeln om mig och mitt möte med Michael Bolton i Allas Veckotidning, som ett dubbeluppslag på sidan 2 och 3. Det blev lite av en chock att se mig själv i tidningen. Återigen var det solklart att jag inte hade mycket att säga till om i min tillvaro när det gällde min vikt. Och nu när jag tänker tillbaka på det så är ju det så otroligt sorgligt att jag kände så, eftersom det fanns annat i min tillvaro som var så mycket viktigare; att jag efter årtionde äntligen fått en diagnos, att vården funnit och åtgärdat det som felats rent fysiskt i min kropp i och med att de hittat och opererat bort Hypofysadenomet (godartad tumör på Hypofysen - en hasselnötsstor körtel som sköter all hormonproduktion i kroppen). Dessutom fick jag ju numera även medicin för den kroniska Hypothyreos (total avsaknad av ämnesomsättning) jag drabbats av, och mådde därigenom mycket bättre än jag gjort på många år. Men det här med min övervikt hade på något sätt hamrat sig in i mitt medvetande sedan jag var riktigt liten. Och därav var både självkänsla och självförtroende så oerhört skadade, att jag i de avseenden som rörde min vikt inte KUNDE stå upp för mig själv! Inte ens i mina egna ögon! Utan ville nästan be om ursäkt för mig själv och mitt utseende. Och såg nästan ner på mina idoga tränings- och dietinsatser:
"Jag måste kämpa hårdare!"

Jag blir ledsen när jag skriver detta och önskar att jag kunnat gå tillbaka i tid och ta mig själv i famn, kramat mig hårt och läst texten som står på vykortet jag fäst på spegeln ovanför min dator. Där står:
"Du vet väl om att du  är värdefull, att du är viktig här och nu, att du är älskad för din egen skull, för ingen annan är som du."
Visdomsorden är bland de vackraste jag vet, och är skrivna av Ingemar Olsson. Han fångar allt som handlar om vår självkänsla i några korta meningar: Vad du än tror - Ingen annan är som Du! De flesta av oss blandar ihop självförtroende och självkänsla. Själv tänkte jag inte ens i de termerna då, det skulle komma långt senare, och då i form av Mia Törnblom. För mig är hon den person som satt Självkänsla på den svenska kartan: Tack Mia!
                        Susen M J ©

Foton: Susens tankar

 Avfotograferat: Allas Veckotidning

Kapitel 134: Tung Sommar

Även om jag tyckte att konserten på Berns och mötet med Michael Bolton var över alldeles för snabbt, kändes det skönt att ha en lång härlig sommar att se fram emot. Jag hade nu återgått till mitt arbete sedan några månader. På många sätt var det härligt att ha kommit igång igen, både med att arbeta och träna, men handeksemen var nu värre än någonsin. Jag och min hudläkare försökte rå på eksemen på alla sätt vi kunde komma på: med ljusbehandling, bomullsvantar, cortisonsalva, mjukgörande krämer, och jag gjorde allt för att undvika direktkontakt med vatten och fukt. Men ingenting hjälpte! Mina händer var såriga, spruckna, sved och gjorde ont. Men vad var det i jämförelse med vad Kat och hennes familj gick igenom? Kat blev bara sämre och sämre. Cancern tog helt enkelt över. Jag ville så gärna göra något för henne, men kände mig bara så otroligt maktlös. Sara var utom sig av sorg över systerns sjukdom, och jag kunde INTE göra någonting för henne heller. "Fy fan vad livet är orättvist" tänkte jag ofta under den tiden. Kat var nog den mesta renlevnadsmänniska jag någonsin träffat. Och så kärleksfull mot alla människor. Och så fruktansvärt ung!

I sommarens ljuvligaste grönska det året dog Kat, hon hade inte fyllt 25 år och hade hela livet framför sig. Det var den största sorg jag dittills känt.

                        Susen M J ©

Kapitel 133: Känslan var lite som när sagan är över dagen efter ...

Dagen efter konserten var känslan lite som när jag som barn hörde sagan om Askungen - klockan slår tolv och sagan är över - en bitterljuv och melankolisk känsla med andra ord. Men samtidigt som kvällen på Berns och mötet med Michael Bolton var över, så var ju inte vår resa det riktigt än. Vi hade en hel dag på oss att uppleva Stockholm. Så vi gick i affärer, vandrade runt i Gamla stan, åt lunch och fikade på trevliga ställen. Bara njöt av stadens atmosfär. Och bar på en kvardröjande känsla av att vi varit med om något unikt, och lite overkligt.

Fram emot eftermiddagen var det dags att leta upp en affär som sålde kvällstidningar, vilket var ganska enkelt. Vi köpte Expressen och gick och satte oss på ett ställe för att läsa tidningen. Jag gjorde det med känslor av lika delar spänning och nervositet. Och fy vad hemskt det var att se sig själv på tidningssidans bilder! Jag tyckte jag såg hemsk ut. Rund som en boll. Men det var inte det värsta, förstod jag så snart jag började läsa artikeln om mig själv. En sak jag poängterat för journalisten, flera gånger, var att Hypofysadenom INTE var detsamma som cancer! Och redan i ingressen stod det: "Michael Boltons sång hjälpte Susen tillbaka efter en canceroperation."  Och nästan samma mening återkom även i bildtexten. För övrigt lät det i artikeln som om Michael Boltons inverkan på mitt tillfrisknande varit större än mina läkares...?! Men hur tänkte han där? Journalisten? Jag fick en äcklig känsla i magen när jag läste om mig själv. Som om jag var förrådd! Doktor Ingrid var ju faktiskt den som verkligen hade räddat mitt liv... På Riktigt! Utan henne hade jag ju faktiskt inte överlevt! Hur skulle hon tolka artikeln i tidningen om hon läste den? Vad Michael Boltons musik gjort för mig var ju att tända den psykologiska livsgnistan. Den hade gett mig tillbaka orken att ta tag i livet med ett nytt jävlar-anamma. Men rent fysiskt så hade jag ju inte levt utan mina läkare. Jag var så upprörd efter att ha läst artikeln om mig själv att jag beslutade mig för att: Det fick bli sista gången som jag lät mig intervjuas!Väl hemma igen ringde jag upp journalisten som skrivit artikeln, och skällde ut honom så att han var precis tyst i telefonen. Sedan bad han om ursäkt, men det var ju så dags då.

Ett par veckor senare ringde en frilansjournalist som bland annat skrev artiklar för Allas Veckotidning. Hon hade läst om mig och mitt möte med Michael Bolton i Expressen, och ville nu göra en längre artikel för Allas. Nej Tack! svarade jag, väldigt bestämt. Men hon gav sig inte och ville gärna veta varför jag inte ens kunde tänka mig överväga att medverka i hennes tänkta upplägg. Så då berättade jag för henne om alla felaktigheter i artikeln, och hur utsatt jag känt mig på grund av det. Hon berättade då igen hur gärna hon ville skriva om mig och det som lett fram till att jag blev inbjuden till Berns, och mötet med Michael Bolton. Hon sa också att hon verkligen inte skulle skriva något som jag inte själv kunde skriva under på. Och att jag helt enkelt skulle få läsa artikel i förväg, och även godkänna den. Men jag kände mig ändå inte övertygad. Men kan du inte bara tänka över det lite innan du säger blankt NEJ? frågade hon nästan lite desperat. OK!, sa jag, Ring mig efter Pingst! Det blev tyst under bråkdelen av en sekund innan hon frågade: Kan jag inte få ringa på Annandagen? Men jag var stenhård, hon fick ringa på tisdagen, efter Pingst, annars fick det vara.

Hon gjorde så, och efter alla Om och Men bestämde vi att hon skulle skiva artikeln. Vi kom överens om att hon skulle göra intervjun hemma hos mig. Sedan fick jag bestämma att bilderna skulle tas på klipporna i Fiskebäck, tio minuter hemifrån. Och efter det godkänna artikeln innan den trycktes - och även bilderna. Vilket jag naturligtvis gjorde, även om jag fortfarande tyckte det var förfärligt att se mig själv på bild. För då blev det än mer tydligt för mig, att det var ganska många kilon jag gått upp under det år som passerat efter operationen. Det kändes så sorgligt att jag faktiskt inte hade någon som helst kontroll över min vikt. Behandlingen med Levaxin - ämnesomsättningsmedicinen - hade ännu så länge inte hjälpt mig bli av med något av min övervikt. Tvärtom! Hur jag än tränade, eller hur rätt jag än åt. Och det kändes både ledsamt och orättvist, just för att jag kämpade så. För det kunde ju ingen se på bilderna, hur jag ansträngde mig för att komma till rätta med min vikt. Ja, med mitt LIV egentligen!

                        Susen M J ©   

Kapitel 132: Mötet med Michael Bolton & Kvällen på Berns

Bara det att kliva in i Berns salonger var en stor upplevelse i sig den kvällen! Vi hade även lyxat till det lite och tagit en taxi dit. Bara det kändes speciellt. Och när vi nu anlänt gjorde vi stora ögon för det vimlade av kända profiler Bland annat såg vi en lång man med burrig frisyr  - Tommy Nilsson. Och många andra kända ansikten flimrade förbi, men ingen av dem överträffade det faktum att vi snart skulle få Se och Lyssna till Michael Bolton. Men allra först skulle jag bli intervjuad av Expressens journalist om anledningen bakom att vi blivit medbjudna på kvällens stora event. Det kändes lite kymigt eftersom jag blivit intervjuad tidigare, och då inte riktigt känt igen mig i de beskrivningar som gavs. Så helst av allt hade jag velat få läsa artikeln innan den gick i tryck, men det skulle det inte finnas tid till. Vilket jag ju faktiskt kunde förstå. I stället var jag noga med att poängtera bland annat vad Hypofysadenom var för någonting. Framför allt att det INTE var cancer, kändes väldigt viktigt för mig att journalisten hade klart för sig. Efter hand som intervjun fortskred slappnade jag av, och kände mig både lugn och glad när vi var klara.

Därefter blev vi bjudna på en härlig buffé som smakade ljuvligt. God mat visst, men smaken förstärktes även av det faktum att vi inte haft ro att äta ordentligt... På flera dagar faktiskt! Men nu högg vi in! Ordentligt. Och lät oss väl smaka av den goda maten.

Sedan var det dags för kvällens framträdanden: Tove Jaarnek, Lisa Nilsson och Michael Bolton, WOW, vilken konsert, och vilken speciell kväll detta var för oss, som aldrig varit med på någon TV-inspelning tidigare! Men just för att det var TV-inspelning, så fick vi inte själva fota eller filma under konsertens gång. Före och Efter gick det bra, men inte Under pågående inspelning.

 

Jag stålsatte mig innan konserten för att verkligen njuta av varenda sekund av den, och på så sätt uppleva den som mycket längre än den egentligen var. Samtidigt visste jag ju att när den väl var över, så skulle det inte vara över för mig, för det var ju DÅ det började egentligen. Då jag skulle stå öga mot öga med min stora idol! Och jag var såå nervös att jag hade svårt att koncentrera mig på nuet!

 

Så kom då det stora ögonblicket. Först trodde jag att jag skulle få tunghäfta, men sedan pratade jag på som bara den. Och berättade bland annat att nu, nu var jag verkligen på väg tillbaka på fötter igen, och tränade fem gånger i veckan. Det är ju mer än vad jag gör! svarade Michael med ett leende.

Det tror jag inte alls skrattade jag, och klämde lite på muskeln i hans överarm. Och då flinade han bara till svar. Han önskade mig allt gott och lycka till. Jag gjorde detsamma, och skickade även med honom en hälsning till Shologan, min nya brevvän som jag funnit via Michaels Fan Club. Han visste precis vem jag menade, och lovade framföra hälsningen till henne nästa gång de sågs.

Sedan var det dags för fotografering, vilket jag aldrig gillat riktigt egentligen. Att var med på kort alltså. Men den här gången hade jag ingenting att säga till om. Först var det Expressens fotograf som instruerade oss hur vi skulle posera inför kameran. Och sedan tog Maggan också flera jättefina bilder som jag i dag är jätteglad att ha. Så ibland är det enbart av godo att bli övertalad när man tvekar att träda utanför sin egen komfortzon. Det var ju egentligen lite det hela den här stora händelsen, och mötet med Michael Bolton handlade om; Att Våga! För jag lämnade ju ut mig själv ganska rejält för att få vara med om den här kvällen. Men det visade sig att jag hade kommit långt redan där och då i läkeprocessen efter all mobbing jag upplevt i mitt liv. För den här stora händelsen har jag aldrig ångrat! Och jag skulle aldrig tveka inför att göra något liknande igen, om det kan uppfylla någon av mina drömmar!               

                    Susen M J ©                               

 



Foton: Susens tankar



 

                                                                                                   Foton: Susens tankar

Kapitel 131: Den längsta resan: Göteborg-Stockholm till Berns & Michael Bolton

Så snart samtalet var avslutat med Katarina - kvinnan som var tevekanalens marknadschef, och Nöjeschefens högra hand på Sveriges Television - så lyfte jag luren igen och slog numret till min arbetsplats. Maggan jobbade nämligen, och henne behövde jag ju få tag i nu, snabbt som bara den. Men det är inte helt enkelt att nå en barnmorska som jobbar på en förlossningsavdelning, så jag fick vänta ett bra tag i luren. När jag väl hörde hennes röst i andra änden var mitt tålamod på bristningsgränsen: Maggan, nästan skrek jag i telefonen, Du måste be chefen om ledigt i ett par dagar! Och Du måste göra det NU, DIREKT! Hon fattade absolut ingenting. Så jag tog ett djupt andetag, och började om från början: Dom har ringt ifrån Nöjesavdelningen på Sveriges Television, vi är specialinbjudna till Michael Boltons konsert på Berns på måndag! Fattar Du? Dom sa; Ta med dig en kompis och kom! Vi ska åka till Stockholm PÅ MÅNDAG! Du måste ta ledigt från jobbet! Jag kunde riktigt se Maggan framför mig när jag pratade med henne i telefonen, för det lät som om hon höll på att dåna.

Jag hade i stort sett bara lagt på luren efter det att vi pratat klart, när jag plötsligt hörde hur det dunsade till i brevinkastet. Och när jag gick dit och tittade låg där en broschyr: Över alla hotell i Stockholms stad! Det blev nästan för mycket! Men där i fann jag Hotell Columbus på Tjärhovsgatan, som visade sig vara ett vackert och väldigt prisvärt hotell med bra läge. Det låg alldeles i närheten av Katarina kyrka - återigen Katarina - och hade rum för oss, trots att vi ringde bara ett par dagar i förväg! Och Maggan ja, jo naturligtvis fick hon ledigt. Hon ringde tillbaka till mig strax efter vi lagt på luren och berättade att hon fått klartecken att åka. Så nu var det bara att planera och packa. Jag kunde knappt tro att det var sant, för sådant här händer bara inte. Inte i verkligheten, och definitivt inte Mig! Men den här gången gjorde de det. Och jag var så uppe i varv att jag knappt kunde sova en blund från fredag till måndag. Dessutom, i motsats till i vanliga fall, önskade jag att helgen skulle vara över så snart som möjligt!. Sedan slutade det inte bättre än att jag försov mig när vi väl skulle åka iväg på måndag morgon!

Vi körde Maggans svarta Ford Escort, och de 50 milen bara försvann. Jag tror inte att vi hade nerver att stanna och fika en gång, utan körde på i ett sträck. När vi kom fram så var det som det är i alla storstäder: Det fanns inga parkeringsplatser! Men jag hade ju visualiserat och "Önskat" så hett och intensivt dittills, och det hade ju blivit hur bra som helst, så jag såg ingen anledning att sluta nu, utan bad helt enkelt en bön om hur hett vi önskade oss en P-plats. För hur skulle vi lösa det om vi inte fick någonstans att göra av bilen? Det tog inte ens en minut efter det, så materialiserade sig en LÅNGTIDSPARKERING framför våra ögon, som inte funnits bara några ögonblick tidigare. Vi tackade och tog emot! Sedan bar det av in på hotellet för att checka in. Jaha, ni är alltså Susen och Maggan, sa kvinnan i receptionen. Vi bara stirrade, först på henne och sedan på varandra, och erkände att Ja, Jo det var ju vi. Ja de har ringt till er ifrån TV och vill att ni skall ringa tillbaka så fort ni checkat in. Nu blev vi lite oroliga. Det hade väl inte hänt något så att de måste ställa in kvällens konsert och inspelning? Nejdå, allt var som det skulle sa Katarina när jag ringde upp. Sedan frågade hon: Hur är det Susen, sitter du ner? Nej det gjorde jag ju inte. Då får du allt sätta dig ner nu, för jag ska berätta att vi har pratat med Michael Bolton om dig och ditt brev till oss här på TV, och att vi bjudit hit dig, och då sa han att vill träffa er efter konserten. Dessutom kommer Expressen hit och skriver om alltihop också! Jag trodde faktiskt att jag skulle svimma, och fick ta ett rejält djupt andetag. Hände sådant här verkligheten? I Levande Livet som min ögonläkare alltid uttryckte det. Jodå, den här gången gjorde det faktiskt det.

När vi kom upp på vårt hotellrum rasade vi bara ihop en stund, och fick oss lite behövlig vila innan det var dags att duscha, göra oss fina, och ge oss iväg på vårt livs konsertkväll- Och mötet med världsstjärnan Michael Bolton!

                  Susen M J © 

 

Foton: Susens tankar

 

Kapitel 130: Inbjuden av TV för att se Michael Bolton på Berns i Stockholm

Den våren var sorgen väldigt närvarande hela tiden i och med Kats sjukdom, och den maktlöshet jag kände på grund av att jag inget kunde göra. Vare sig för henne eller hennes familj. Jag hade börjat arbeta, och hade nu även fått tillåtelse att träna igen, vilket i allt elände kändes otroligt skönt. Men min vikt kunde jag INTE komma till rätta med. Det bara gick inte! Doktor Ingrid gjorde vad hon kunde för att ställa in min Levaxin-dos rätt, så att min ämnesomsättning skulle fungera mer normalt. Medicineringen fungerade så långt att jag inte frös längre, vilket var helt underbart! Så som jag frusit, i åratal! På arbetet hade jag fått tillsägelse ibland för att jag tagit på mig en grön rock - det kunde gå an att vi hade det när vi jobbade natt, men aldrig dagtid! Men så som jag frös så stod jag bara inte ut, utan var tvungen att ha en extra rock på mig, me långa ärmar! När det varit som allra värst, innan hypofysoperationen, kunde jag sova i: Joggingoverall, strumpor, morgonrock och med duntäcke på mig, upp till hakan... mitt i Sommaren! Och frös ändå! Ofta hade jag en temp på dryga 35 grader, och det kändes som om mitt inre bestod av is. Det var fruktansvärt, och än i dag hatar jag att frysa, vilket jag som tur är numera väldigt sällan gör! Det förändrade ämnesomsättningsmedicinen väldigt snabbt, så att jag numera har normal temp och är varm för det mesta. Men när det kom till övervikten så fungerade fortfarande ingenting jag gjorde! Tvärtom så hade jag gått upp en hel del i vikt i och med operationen, vilket kändes trist, men samtidigt visste jag att det inte var att jag inte kunde göra mer än jag gjorde åt den saken. Utan att det hade med brister i kroppen att göra, som jag inte kunde påverka så mycket. Och det var en stor tröst, som jag äntligen kunde vila mig i.

Förutom att arbeta och träna, lyssnade jag mycket på musik, och då mestadels Michael Bolton. Hans musik hade på något konstigt sätt burit mig igenom hela det gångna året. Och dessutom hade jag ju nu även fått min underbara brevvän Scho via hans Fan Club, vilket gjorde tillvaron för mig ännu bättre. Varje dag väntade jag, och längtade efter att se om jag skulle få brev från USA med posten. Och det fick jag, ofta! Och skrev själv, lika ofta.

En morgon när jag satt och läste tidningen, såg jag plötsligt en notis om att Michael Bolton skulle komma till Stockholm för att vara med i en inspelning på Berns salonger för Sveriges Television. Dit ska jag! tänkte jag, utan att ha en aning om hur det skulle gå till. Men satte mig genast och skrev ihop ett brev till TVs Nöjeschef, där jag berättade hur mycket Michael Bolton och hans musik kommit att betyda för mig, och hur det hjälpt mig igenom en lång och tuff sjukdomsperiod. Och så frågade jag hur jag skulle gå tillväga för att få biljetter till den planerade TV-inspelningen. Efter några dagar fick jag svaret att det enbart var specialinbjudna gäster -mest kändisar förstod jag senare- som fick närvara som publik vid konserten där Michael Bolton, Lisa Nilsson och Tove Jaarnek skulle framträda. Först blev jag så otroligt besviken över svaret, men sedan var det något som sa mig: Ge dig inte! Du ska vara med och se den där konserten! Så jag skrev igen.

Några dagar senare hade jag kopplat min telefon till mina föräldrar över dagen då jag inte var hemma. När jag kom hem låg det en lapp på hallgolvet från min mamma där hon berättade att Sara hade ringt, och någon från TV! Där stod även numret till en person på TV som jag skulle kontakta snarast! Jag ringde direkt, och trodde jag skulle svimma när jag fick svaret på varför de ringt:
Ta med dig en kompis och kom!

                   Susen M J © 

Kapitel 129: Så blev det nytt år...

Julen kom & gick det året och snart var det dags för nyårsfirande. Jag brukar drömma om storslagna fester till midsommar och nyår, men så brukar det aldrig bli. Men det här året hade vi bestämt oss, jag och Sara, att i år skulle vi slå på stort, gå på Yaki-Da och fira in det nya året. Det var vårt favoritställe när vi gick ut, och det hade vi verkligen gjort ofta genom åren, hon och jag. Så till den grad att vi betraktades lite som "stammisar" och var lite tjenis med ägarna, så därför var det lite extra roligt att gå dit för att fira in ett nytt och, förhoppningsvis, bättre år än det som just passerat!

Kat, Saras lillasyster (som jag tidigare berättat om i:  Kapitel 102: Livet och synen återvänder ), lovade att köra oss in till stan vilket kändes väldigt lyxigt. Och så fick jag träffa henne också, bara det var alltid lika speciellt, denna underbart varma, starka, kärleksfulla personlighet (skrev även om henne i Kapitel 81: På stan med mamma och pappa)
Det jag tror gjorde henne så speciell i mina ögon, var just att hon så snabbt och lättvindigt accepterat mig på ett enda ögonblick. Jag var verkligen inte van vid det, skadad som jag var av mobbningen i uppväxten. Och bara det att hon tillsammans med sin syster besökt mig efter min operation några månader tidigare, trots att hon tyckte så illa om sjukhusmiljöer 
Kat önskade oss en härlig kväll och ett riktigt Gott Nytt År när hon släppte av oss vid nattklubben. Och vi fick verkligen en riktigt toppenrolig kväll - har för mig att det var då vi träffade Lill-Babs och hennes familj där - som jag fortfarande minns med stor glädje och som en av de bästa Nyårsaftnar i mitt liv.

Någon vecka senare berättade Sara att Kat skulle gå till doktorn för att hon haft ont i ryggen en tid. Nästa besked var så fruktansvärt att det gör ont att minnas: Kat hade cancer! Och senare under våren blev beskeden bara än värre: Cancern hade spridit sig. Hon skulle troligtvis inte överleva.

                      Susen M J ©

Kapitel 128: Brevet från USA

På baksidan av en anmälningsblankett till Michael Boltons Fan Club var ett brev i några korta rader nedtecknat, som började med "Dear Susen" och avslutades med "Good luck on your speedy recovery, Scho." Jag har i stort sett hela mitt liv brevväxlat med människor, och jag älskar verkligen att få brev. Riktiga brev. Inte elektroniska egentligen. Utan sådana gjorda av papper, med frimärken, och av mänsklig hand med personlig handstil skrivna. Det finns en väldigt speciell kärleksfull handling i ansträngningen att formulera, och posta sina tankar och ord till en annan människa. Jag visste inte det då, men de där första raderna från en för mig helt okänd människa på andra sidan jordklotet, skulle bli början på en unik relation som skulle sträcka sig över lång tid framöver.

Jag blev så överrumplad av värmen och omtanken i brevet att jag skrev svar direkt. Samtidigt funderade jag nyfiket över personen bakom brevet; Vem kunde hon vara? Vad jag förstod allmänt om Fan klubbar var att det var ungdomar som startade dem för att hylla sina idoler. Så vem var då Scho? Någonting sa mig att hon var en ung flicka som fortfarande gick i grundskolan, kanske i fjortonårsåldern, och som tillsammans med likasinnade tog hand om, och svarade på beundrarposten till en gemensam idol.

Ganska snart efter det att jag skickat det där första svaret till Scho fick jag brev från henne igen. Och därmed startade en intensiv brevväxling som skulle komma att betyda så oändligt mycket för mig. Och bli en stor del i att jag tillfrisknade allt snabbare. Jag förstod visserligen ganska snart att jag varit väldigt fel ute när jag trodde att Scho var en ung tonårsflicka. Men det skulle dröja innan jag fick reda att hon flera år tidigare  passerat pensionsåldern. Det var först när hon skrev att: "Min son och Michael Bolton är nära vänner, så nu när min son fyllde femtio år så ordnade Michael med ett Surprise Birthday Party för honom." Visst förstod jag att jag varit helt fel ute när det gällde Scho och hennes ålder, men att hon hade en son som fyllt 50 år!? Det var nästan mer än skrattretande hur fel jag gissat om hennes person. Långt senare förstod jag att hon fyllt 75 år bara någon månad efter det att jag fått hennes allra första brev. Något jag ler stort åt varje gång jag tänker på det. Och bevisar bara allt för väl att hon alltid behållit sitt unga sinne.

                            Susen M J ©  

Kapitel 127: Tålamodsprövande

Den hösten bara försvann i stort sett. Och vintern gjorde sitt intåg med mörker och kyla. Jag var fortfarande sjukskriven, men gjorde vad jag kunde för att skynda på mitt tillfrisknande. Bland annat frågade jag Doktor Thord om jag inte kunde få börja träna, NU! "Nja, nu skall vi nog ta det lite lugnt här alltså. Du har ju nyligen gått igenom en allvarlig operation, så du får allt ta det lite lugnt ett tag till." sa han, och tittade lite strängt på mig. Det var otroligt jobbigt att han sa så där, för jag var så otålig vid det laget! Nu ville jag verkligen komma igång på riktigt. Komma på fötter igen helt enkelt. Men återigen måste jag alltså ha tålamod; The Story Of My Life! Jag hade ju sökt och kämpat i tio år hos olika läkare i vården, innan de äntligen fann vad som var fel med min kropp, och kunde ge mig en diagnos. Så nu när jag äntligen fått den, blivit opererad för Hypofysadenomet, och visste vad som orsakat alla mina olika symtom: Som trött-, håglös-, nedstämdhet, vikt- och synproblematik, så ville jag bara få känna mig frisk och stark igen! Och köra på med mitt liv så som jag upplevde att Alla Andra gjorde. Ofta tyckte jag att det bara var jag som var tvungen att vara utrustad med så förbannat mycket tålamod! Medan andra människor som jag hörde talas om på olika sätt bara verkade bestämma sig; För att de ville träffa en partner, gifta sig, köpa hus eller lägenhet, få barn, utbilda sig, få drömjobbet, och så Fick De Det. Medan jag aldrig ens lyckats med konststycket att gå på dejt med en man. Jag var trettio år fyllda och hade väntat och längtat efter att finna kärleken i större delen av mitt liv, men inte lyckats! Visst hade jag varit allvarligt intresserad mellan varven, men bara på avstånd. För det verkade som om jag med inbyggd radar valde ut män som inte alls var intresserade av mig. Och de som kanske ändå var intresserade, dem upptäckte jag aldrig. Kanske var de inte tillräckligt tydliga för att jag skulle förstå? Förstod inte vad jag alltid gjorde för fel? Mitt liv kändes ofta som om jag gick omkring i kvicksand, för ju mer jag kämpade för någon av mina drömmar så sjönk jag. Vad jag inte förstod då var väl att jag kanske skulle ge upp kämpandet mot mål som kanske inte var för mig? Och i stället "Lita på Livet och Följa Med" som Agneta Orlå så klokt poängterat för mig många år senare.

En dag när jag kom hem låg det ett brev på hallgolvet, med amerikanska frimärken och USA-stämpel, och med en handstil jag inte alls kände igen.  Men så såg jag att uppe i det vänstra hörnet av kuvertet stod det Fan Emporium, och då förstod jag plötsligt: Brevet hade med Michael Bolton att göra!

                     Susen M J ©

Kapitel 126: Hemkommen från USA skrev jag till Michael Boltons Fan Club

Konserten med Michael Bolton och Kenny G blev också avslutningen på vår resa i USA: New York City, San Francisco & Los Angeles. Vi hade sett, bilat runt mycket och upplevt massor under våra tre veckor i både östra och västra USA. Det var nu tredje resan jag gjorde till Amerika. Maggan hade som liten flicka bott i södra USA en period, men aldrig rest omkring där på detta viset tidigare som vuxen. Så för henne var det lite extra speciellt att vi så obehindrat och fritt kunde åka runt och se så mycket, i och med att jag kände mig så pass hemma där, för att jag hade bott strax utanför San Francisco några år tidigare.

Vi var så tacksamma för George och Sus stora gästfrihet, men de ville inte ha mer än tack, vilket kändes lite futtigt. Vi fick inte ens bjuda ut dem. I stället bjöd de oss när vi var ute på våra dagstripper tillsammans alla fyra. Och nu kändes det så sorgligt att lämna dem, men vi var ju tvungna att åka hem - även om jag mycket hellre hade stannat kvar. Varje gång jag varit i USA har det blivit allt svårare att lämna och återvända hem.

Sista kvällen lagade de en riktig brakmiddag med stek på grillen, massor av tillbehör och fantastiskt gott vin från Napa Valley. Efter maten simmade vi i poolen, och sedan värmde de upp Jacuzzin så att vi fick ligga där i de varma bubblorna tills huden skrynklade ihop sig som torra russin. Dagen därpå tog vi taxi till flygplatsen, och inom ett dygn var vi hemma. Så konstig det känns varje gång, att ena dagen är men på en kontinent för att nästa dag vara på en annan.

Nu hade jag flera olika besök inbokade på sjukhuset för uppföljning efter Hypofysoperationen jag genomgick två månader innan USA-resan. Som väl var såg nu alla prover bra ut, och det verkade som om det bara var ämnesomsättningen som var helt ur funktion. Och att det fortfarande skulle ta ett tag innan medicineringen med Levaxin blev rätt inställd. Hade förstått att det måste trappas upp långsamt för att finna rätt dos för mig. Men för övrigt hade jag stor tur i oturen som slapp både diabetes, cortisonproblematik, med över- eller underfunktion, och andra svåra följdsjukdomar. Dessutom var min Hypofys ganska intakt, då läkarna hade lyckats med konststycket att bevara den och bara ta bort adenomet (den godartade tumören.) Därmed kom nu även mina menstruationer tillbaka.

Jag kände mig bättre och bättre för varje vecka som gick, och kunde allt mer känna att jag var på väg tillbaka på fötter igen. Och tänkte ofta på tillfället under konserten med Michael Bolton då han sjöng just "When I´m Back On My Feet Again". Konserten hade tänt en ny glöd, och ett nytt jävlar anamma i mig som jag kände mig oerhört tacksam för, och på något sätt ville jag så gärna tacka sångaren för det. På baksidan av min LP-skiva fann jag lösningen: Där stod adressen till Boltons Fan Club. Så jag skrev ett brev. Där berättade jag att jag gått igenom en ganska tung period av sjukdom, operation och varit väldigt nära att dö efteråt. Men att jag sedan hämtat mig på rekordtid, åkt iväg till USA, firat min 30-årsdag i New York och sedan sett Kenny G och Michael Boltons konsert i Kalifornien. Men också hur otroligt positivt "When I´m Back On My Feet Again" påverkat mig. Det kändes väldigt speciellt att posta det där brevet till Connecticut i USA, och jag vet egentligen inte vad jag väntade mig, men jag fick svar...

                         Susen M J © 

Kapitel 125: Michael Bolton och Kenny G - Vilken Duo - Vilken Konsert!

Dagen för konserten var inne, och vi var på väg tillbaka mot San Francisco efter våra dagar i södra Kalifornien. Vår plan var att åka hem till George och Sus, vila oss en stund och sedan duscha, byta om och göra oss fina inför vårt livs första livekonsert med Michael Bolton! Vi satt i vår hyrbil strax söder om San Francisco och infarten mot Bay Bridge när de plötsligt sa det på radion: Det var fullkomligt stopp i trafiken i och runt San Francisco! Och att vi kunde räkna med upp till flera timmar i kö om vi gav oss in i den röran. Nu gällde det att tänka om snabbt! Vad skulle vi göra? Om vi bara fortsatte framåt så var risken stor att vi helt enkelt inte skulle kunna ta oss till konserten över huvud taget! "Vi måste vända!" sa jag till Maggan. Hon hade inte uppfattat trafikmeddelandet på radion, och förstod helt enkelt inte vad jag menade. "Det är stopp!" sa jag, "Om vi fortsätter framåt så fastnar vi i trafiken, och kommer kanske inte att kunna ta oss till konserten i kväll! Vi får helt enkelt strunta i att vila och göra oss i ordning! Vända vid nästa avfart och ta oss till Shoreline Amphitheatre nu på direkten!" Maggan blev ungefär lika besviken som jag var över våra omkastade planer, men förstod samtidigt att det var vår största chans att ta oss till den efterlängtade konserten över huvud taget.

Någon timme senare, och flera timmar innan konserten skulle börja, körde vi in och parkerade vid arenan. När besvikelsen över den ändrade planen lagt sig något, såg jag möjligheterna som öppnat sig i och med att vi var så tidigt på plats: Nu kunde vi undersöka möjligheten att kanske få tag i lite bättre biljetter, med plats lite närmare scenen, så att jag inte bara skulle höra musiken utan även se* artisterna! (*Berättade i "Provsvar & Diagnos" att mitt synfält är inskränkt på grund av ett Hypofysadenom 
https://susenstankar.blogspot.se/2017/07/provsvar-diagnos.html )
Men mannen i biljettkassan bara skakade på huvudet: "Den här konserten har varit slutsåld länge! Det finns inte en biljett kvar! Tyvärr!" Tja, vi försökte i alla fall. Innan vi lämnade biljettkassan så frågade vi var vi kunde tvätta av oss lite och byta om. "I baracken där borta." pekade han. Hm, tänkte jag. Vi hade alltså inte ens tillgång till en riktig toalett. Men det var faktiskt bara att gilla läget! Och vi var på plats och skulle verkligen få se och uppleva Michael Bolton live! Så med den tanken och en spirande inre glädje trots omständigheterna, travade vi iväg mot baracken.

Efter en stund hade vi trots allt kunnat göra oss i ordning litegrann. Bytt om, tvättat av oss och kände oss lite uppfräschade ändå. När vi klev ut ur baracken kom en kille emot oss med långa kliv. "Jag hörde att ni ville byta ut era biljetter." sa han. Först blev vi på vår vakt, och visste inte riktigt hur vi skulle tackla den nya vändningen. "Jaa..." sa jag tveksamt, "...men det finns ju inga biljetter kvar?!" "Jag har! Ni kan byta ut biljetterna ni har på green, mot sittplatser på läktaren, och lägga lite pengar emellan." Summan han föreslog var helt rimlig och kändes inte alls som något överpris, så vi slog till direkt. Men när vi väl stod och väntade på att personalen skulle ta emot våra biljetter så kom tvivlen; Tänk om vi var lurade? Att vi kanske fått ogiltiga biljetter? De tankarna blev riktigt jobbiga, men jag  försökte lätta upp dem genom att prata lite med några av besökarna som stod närmast oss i kön. Bland annat berättade jag hur glada vi var inför att äntligen få se Michael Bolton live. "Michael Bolton?" sa de, "Vem är det? Vi är här för att se Kenny G - Han är outstanding!" Jag och Maggan bara tittade på varandra? Visste en del amerikanare inte ens vem Michael Bolton var?

Strax efter var det vår tur att lämna ifrån oss våra biljetter till en jättetrevlig tjej: "I will show you your seats." sa hon och gick före oss... Närmare och närmare scenen! Det visade sig inte bättre än att vi hade fått platser på sjunde raden! Vi kunde knappt tro att det var sant! Nu skulle jag ju verkligen även kunna se artisterna, inte bara höra dem! Wow!

Det blev en av de mest fantastiska konsertupplevelser i mitt liv - hittills! Lite så att jag fick nypa mig i armen för att förstå att det var sant att jag fick uppleva allt detta, bara två månader efter att jag nära nog dött på sjukhuset efter hypofysoperationen! Kenny G, som är en världens duktigaste Sopransaxofonister, var verkligen en så outstanding musiker som vi fått till oss i kön innan konserten! Vi blev verkligen helt sålda på hans mjukjazzigt instrumentala musik direkt (och köpte med oss en av hans skivor i flertalet exemplar till hela familjen därhemma) Och så då när Michael Bolton tog sig an låten When I´m Back On My Feet Again så brast det helt och hållet för mig och tårarna bara flödade, samtidigt om jag fylldes av en övertygande röst i hela min kropp som sa:
"Visst Susen, Visst skall Du TILLBAKA PÅ FÖTTER IGEN!"

                Susen M J © 

Foton: Susens tankar

Kapitel 124: En chans att få se Michael Bolton Live för första gången

Det var söndag förmiddag och vi satt tillsammans med George och Sus i deras vardagsrum, och bara snackade. Om allt. Mellan Himmel och Hav. En sådan där mysdag jag aldrig glömmer. Ett Smultrontillfälle som jag brukar kalla dem, och som jag trär på ett inre strå i min själs trädgård. Förutom att vi pratade läste vi söndagstidningen - underskattad sysselsättning i dag vad jag förstått - San Francisco Chronicle tror jag det var. Jag älskar att läsa den rosa nöjesbilagan så den grabbade jag till mig direkt. Och läste med stort nöje innan jag nöjd lämnade över den till Maggan. När hon suttit tyst och läst den en stund sa hon plötsligt: "Såg du det att Michael Bolton skall ha konsert här under tiden vi är kvar?" VA, NÄ, VARDÅ, NÄRDÅ? Jag blev helt ställd. Skulle verkligen min favoritsångare uppträda i vår absoluta närhet under tiden vi var kvar - Var det sant? Kunde vi verkligen ha sådan tur? Maggan lämnade över tidningen till mig, och mycket riktigt, strax efter våra planerade dagar i södra Kalifornien var det dags för konsert med Michael Bolton! Och inte att förglömma; Kenny G! En annan amerikansk  superstjärna, men det fattade inte vi DÅ, jag och Maggan alltså. George sa visserligen det, men vi visste ju inte ens vem Kenny G var så det var inte så konstigt att vi inte nappade på den kommentaren.

"Hjälp Oss Boka!" sa jag till George. Och visst gjorde han det. Samtidigt talade han om för oss att arenan där konserten skulle hållas på Shoreline - Amphitheatre at Mountain View, var en utomhusarena med plats för 22 500 personer som ligger cirka sex mil söder om San Francisco. Bara det lät ju hur spännande som helst. Men, det var ett oerhört hårt tryck på biljetterna! Vi fick två stycken placerade på gräsmattan så långt ifrån scenen man kan komma. Inte bra med tanke på att min syn fortfarande var starkt nedsatt, på grund av den hypofystumör läkarna opererat bort bara två månader tidigare. Men, men "det är smällar man får ta" tänkte jag, och ville inte låta mig nedslås av tanken på att jag inte skulle se speciellt mycket av vad som pågick på scenen: Jag skulle ju gå på konserten på grund av att jag älskade att lyssna på MUSIKEN!  Och min hörsel var det ju inget fel på i alla fall!                                                                                                    

Foton av Shoreline Amphitheatre´s broschyr
Euforisk som jag var över att få gå på min första konsert med Michael Bolton, frågade jag George och Sus glädjestrålande: "Ni kan väl gå med oss på konserten?" "Nää!" svarade George "Då hade jag mycket hellre gått och sett James Taylor den 20 oktober!" Och så var det med den saken. Borde inte blivit förvånad alls över hans svar efter att ha bott hos den musikälskande George i ett helt år;-) Han vet PRECIS vad han gillar! Och inte!                                                Susen M J ©