Kapitel 34: San Francisco - Mitt första möte med hemlösa
Jag hade kört bil in och igenom San Francisco via Oakland, Bay Bridge och Golden Gate Bridge flera gånger, med olika vägval och resultat, men började äntligen lära mig. Den här gången hade jag bestämt mig för att ta snabbtåget, Bart, ja det var så det hette. Folk Bartade till City, och Bartade till jobbet, i tid och otid. Nu hade jag hört det där så mycket att det hade gjort mig nyfiken. Snabbtåget hade en modern utformning, och i efterhand kan jag konstatera att både tågen och stationerna var snygga, väl underhållna, ja helt enkelt klanderfritt skött. Speciellt om jag jämför med tunnelbanesystemet i New York City, men det skulle ta några år till innan jag kom dit och fick se och uppleva det.
Nu skulle jag ta tåget för första gången, och hade parkerat bilen vid stationen - Pendelparkering, säkert 20 år innan jag hörde talas om det i Sverige.
Det är svårt att sätta ord på känslan då jag kom upp för trappan ur underjorden och såg San Franciscos skyskrapor från det perspektivet för första gången. Kommer bara på ett enda ord: Mäktigt! Jag tror aldrig jag känt mig så liten i hela mitt liv. Lite som jag skrev i en reseberättelse några år senare, visserligen i ett annat sammanhang men ändå:
Det är svårt att sätta ord på känslan då jag kom upp för trappan ur underjorden och såg San Franciscos skyskrapor från det perspektivet för första gången. Kommer bara på ett enda ord: Mäktigt! Jag tror aldrig jag känt mig så liten i hela mitt liv. Lite som jag skrev i en reseberättelse några år senare, visserligen i ett annat sammanhang men ändå:
"HUR STOR man än upplever sig, så känner man sig nog liten i detta vidunderliga!"
Jag fick en riktigt trevlig dag när jag vandrade runt på San Franciscos gator, och kullar, som kan liknas vid höga berg och djupa dalar. Jag som då inte hade tränat på bra länge fick mig en riktig genomkörare. Förutom att gå omkring och uppleva atmosfären, grönområden och parker i den vackra staden, visste jag inte riktigt vad jag skulle sysselsätta mig med. För det där med shopping hade jag aldrig förstått mig på. Att handla sådant man egentligen inte behövde? Jättekonstigt! Lite som papsen, och många andra män, också tänker skulle jag tro. Så att gå i affärer bara för att titta föll mig aldrig in. Önskar att jag hade behållit den insikten livet igenom, och sluppit problemet med allt för mycket prylar, hur mycket jag än gör av med🌝
En insikt som gav mig ett riktig slag i solar plexus den där dagen var att det var så många människor i San Francisco som var hemlösa!? De hade alltså ingenstans att bo, utan satt på kartongstumpar på gatorna i smutsiga, trasiga kläder och tiggde pengar i pappersmuggar. Men Amerika, var inte det ett av världens rikaste länder? Efter hand fick jag förklarat för mig att i detta stora, rika land, kan vem som helst, när som helst och inom kanske bara dagar, eller en månad, bli av med allt! Och därefter bli sittande på gatan. DET var en otroligt skrämmande insikt! Människor som jag försökte prata med om detta bortförklarade det gärna med att det mest var drogberoende och alkoholister som hamnade i detta utanförskap. Mitt diktande som började lite trevande när jag var 16 år med Barn i trafiken, tog rejäl fart tre år senare när jag skrev konstant hela tiden, men avtog sedan, och upphörde nästan helt under mitt år i USA. Då skrev jag egentligen bara tre dikter på ett helt år, varav en var
En insikt som gav mig ett riktig slag i solar plexus den där dagen var att det var så många människor i San Francisco som var hemlösa!? De hade alltså ingenstans att bo, utan satt på kartongstumpar på gatorna i smutsiga, trasiga kläder och tiggde pengar i pappersmuggar. Men Amerika, var inte det ett av världens rikaste länder? Efter hand fick jag förklarat för mig att i detta stora, rika land, kan vem som helst, när som helst och inom kanske bara dagar, eller en månad, bli av med allt! Och därefter bli sittande på gatan. DET var en otroligt skrämmande insikt! Människor som jag försökte prata med om detta bortförklarade det gärna med att det mest var drogberoende och alkoholister som hamnade i detta utanförskap. Mitt diktande som började lite trevande när jag var 16 år med Barn i trafiken, tog rejäl fart tre år senare när jag skrev konstant hela tiden, men avtog sedan, och upphörde nästan helt under mitt år i USA. Då skrev jag egentligen bara tre dikter på ett helt år, varav en var
som nog inte kom till av en slump nu när jag tänker tillbaka på mina första möten med människor i hemlöshetens helveteskval!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar