God Jul önskar Susens tankar 2017

En riktigt God Jul önskar jag er Alla

från

Susens tankar

 

Foto: Susens tankar God Jul

                 Susen M J © 



Susens Dikter 69: Julen Nalkas

Julen Nalkas
Nu är åter julen här,
till glädje för alla som håller den kär.
Från stearinljus värme strömma mot oss,
ja, om man inte använder elektricitet förstås.

Granen står grön och grann i sin vrå,
med massor av vackert att titta på.
Barnen dansar runt i ring,
deras ögon tindrar, och de vuxna minns sina barndoms jular med sting.
tårar som faller ingen hindrar.

Nu hoppas barnen bara,
att tomtens Nissar sagt att de hela året varit snälla och rara,
så att de på Julafton får sina klappar,
man vet ju att Nissarna allting snappar.

En blick mot julaftons klara stjärna,
undrar vad den döljer i sina ljusa strålar, 

en mystik man vill veta så gärna,
om vad den på den mörka kvällshimlen målar.

             Susen M J © 1979
                                                                           

Susens Dikter 68: Det är vinter

Det är vinter
Det är tyst, det är kallt och frostigt, det är vinter,
och snart är det jul.
Den stjärnklara himlen blinkar och ler,
som om den ville säga: ”Hejsan, vi vakar över er alla, vi hör och vi ser.”

En snöstjärna faller mot mitt fönster,
smältande rinner den fort.
Ett tassande djur trycker spår i mjuk snö,
linkar vidare bort.

Vi är på den sida årstid då våren inte syns alls,
då hopp om värme och färger blott är en infrusen önskan.
Vi värmer oss i skinn och teddy ifrån topp och till tå,
småfåglars kvittrande sång har försvunnit till varmare länder,
och sjunger nu vid solstekta bländande stränder.
När det töas vänder de åter.

Men NU är det Frost, det är Kallt,

Det Är Vinter!
          Susen M J © 1983

Foto: Susens tankar

Susens Krönikor 8: NU ska vi vara snälla

Susens Krönikor  

NU skall vi vara snälla

Julen står för dörren. Den tid på året då vi hävdar snällhet lite extra. Under senare år har utvecklingen dock gjort gällande att vi skall tänka mer på oss själva än på andra. Lite sköt dig själv och skit i andra - mentalitet, som spridit sig in i de flesta sammanhang. Snällhet blev därmed synonymt med dumhet. Och att finnas till för, och bry sig om sin omgivning, otroligt "lågprioriterat". Egentligen inte så konstigt med tanke på den allt snabbare livspulsen i familjeliv och samhälle. Och människor står i kö för att gå in i den ökända väggen. Duktigheten slår oss i huvudet och vi skall klara ALLT som alla andra gör. Tills vi stupar. Oumbärlighet har blivit mantra. Men som han sa på föredraget för flera år sedan: ”Om du tror att du är oumbärlig, så är det bara att besöka en kyrkogård, och se ut över gravarna. Där ligger fullt av oumbärliga människor.”

 Drastiskt så det förslår. Visst. Men samtidigt en väl fungerande tankeställare. Kvinnan jag läste om i dagstidningen hade nog önskat sig ett längre liv i snällhet, om hon kunnat välja. Hon satt dessvärre i dödens väntrum, tillsammans med en förlamande trötthet som ständig gäst i sitt hospice-rum. Det hon sa sig ångra mest i eftertankens kranka blekhet, var att hon inte umgåtts mer med familj och vänner. ”Jag skulle vilja ha gjort mer med dem. Men nu har jag ingen chans att göra saker och ting annorlunda.”

 Stefan Einhorn har förstått det där. Så väl att han skrivit böcker i ämnet. Men så är han också professor i onkologi (läran om tumörsjukdomar) och överläkare på Radiumhemmet, där han ständigt möter cancersjuka i sitt yrke. I den verkligheten förbleknar tankar på självhävdelse och egoism. På baksidan av hans bok Medmänniskor står det följande om Stefan Einhorn: ”Han påminner oss om att en enda handling kan göra skillnad i en människas liv och han ställer frågan: Om det inte är min uppgift att vara medmänniska – vems uppgift är det då?”

 I mitt yrke som undersköterska i förlossningsvården krävs en enorm förmåga att lyssna. Att inte se förbi människors smärta. Utan låta varje kvinna förstå att hon är hörd. Förstådd. För vet hon bara det, så kan hon stå ut med ganska mycket. Jag har satt en ära i inte bli till den grad härdad att jag inte längre ser kvinnornas smärta. Trots decennier i branschen. Samtidigt vore arbetet outhärdligt om jag inte hade en viss distans mellan mig, och den smärta som fyller avdelningen. Varje dag. Året runt. Den födande kvinnan har gjort sitt när barnet anlänt, medan jag går vidare för att lotsa nästa. Många gånger när de nyblivna föräldrarna inte vet till sig av glädje, så har de uttryckt sin djupa tacksamhet och kallat oss änglar i efterförloppet. Änglar? För att vi gör vårt jobb? Lyssnar. Och försöker vara lyhörda i alla nyanser. Då har jag ibland funderat över hur illa ställt det är i vårt samhälle. Om omtanken om våra medmänniskor blivit så sällsynt, att man - när man väl möter den – misstar den för att vara en änglagärning?

 Vi inte bara kan, utan måste faktiskt värna varandra, i en tid som vår. När kylan länder och främlingar emellan tilltar varje dag. Rädslan för att gå ut efter mörkrets inbrott är mer regel än undantag. Och vi sneglar till och med misstänksamt på människor som fått stopp på bilen utefter vägkanten. Inte vågar jag väl stanna och erbjuda min hjälp, eller? Det är just det, att de allra flesta människor har otroligt svårt för att be om hjälp. Samtidigt som det ligger en sådan tillfredsställelse i att just hjälpa. För visst mår man så där alldeles speciellt gott när man gjort en medmänniska en tjänst. För att inte tala om när man blir erbjuden hjälp. Som man inte ens behövt be om.

 I USA hade jag i mer än tjugo år en ”adopterad farmor”. En helt fantastisk kvinna. Hon blev 94 år gammal. Ända in i det sista klarade hon sin vardag: ekonomiskt, logistiskt och socialt med mycket begränsade medel, och utan vare sig bil eller nära till butiker. Hon hade aldrig ens haft körkort. I Amerika! Hon klarade sig ändå. Och hon gjorde det med den äran. Som djupt troende föll det sig helt naturligt för henne att se till dem som var sämre lottade än hon själv. Varje vecka skänkte hon lunchpaket: egenhändigt gjorda smörgåsar och hembakat till de hemlösa i trakten. Ibland undrade jag hur hon lyckades sköta hus, hem, och livet i övrigt. Helt utan transportmedel. Vare sig privat eller kollektivt. Då såg hon allvarligt på mig och svarade: Gud ser till mig. Och alla jag känner är så snälla mot mig! Kontentan som alltid: Ju mer du ger, ju mer får du tillbaka. Så var generös för vår bästa tid är just NU!

                     Susen M J ©

Susens Dikter 67: Du ljusa Lucia

Du ljusa Lucia
Du ljusa Lucia i mörkret vandrar,
och din vackra röst med nattens tystnad blandas.
Tärnorna tyst smyger efter på tå.
och envar gör sitt bästa för att alla ett ljust minne skall få.

Runtom står människor och tittar med stor beundran,
kanske även ett mått av förundran.
Tåget vandrar stadens gator tills morgonen gryr,
och nattens mörka skuggor flyr.

Du ljusa Lucia har fullgjort din plikt,
och under din vandring gett många ett minne så rikt,
att de på detta kan leva,
tills de nästa år får det återuppleva. 
Vackra stämmor tyst tonar bort, och vi undrar varje år;
Hur kunde detta möte passera så fort?
                Susen M J © 1979

Foto: Susens tankar

Kapitel 153: Sandra! Ann! Till Er Och Alla Som Läser: Tack!

Jag Vill Rikta Ett Stort Tack! Till Sandra, Till Ann, & Alla Läsare!
Det är så härligt att jag äntligen skriver! Det är som om det alltid varit meningen att det är Här & Nu jag skall skriva ner det som närt och grott i mig livet igenom. Att då se att jag har läsare från i stort sett hela världen är Helt Fantastiskt!

Det är bara nio månader sedan jag startade Susens tankar! Men utan hjälpen från min underbara vän Sandra som komponerade min vackra sida, så hade det nog aldrig blivit av! Jag hade idéerna för hur jag ville att Min Blogg skulle se ut, men stötte på svårigheter när jag började bygga sidan. Sandra kom till min räddning och löste det över en natt när hon hade svårt att sova för att hon tampades med tuffa sjukdomsbesked:
Tack Min Goa Vän, Du Är Helt Fantastisk!

Men, hade det inte varit för Ann som pressade på att jag skulle sätta igång och skriva, så hade jag nog inte börjat än! Åh vad arg jag var för att du tjatade så på mig! Och Åh vad glad jag är i dag att du gjorde det! 

Så som sagt; Tack till er möjliggörare. men också till er som läser. Det ger mig kraft, mod och styrka att göra det jag alltid velat göra; Skriva!
                  Susen M J © 

Kapitel 152: Vidare mot Orlando & Key West i Florida samt Utah, Wyoming, Montana, Idaho & Arizona

Vi hade definitivt inte behövt oroa oss över att "sova ute" då vi anlände till Orlando i Florida. Ja, jo vi skulle egentligen ha flugit till Miami, men ändrade vår planering på flygplatsen och valde som sagt Orlando i stället. Samtidigt passade vi på att ringa och boka rum på ett av alla de hotell som fanns med i den Entertainment-bok vi tagit med oss från Sverige. Vilket visade sig vara ett lyckokast! Själv har jag nog aldrig bott på ett lyxigare hotell, med stor flygel och vatten som porlade ur enorma fontäner över bergväggar på entrévåningen. Jag bor i och för sig lika gärna på hostel, motell eller inkvarterad trångt hos vänner, men det är roligt att även fått ha upplevt några nätter på lyxhotell.

Vi hyrde bil och besökte Epcot Center där vi bland annat ringde till Scho och Raymond på en trådlös telefon större än oss själva. En annan dag besökte vi Sea World där vi såg shower med enorma dresserade späckhuggare, och även matade delfiner med småfisk. Så här i efterhand reflekterar jag ofta över djur i fångenskap på ett helt annat sätt än de gånger jag faktiskt besökt djurparker och cirkusar, och kan konstatera att det faktiskt är upplevelser jag lätt kunnat vara utan! Inte ens Los Angeles Wild Animal Park, där djuren lever "ganska fritt" i enorma parkliknande skogsområden, och därmed sällan är synliga dagtid eftersom de gömmer sig i vegetationen, anser jag mig ha måst besöka: Om jag bara vetat att djuren i stället fick leva i frihet där de hör hemma!

Vår resa fortsatte sedan ner till fantastiska Key West som blev en annorlunda och exotisk upplevelse med närheten till träskmarker och sin exotiskt färgsprakande semesterdåsighet. Där passade vi på att besöka Hemingways residens med alla dess katter! Under alla de gånger jag varit i USA så är det hittills enda gången jag besökt det varma, blommande och färgstarka Florida, och trots åren som passerat gjorde alla delarna av vår rundresa starka intryck och fina minnen.

Så är även fallet när det gäller nästa del av vår resrutt som gick vidare till Utah, Wyoming, Montana, Idaho och Arizona. En av våra intentioner med den rutten var bland annat att besöka nationalparken Yellowstone. Resan dit blev oändligt lång då vi körde vilse, och i stället för att åka in via den södra ingången, på grund av olika missar i vår kartläsning, sent om sidor hamnade vid den norra. Som dessutom visade sig då vara stängd för säsongen, på grund av den annalkande vintern. Någonting vi ju kan skratta åt i dag, men som absolut inte var roligt där och då! Så vi har besökt Yellowstone - från utsidan - eftersom vi nästan körde i en halvcirkel runt parken.

Bättre gick det när vi efter många timmar och långa mil bakom ratten äntligen körde in i Grand Canyon! Det var en upplevelse utöver det vanliga, som jag faktiskt önskar att varje människa på jorden fick uppleva! Själv blev jag totalt mållös när jag blev varse dess enorma storhet, vilken fick mig att känna mig så försvinnande liten på jorden, att jag ofta senare skojat och sagt att: Känner man sig stor och tycker att man behöver banta, så kan man ta en tripp till Grand canyon och genast bli fri den villfarelsen. Förenklat naturligtvis när man tänker på all den problematik som följer i spåren av övervikt och hälsofarorna med det, men just när det gällde storlekar i jämförelse med vartannat, så kände jag mig för första gången i mitt liv så oändligt liten. Kanske som att möta flera jättar i en.

Vi fångade just det där allra första mötet med Grand Canyon på film med vår nya videokamera. Man kan nästan förnimma den fantastiska storslagenheten, och egentliga tystnaden som ligger som ett lätt täcke över de enorma ockraröda klippformationerna. Genom nervevade bilrutor flyter fantastiska toner av Kenny G:s sopransaxofon; Forever In Love. Och jag kan nog knappast beskriva mina känslor för just Grand Canyon på ett bättre sätt än För Alltid Förälskad. Och fyra år senare var jag mycket riktigt tillbaka till platsen för min nya Stora kärlek igen. Men det skriver jag om längre fram i min berättelse...

                Susen M J © 



Foton: Susens tankar

Kapitel 151: The Swedish Bum

Det hade blivit dags att lämna Connecticut. Trots att vi stretade emot så gott vi kunde så kom till slut dagen då vi skulle lämna Scho och Raymond, för nya mål på vår sex veckor långa rundresa i USA. Som jag en gång skrev i dikten Sommarkväll:

"Dagen är över, även den längsta har en ände;
Varför tar de roliga stunderna slut fortare än de tråkiga?
frågade sig någon jag kände."

Och det är väl en fråga som vi människor aldrig lär sluta ställa, eller få svar på heller för den delen.
Vi var både ledsna och glada inför vårt fortsatta äventyr, jag och Maggan. Men löftet om att vi var varmt välkomna åter, gjorde det ändå på något sätt lättare att ta farväl av mina "amerikanska farföräldrar".

När vi återlämnat hyrbilen var det dags att ta oss till en busstation för att sedan arbeta oss vidare till: Florida! När vi satt där på stationen och väntade på att bussen skulle komma, så fick jag syn på ett ställ med vykort utanför en kiosk. Bland korten hittade jag ett väldigt fint att skicka till  Scho och Raymond. Jag skrev tacksamma rader med massor av kärlek, och sedan avslutade jag kortet med:
"Two Swedish Bums On Their Way To Florida" som betyder ungefär: "Två uteliggare på deras väg till Florida". "Uteliggare" på grund av att vi så smått börjat bli nervösa över det faktum att vi inte bokat någon övernattning i Florida. Vad jag inte visste när jag då, när jag skrev och postade vykortet, var att jag sedan skulle få heta "The Swedish Bum" i decennier framöver.

                     Susen M J ©

Kapitel 150: Bara första av många härliga besök i Connecticut

Den videokamera, av märket Sony, som vi köpt precis innan vi lämnade New York City kom nu väl till pass. Och vi kämpade på för att lära oss hantera alla dess funktioner. Men förstod snabbt att svårare än själva tekniken, var faktiskt att få folk att vilja medverka vid inspelningarna! De flesta blev helt enkelt väldigt obekväma av att bli filmade. Och det i sin tur ledde därav till att det kändes som om man faktiskt körde över människor i sin iver att dokumentera. Samtidigt var ju vetskapen om att få med sig så mycket mer än bara stillbilder som minnen hem så fantastisk, att det på något vis tog överhanden. Och i dag är jag så glad över att ha vår filmade resa att titta på och minnas. Inte bara bilderna och att de är rörliga, utan att även rösterna och vad vi pratade om är så otroliga minnen.

Dagen efter vi anlänt till Connecticut, kom Scho och Raymond tillbaka till motellet och hämtade upp oss igen. Vi åkte tillbaka till deras hus för ännu en heldag i deras sällskap. Och med hjälp av telefonkatalogen, The Yellow Pages, fann vi en lämplig bil att hyra för resterande delen av veckan som vi skulle stanna i staden. Och i och med det kände vi oss än friare. Nu kunde vi själva ta oss fram och tillbaka till Scho och Raymond. Vid flera tillfällen körde vi dit med tonerna av This Is It, av och med Kenny Loggins, i bilstereon. Även det fastnade på vår film vid något tillfälle, så den låten kom att bli signaturmelodin som fick ackompanjera vår goa känsla av att befinna oss där. Och även den förmån som det var att få tillbringa så mycket tid med Scho och Raymond: This Is It!
Ja, vi mådde verkligen toppen tillsammans med dem. Och vi hade så roligt ihop Vi fyra!

Eftersom vi stannade i Connecticut en hel vecka, så hann vi se och uppleva en hel del. Scho och Raymond visade oss runt, och presenterade oss även för delar av sin familj och vänkrets. Det visade sig också att jag, Maggan och Scho delade intresset av att gå i affärer. Och Scho botaniserade oss runt bland alla sina favoritbutiker, där jag och Maggan gjorde massor av fynd. Bland annat köpte jag en hellång vit kappa i 100 procent Merinoull, WOW! "Men hur ska du få med dig den i resväskan?" sa Scho bekymrat. Ja, det fick ju bli senare fråga, som ju faktiskt inte blev enklare att besvara för att jag även köpte en hellång morgonrock i vit frotté. Jag skrattade så att jag knappt kunde röra mig så fort vi pratade om mitt bagage, och de roliga miner och grimaser Scho åstadkom när det kom på tal.
"Jag skulle gärna vilja vara med och se hur du löser det här under de kommande fyra veckorna" skrattade hon muntert. Tanken gav mig naturligtvis ilningar i magen, men jag försökte att inte oroas.

Förutom att tillbringa massor av härlig tid med Scho och Raymond, åkte vi även på små utflykter på egen hand. Bland annat visste jag sedan tidigare genom en tidningsartikel, att Michael Bolton bodde i Westport som låg bara några mil ifrån Scho och Raymond. Klart att vi måste åka dit och uppleva atmosfären i artistens hemstad. Det blev en av många härliga utflykter i höstfärgernas vackra skiftningar i Connecticut. Och vi njöt obeskrivligt av våra dagar där, som vi inte ville skulle ta slut.

                   Susen M J © 

Foton: Susens tankar

Kapitel 149: Connecticut - Mitt andra hem

Det är ingen överdrift när jag säger att det kändes som att komma hem när vi kom till Connecticut! En ovanlig känsla att få uppleva så långt hemifrån. Närmare bestämt andra sidan jordklotet! För mig var det första gången i mitt liv jag kände mig så hemma någon annanstans än just Hemma!

Scho bjöd på ljuvlig mat som hon gång efter annan påpekade var only left overs! Eftersom hon alltid tycktes säga det till oss, började jag snart skoja med henne genom att fråga om det nu var så att vi alltid åt rester, så när lagade hon då maten första gången? Hon bara skrattade och undvek frågan, eller kallade mig screw-ball eller något annat kufiskt.

Då vi tillbringat några timmar hos dem den där första dagen, med god mat, Manhattans (drinkar) berättelser om vår första vecka i New York City, massor av skratt och högt i tak av humor, så diskuterade vi slutligen var vi skulle bo under den kommande veckan. Scho och Raymonds hus var litet och gulligt med två sovrum, vardagsrum och kök, perfekt i storlek för de två. Men inte för att husera två långväga resenärer från Sverige, med massor av bagage.

Vi enades alla fyra om att bästa alternativet boende var ett mindre motel en liten bit bort, så jag ringde dit och bokade rum. När kvällsmörkret var i antågande och tröttheten knackade på hos medvetandet hos oss alla, så packade jag och Maggan ihop oss. Och sedan körde Raymond och Scho oss till ännu ett mysigt boende.

Den där första natten kunde jag knappt sova, det var så fantastiskt att äntligen få träffa Scho och Raymond efter all tid av undran över hur det skulle kännas. Och så var det ännu bättre än jag någonsin kunnat föreställa mig! Jag var euforisk!
                    Susen M J © 

Foton: Susens tankar

Kapitel 148: Mitt första möte med Scho

Vistelsen i New York City närmade sig slut, men vi kände intuitivt att det definitivt inte var sista gången vi besökte The Big Apple. Och nu skulle vi vidare på nya äventyr, och begav oss till Grand Central Station för att ta ett tåg mot New England, och en stat vi tidigare aldrig besökt - närmare bestämt Connecticut. Destinationen låg cirka 20 mil norr om New York City och det skulle ta strax under två timmar dit.

Jag njöt obeskrivligt av vetskapen att nu, NU, skulle jag äntligen få träffa min adopterade farmor för första gången. Vi hade då haft kontakt via brev och telefonsamtal i ganska exakt två år, och nu skulle jag äntligen få träffa henne och  hennes make Raymond "på riktigt". Kunde knappt sitta still på tåget, så uppskruvad kände jag mig. Och de två timmarna mellan New York och Connecticut kändes evighetslånga! Men tids nog var vi framme, och där mötte de oss - Scho och Raymond - på stationen. Wow, vilket möte, vilken känsla, och vilken fantastiskt go kram jag delade med dem. Det var verkligen som att komma hem!

                  Susen M J © 

 

 

 

Foton: Susens tankar

Kapitel 147: Höst & Äntligen USA... Igen!

Det blev en oerhört hektiskt höst med massor av planering och förberedelser, men så kom då vår efterlängtade avresedag i slutet av oktober. Den här gången skulle vi INTE bo på YMCA, utan hade skaffat oss en Entertainmentbok, som utöver en massa restauranger hemma i Sverige till rabatterade priser, även innehöll hotellrum från i stort sett hela världen. Även USA, där vi nu alltså kunde bo på fina hotell för halva priset.Vårt första stopp var New York City, och Omni Park Central Hotel på 7e Avenyn, i direkt anslutning till Central Park, vilket för oss var lyx på högsta nivå!

Vi var nu i New York City för andra gången och kände oss betydligt bekvämare i den stora kostym denna världsmetropol ger! Och vi älskade staden mer och mer för varje dag. Passade på att se; Frihetsgudinnan, Battery Park, World Trade Center, Empire State Building, åka hästdroska i Central Park, gå på skönhetsbehandlingar på Elisabeth Ardens salonger, Shoppa - bland annat en filmkamera som vi snabbt lärde oss använda och kunde föreviga vår resa på ett helt nytt sätt med, Uppleva musikaler som "Phantom of the Opera på Broadway" Dricka drinkar i Rainbow Room på 65e våningen i Rockefeller Plaza, Äta oss igenom menyer av den amerikanska mat vi lärt oss älska genom åren, som amerikansk Pizza, Cheese-cake, Smokey Ribs, Ice-cream Sundaes och så vidare i det oändliga. Med andra ord; Vi njöt obeskrivligt av att vara i USA i allmänhet, och i New york City i synnerhet! Och ändå var detta bara början! Vi hade mer än fem veckor, otaliga stopp och fantastiska upplevelser kvar framför oss på vår resa genom Amerika!
                   Susen M J © 

Foton: Susens tankar

Kapitel 146: Sommarsemester

Trots den sex veckor långa USA-resa som jag och Maggan planerade, och som skulle gå av stapeln den sista veckan i oktober, så fanns det utrymme och sparade semesterdagar nog för att räcka till full sommarsemester. "Va, ska du vara ledig en hel månad i sommar och sedan vara här i USA i sex veckor i höst - också?" sa Scho full av förvåning. "Här i USA vet folk knappt vad semester är, och de är lyckligt lottade som fåt två veckor om året!" fortsatte hon. Jo, jag visste det för jag hade ju bott i USA under ett helt år, och var fullt införstådd att de förmåner som vi nästan tar för givna i Sverige faktiskt är ganska unika. Jag kände mig trots allt jag gått igenom riktigt lyckligt lottad, och kanske en smula bortskämd också!

Delar av sommarledigheten tillbringade Maggan och jag tillsammans i Lysekil, vår vana trogen, och njöt nog extra mycket den sommaren på grund av vetskapen om vår förestående resa till USA.

                      Susen M J © 

Foton: Susens tankar

Kapitel 145: Tiden flög & Livet skavde

Från det ögonblicket då jag och Maggan bestämt oss för ännu en resa till USA gick tiden obarmhärtigt fort, trots att vi tyckt att vi hade fem långa månader på oss. Med andra ord, all tid i världen! Men trots det var livet inte enbart fyllt av idel solsken. För de handeksem jag nu dragits med i mer än fem år, ville bara inte ge med sig en tum! Vad jag än gjorde! Dessutom hade jag återkommande infektioner i ena näsborren, den via vilken doktorerna på Neurokirurgen opererat bort det Hypofysadenom jag drabbats av. Och trots att nästan två år passerat efter operationen, så hade jag alltså återkommande täta infektioner, som var svåra för kroppen att hantera och som därför krävde antibiotika. Men när jag slutligen räknade ut att jag genomgått tretton penicillinkurer på arton månader, så kände jag att:

Nu får det vara nog!

Och som om det inte var nog hade jag fått en stor rodnad i ryggslutet och ner mot ena skinkan. Det var inte bara det att det var rött och irriterat, utan gjorde vansinnigt ont också. Jag fick som elektriska stötar rakt igenom nervtrådarna i det området: "Det är Bältros!" sa doktor Håkan tvärsäkert när jag först beskrev mina besvär, och sedan visade honom den stora rodnaden en dag på jobbet. Bältros? Det Också? Jag var verkligen trött, och ledsen över alla hälsoproblem min stackars kropp fick gå igenom. Dessutom var det ju min vikt, för den fick jag ingen som helst ordning på, trots att jag fått veta två år tidigare att: "Bara du börjarmed Levaxin, ämnesomsättningsmedicin, så kommer dina viktproblem troligtvis lösa sig som av sig självt!" Lösa sig av sig självt? Var det ett välmenat skämt eller? Jag hade snarare gått upp massor i samband med, och i efterloppet av, hypofysoperationen! Och Levaxinet hade inte gjort ett dugg för att motverka det. Däremot var jag väldigt glad över att jag inte frös längre, och att jag hade normal puls. Men vikten det var en helt annan sak, den hade jag nu kämpat med i stort sett större delen av mitt trettioåriga liv. På alla sätt möjliga, med träning, kost, Homeopati, dietister, uteslutande av socker & fett, för att inte tala om Viktväktarna, som jag faktiskt varit med i fyra, fem gånger, gett allt och dessutom alltid varit den enda som faktiskt tränade i de grupper jag deltagit i. Utan att något av detta någonsin hjälpt mig lösa gåtan med min övervikt! Det hade liksom blivit mitt livs kvarnsten om halsen! Och jag kände allt som oftast att om jag bara kunde lösa den gåtan och äntligen gå ner i vikt, DÅ skulle även resten av mitt livs sorgliga skavsår läkas som av sig självt!

Åh Vad Lite Jag Visste Om Livet Egentligen!

                    Susen M J ©

Kapitel 144: När Scho blev min farmor

Numera inte bara brevväxlade jag och Scho, som jag kommit i kontakt med via Michael Boltons Fan Club, utan nu ringde jag henne allt som oftast. Vilket hon bannade mig för ungefär lika ofta som jag ringde: "Du måste spara dina pengar!" Men jag bara älskade att prata i telefon med henne. Vår kontakt hade på kort tid fördjupats till en alldeles speciell, och väldigt nära gemenskap. Ganska exakt ett år efter vår första kontakt, så skrev hon följande rader till mig:

"Do you want another grandmother? Five Singapore girls (they are friends) and one Philippine girl, have adopted me as their "Grandmother Scho". Thru their letters (to the Michael Bolton Fan Club), they sound like very nice girls, so thought maybe you would like to join the group? Again much thanks - and the very best of luck. Affectionally Scho."

Hon erbjöd sig alltså helt generöst att bli min adopterade farmor, vilket gjorde mig jublande glad, för under den korta tid vi känt varandra hade jag redan förstått att hon var en underbart varm, godhjärtad och kärleksfull människa. Så från och med att jag fick frågan den där dagen, så var, och är hon fortfarande, min farmor Scho.

Och nu såg det dessutom ut som om jag skulle få träffa henne för första gången inom en ganska snar framtid. För hon svarade kort därpå: "Visst, Naturligtvis!" på frågan om jag och Maggan fick komma förbi och hälsa på henne och hennes make Raymond, under vår planerade USA-resa den hösten. Det var bara fem månader dit, men jag kunde knappt vänta, för nu hade jag plötsligt ÄNNU MER ATT SE FRAM EMOT! Min glädje visste inga gränser.

                   Susen M J ©

Kapitel 143: Inför nästa USA-resa

Maggan blev om möjligt lika glad för min skull som mina föräldrar, när jag dagen därpå berättade för henne om den ersättning jag skulle få för behandlingsskada av försäkringsbolaget. Och hon var genast med på noterna när jag frågade om hon ville följa med till USA igen. Och i samma ögonblick som det var bestämt började vi planera vår förestående resa. Eftersom beskedet kommit i mars månad så hade vi ju inte ens hunnit börja fundera så mycket över sommarsemestern - än mindre planerat när, eller lämnat in våra ledighetsansökningar. Och just därför hade vi nu stora möjligheter att fritt tänka över hur vi ville göra. Både med semestern och vår stundande resa. Och eftersom jag åren före varit sjukskriven en del, på grund av både hypofysoperation och svåra handeksem, så hade mina insparade semesterdagar lagts på hög. Därför kunde jag snabbt konstatera att jag skulle kunna ta ut semester både under sommaren, och för en långresa i oktober, november. Så det kunde inte bli bättre.

Den här våren diskuterade vi även hur min framtida arbetssituation skulle komma att se ut, i och med att arbetet inom förlossningsvården var orsaken till handeksemen. Och under en period fick jag prova på kontorsarbete på vårt patientkontor. Men av någon anledning som ingen av oss inblandade: varken jag själv, min hudläkare, chef, personalansvarig, eller handläggare på försäkringskassan, blev riktigt klok på, så blev mina eksem inte ett dugg bättre. Trots att jag under flera veckor slapp all kontakt med vatten och städ i mitt dagliga arbete. En anledning jag kan se så här i efterhand, och som kan ha haft stor inverkan, var väl kanske att jag helt enkelt varken trivdes, eller kände mig hemma i jobbet.

Vi bestämde i alla fall att jag tills vidare skulle fortsätta ett tag till i mitt arbete som undersköterska, samtidigt som vi funderade över alternativa framtida lösningar. Och i all hemlighet gjorde sig åter min gamla dröm påmind. Den om att bli journalist.

                  Susen M J ©  

Kapitel 142: Delad glädje fördubblas... eller mer!

I mitt arbete som undersköterska var jag som allmänt känt - underbetald! Och det är egentligen en rejäl underdrift! För vi arbetar, och tar hand om Människor dygnets alla timmar årets alla dagar! Och för det har vi en lön vi knappt kan försörja oss på. I alla fall om man som jag lever ensam!
Så när jag fick besked ifrån Konsortiet för Patientförsäkring den där dagen, och att de kommit fram till att ögonläkaren gjort fel i sin behandling av mig. Och att jag för det nu skulle ersättas ekonomiskt, så visste min glädje inga gränser! Minns att jag varit så trött den där dagen när jag kom hem ifrån arbetet att det kändes som om jag befann mig i en dimma. Och att jag helst bara velat gå och lägga mig och sova, trots att klockan inte ens hunnit bli fem på eftermiddagen. Men då jag öppnat och läst innehållet i brevet, som berättade att jag skulle ersättas med lite drygt 100 000 kronor inom det snaraste, så bar mig glädjen genom tröttheten; Jag gick hem till mamma och pappa för att berätta!

Min kropp var så fylld av glädje att det nästan kändes som om den inte fick plats inom mig, utan ville pysa ut på alla möjliga vis för att det liksom bara bubblade i mig. Framför allt kände jag så tydligt att jag måste få berätta för min familj! Och den stora glädjen det handlade då inte enbart om ersättningen i sig, utan om att försäkringsbolagets personal ansett att jag var berättigad till den! De ansåg verkligen att ögonläkaren gjort fel då hon år ut och år in missat att jag hade ett så massivt synfältsbortfall.

Kvällen hos mamma och pappa var så mysig att den trots alla år som passerat satt sig djupt i mitt minne. Vi åt tillsammans, fikade, och sedan berättade jag om ersättningen jag skulle få från patientförsäkringen medan tårarna bara rann. Och det var så underbart att det för en gångs skull handlade om enbart glädjetårar! Och att hela min familj delade mina känslor och var så enormt lyckliga för min skull. Och de höll med mig i mitt beslut till hundra procent, nästan, när jag berättade att jag nu skulle betala av det banklån jag hade, och bli helt skuldfri. Och så gick tankarna till min familj, för jag ville gärna dela med mig nu när jag plötsligt kände mig rik, men: "Nu Susen, så ska du tänka på dig själv! Det kanske känns som om du fått en stor summa, men försök att hålla i dem nu för de försvinner så lätt..." sa både mamma och pappa. Men det finns ju inget roligare än att ge, så där lyssnade jag inte riktigt. Och så skulle jag resa! Till USA igen! Och den här gången kanske till och med få träffa Scho...?

                   Susen M J ©

Kapitel 141: Patientförsäkringen - Ersättning på grund av Ögonläkaren

Konsortiet för Patientförsäkring hette patienternas försäkring gentemot felbehandling inom sjukvården då. Och till den hade jag anmält felbehandlingen jag utsatts för hos ögonläkaren, eftersom hon missat att mitt synfält blev allt sämre under de mer än tio år jag varit patient hos henne! Hur är det möjligt att hon kunnat missa detta år ut och år in? vet jag att jag tänkte när diagnosen slutligen presenterats för mig. Och samma sak tänker jag fortfarande i dag; Hur är det möjligt att hon kunnat missa det år ut och år in? Med sådana undermåliga läkarinsatser är jag faktiskt hellre utan! För då hade jag kanske kommit mycket tidigare till någon annan som snabbt konstaterat vad som felades. NU dröjde det i stället tolv år innan Hypofystumören hittades och kunde opereras bort. Och med facit i hand, så vet jag att den fanns där - Hela Tiden. Naturligtvis inte lika stor som när den väl avlägsnades - 2 x 3 centimeter, som våra gamla femkronor ungefär - men stor nog att ställa till ett hormonellt helvete för mig!

Så med allt rätt i världen hade jag skickat in en anmälan met ett yrkande om ersättning på grund av felbehandling till Konsortiet för Patientförsäkring något år tidigare! Vem har sagt att det går fort? Nej, utan tålamod kommer vi inte långt! Och den där eftermiddagen i slutet av mars låg det så äntligen ett brev med deras logga på hallgolvet nedanför brevinkastet. Jag brukar alltid bli väldigt glad bara av att brevbäraren inte passerat, utan faktiskt lagt något i min låda. Då handlar det ju förstås helst om att få post från familj och vänner, och i allra sista hand - fönsterkuvert! Men den där dagen upplever jag, så här långt senare, lite som i ultrarapid En väldigt besynnerlig känsla av spänning och rädsla genomsyrade hela min kropp!

Jag tog upp kuvertet, vägde det lite i min hand, bar in det i vardagsrummet och la det på soffbordet. Jag vågade inte öppna det! För jag orkade bara inte bli besviken på grund av ett avslag på mitt yrkande! Jag hade gått igenom helveten, i omgångar, på grund av alla de läkare som inte lyssnat på mig genom alla år! Ögonläkaren var bara en av många, men henne var ju den enda jag hade träffat kontinuerligt. Och hon var den som missat mest egentligen. Jag hann tänka mycket när jag cirklade runt det vita kuvertet. Och runt i min lilla kompakta lägenhet under tid som verkade oändlig.

Till slut tog jag ett djupt andetag och slet upp brevet och läste. Sedan tog det en stund för innebörden att sjunka in. Jag satt som en ihopsjunken hög i mitt favorithörn av soffan och bara andades en stund. Och blundade. Försäkringsbolagets medicinska expert hade kommit fram till att det rörde sig om en behandlingsskada, och att jag skulle få ersättning på lite drygt 100 000 kronor! Och jag bara satt där - som förstenad.

Skrev om ögonläkaren den 28 juni 2017  Kapitel 68: Ögonläkaren

                     Susen M J ©

Kapitel 140: Snabb läkning

Läkningen gick snabbt efter myom-operationen som ägde rum strax före jul. Innan jag visste ordet av var det återigen ett nytt år i almanackan, och jag var igång och arbetade igen. Och tränade. Bland annat hade jag pratat med doktor Ingrid om just det här med att verkligen komma på fötter igen, och i den vevan bestämde vi att jag någon gång fram igenom skulle cykla till hennes lantställe som var beläget strax innan Marstrand. Det var en nätt cykeltur på sisådär fem, sex mil - Ena Vägen!

Senare det året, närmare bestämt någon gång under sommaren blev cykelturen av. Det blev verkligen en milstolpe i mitt tillfrisknande, och en väldigt härlig upplevelse. Doktor Ingrid hade ett av de mysigaste sommarställen jag besökt i mitt liv, med ett fantastiskt fint läge vid havet. Den där dagen då jag satte mig på cykeln för att ta mig från västra Göteborg förbi Kungälv, Ytterby och mot Marstrand var en strålande sommardag. Himmelsblå, och det saftiga gröna gräset och ängarna böljade i den ljumma vinden. Ju längre ut på landet jag kom desto bättre mådde jag.

När jag närmade mig Doktor Ingrids lantställe insåg jag också hur nära havet det låg. Havet - som alltid gett mig så mycket kraft och styrka. Visst var jag trött efter närmare sex mil på cykeln, men omgivningarna jag befann mig i gav mig sådan glädje. Och där fick jag sedan tillbringa ett otroligt härligt dygn med god mat och dryck, samtal om allt Mellan Himmel och Hav. Och där infann sig verkligen känslan av att ÄNTLIGEN vara på väg att komma på fötter igen!

                       Susen M J ©

Kapitel 139: Dags för nästa operation

Strax efter att vi sett Michael Boltons konsert var det så dags för nästa operation. Det Myom, alltså den muskelknuta, som Doktor Anders funnit i min mage vid ultraljudet skulle nu opereras bort. Jag hade plats nummer två i operationskön den dagen. Alla förberedelser var genomförda och nu var det bara att vänta. Och jag hade noggrant förklarat för narkosläkaren hur rädd jag var för att sövas, och att jag bara lite drygt ett år tidigare fått Hyponatremi, alltså vattenförgiftning, i samband med en hypofysoperation och varit nära att dö. Det skulle inte bli några problem tyckte han. "Men ge mig bara inte för mycket sömnmedel, för jag har förmågan att inte vakna upp efter sövning. Jag sover extremt länge! Bara så du vet!" sa jag och tyckte inte att jag kunde uttrycka min rädsla tydligare.

Operationen före min visade sig dra ut på tiden, och förmiddag övergick i eftermiddag. Flera timmar efter utsatt tid kom äntligen sjuksköterskan som skulle rulla in min säng till operationsavdelningen. Då var jag så törstig, och hade så ont i huvudet att jag såg stjärnor. Personalen hade inte tänkt på att jag behövde dropp i och med att förloppet drog ut så på tiden. När jag väl sa till på skarpen hade jag inte fått dricka vätska på mer än femton timmar och började därvidlag att bli uttorkad.

Operationen gick så bra som man kan önska, och Doktor Anders var supernöjd. Innan, när vi diskuterat operationen, hade jag tittat på blindtarmsärret som sträckte sig över halva min mage, och även ett annat mindre ärr på andra sidan, så frågade jag: "Ska du lägga ett stort snitt i mitten nu då?" På skämt egentligen, för jag brydde mig faktiskt inte. "Nejdå, du får ett bikinisnitt. Sådant som vi gör när vi gör Kejsarsnitt du vet." Tänk att han ansett det viktigt för Mig. Det gjorde mig faktiskt väldigt glad, och samtidigt var det en känsla jag inte riktigt förstod, eller kunnat förutspå.

Efter operationen sov jag långt över alla gränser. De kunde helt enkelt inte väcka mig. Precis som jag förvarnat. Och när jag väl vaknade mådde jag precis lika illa som jag gjort de tidigare gånger när jag blivit sövd. Det är väl då jävligt konstigt att INGEN kan LYSSNA på en, vet jag att jag tänkte.

"Myomet var stort som En och En Halv Grapefrukt, så det var inte konstigt att du gick omkring och ständigt var kissnödig" sa Doktor Anders leende någon dag efter operationen. Och fortsatte sedan: "Men den satt inte inne i livmodern, utan fastvuxen på utsidan i en stjälk, tjock som en bläckpenna ungefär" sa han och visade upp den blå Bic-penna han hade i sin rockficka.

Några dagar senare fick jag åka hem. Lycklig över att ha undsluppit liknande dramatiska konsekvenser som de vid hypofysoperationen, och att vara av med den stora muskelknutan.

                       Susen M J ©

Kapitel 138: Carola och jag på samma Bolton-konsert

 

Foton: Susens tankar

 

Den första november det året skulle det bli dags igen. Jag skulle gå på min tredje Michael Boltonkonsert inom bara ett år. Och den här gången skulle han komma till min hemstad Göteborg, och spela på Scandinavium. Vi stod i kö tidigt samma dag som de släppte biljetterna, och fick platser på tredje raden tror jag. Det var fortfarande viktigt för mig att sitta nära på grund av min syn, så att jag inte skulle behöva anstränga mig så mycket för att kunna se bra.

De kommande veckorna efter att vi köpt våra biljetter förberedde vi oss som inför en stor fest eller härlig resa. Vi var på stan och handlade, käkade lunch. Jag köpte en klänning, rosa, så här i efterhand ett tvivelaktigt val som jag faktiskt kunnat hoppa över, men, men... Vi levde verkligen upp den där perioden inför konserten, och nu kändes det dessutom som om alla visste om mitt stora intresse för min idol. Det var väl tidningsartiklarnas förtjänst. Nästan varje dag på jobbet blev jag påmind om Bolton. Och det var på ett så positivt sätt att jag faktiskt glömde det som skavde och var jobbigt i livet. Det var väldigt skönt och något jag fortfarande är så tacksam för.

Dagen för konserten den 1/11 var en fredag, Allhelgonadagen står det i  almanackan, ja alltså dagen före Alla Helgons dag. Det var en sådan där dag då jag vaknade med en alldeles speciell känsla; glädje, positivitet, ja lycka rent av! Vi hade beställt bord och skulle äta middag på Restaurang Stallgården på Kyrkogatan i Göteborg, riktigt lyxigt. Konserten var en helt otrolig upplevelse, det enda som grumlade den var att jag hade bestämt mig för att ta med en bukett rosor till Michael. Hur jag nu hade tänkt att jag skulle kunna ge honom dem? Men så vid ett tillfälle, mellan två låtar, reste jag mig långsamt och gick fram emot den lilla trappa som ledde upp på scenen. Hela tiden var jag fullständigt medveten om att jag när som helst kunde bli stoppad och nekad att gå fram, vilket gjorde mig oerhört nervös, med en stor klump i magen. Mycket därför la jag mig vinn om att inte göra några häftiga rörelser, och när jag kom fram till trappan tog jag långsamma försiktiga steg uppför den, ett i taget. Men vågade bara mig upp några få trappsteg, sedan hade jag turen med mig så att Michael fick syn på mig. Han kom fram och ställde på översta trappsteget varvid jag sträckte blommorna sista biten till honom. Han log och tackade och tog emot dem. Sedan vände jag och gick tillbaka till min plats och satte mig. Nu kunde jag äntligen slappna av och njuta av resten av konserten!

Stämningen var oerhört starkt glädjefylld och uppsluppen när konserten närmade sig sitt slut, och publiken klappade in Michael flera gånger. Och han sjöng flera extra sånger. Det var fantastiskt och  jag ville bara att kvällen aldrig skulle ta slut. Men riktigt så funkar ju som bekant ingenting i livet, utan allt har en ände. Även denna kväll. När vi reste oss och skulle lämna Scandinavium fick jag se en annan av mina favoritartister, Carola! Hon satt ett par bänkrader bakom oss. Och hon och hennes sällskap såg precis lika glada och nöjda ut som vi kände oss.

Dagen efter konserten fick Michael Bolton otroliga recensioner, bland annat av Tore Lund i GT, vilket kändes både välförtjänt och roligt. Annars var det lite si och så med kritikernas omdömen om honom och hans musik. Ofta spetsade de in sig på att han mest sjöng kärleksballader, att han var "smörsångare". Men också hans - enligt dem - fula frisyr långa hår... Men den här gången var det annorlunda, han fick enbart lovord och högt betyg för sina insatser. Det höjde känslan ännu ett snäpp av att ha varit med om en unik upplevelse, som enbart gett odelad glädje, och som alla som var närvarande tycktes dela.

Några dagar senare pratade jag med någon som kände någon som varit på konserten och som bland annat hade nämnt tillfället då jag gick fram och lämnade rosorna till Michael:
- Åh, var det Duu? Den som jag pratade med trodde att det ingick i showen?!

                        Susen M J ©

Kapitel 137: På jakt efter gynekolog

Även om jag vid det laget redan arbetat på Kvinnokliniken sedan elva år tillbaka, så visste jag faktiskt inte riktigt hur jag skulle gå tillväga för att få en tid hos en gynekolog. Utan tvekan visste jag att jag gärna ville gå till någon av doktorerna på min arbetsplats. Och gärna då doktor Anders som jag kände stort förtroende för. Men naturligtvis var han på resande fot. Ute i världen någonstans på någon läkarkongress. Så jag pratade i stället med en av våra kvinnliga doktorer i chefs-befattning, och vi kom överens om att jag skulle boka en tid hos henne. Jag berättade att barnmorskan som tagit mitt cellprov sagt att någonting såg förstorat ut i anslutning till min livmoder. Men nej, den kvinnliga läkaren fann ingenting konstigt. Allt såg normalt ut. Först blev jag bara oerhört lättad, och tänkte att barnmorskan misstagit sig, men så en morgon när jag precis vaknat några dagar senare, och var rejält kissnödig så tittade jag lite extra på min mage innan jag steg upp. Och det var verkligen något som inte stämde, för även om jag aldrig haft en platt mage så stod den upp onaturligt mycket, och var uppsvullen långt ner på vänster sida. Som om det låg en boll där under skinnet. Nej tänkte jag det här stämmer inte!

Nästa doktor jag talade med var även det en av de kvinnliga. När hon förstod min oro, och även att jag så nyligen gått igenom en operation för ett Hypofysadenom, sa hon att hon självklart skulle göra ett ultraljud på mig. Om inte annat så för att konstatera att allt var normalt och därigenom lugna mig med ett sådant besked. Inte heller hon fann något onormalt, utan friskförklarade mig helt och hållet.

Ytterligare en vecka passerade, men den där gnagande oron ville inte släppa taget. Och nu skulle äntligen doktor Anders komma hem från sin resa. Jag haffade honom första dagen på jobbet och förklarade snabbt att jag behövde hans hjälp med en undersökning. Inga problem. Inte vet jag hur de andra två gynekologerna burit sig åt, men de hade i alla fall totalt missat de fynd doktor Anders gjorde vid ultraljudet: En rejäl tillväxt i anslutning till min livmoder! "Det är troligtvis, och med all säkerhet ett Myom, en muskelknuta. De är helt ofarliga, men det här är rejält stort och måste opereras bort. Och det bör ske ganska snart." sa han så där doktoraktigt myndigt som jag tycker så mycket om. Jag blev helt lugnad av hans ord. Nu behövde jag inte oroa mig mer, för nu visste jag att jag var i goda händer! Men Du, sa jag, skulle vi kunna ta den operationen efter Michael Boltons konsert? Han tittade på mig med ett litet leende och svarade Inga problem!

                          Susen M J ©

Kapitel 136: Hösten blev inte lättare

Det var nästan som ett slag i magen när jag någon gång i augusti fick reda på att Michael Bolton skulle komma till Sverige under sin turné den hösten. Å ena sidan blev jag så otroligt glad, medan jag å andra sidan tänkte på Kat som nyligen dött efter ett obevekligt snabbt cancerförlopp. Hon hade ju absolut velat gå på Michael Boltons konsert. Jag mindes så tydligt när vi varit tillsammans och sett Whitney Houston på Scandinavium - den gången strålade Kat i kapp med superstjärnan. Kat var så oerhört musikalisk, och själv en fantastisk sångerska. Hon sjöng vackert som en näktergal! Det kändes så meningslöst allting, denna unga vackra levnadsglada kvinna, och så tvingades hon lämna jordelivet innan hon ens fyllt 25 år. Sorgen kändes tung, och ibland lika äcklig som en blöt yllefilt att bära.

Och som om den tunga sorgen inte var nog ringde telefonen en dag i slutet av sommaren; Morfar hade fått en hjärtinfarkt! Han låg på intensiven och var jättedålig. "NEJ! Inte det Också!" Men han var seg min morfar, 77 år gammal, bodde på fjärde våningen utan hiss, och körde fortfarande bil. När vi hälsade på honom på sjukhuset skojade vi friskt med honom, han hade nämligen fallit illa vid infarkten och fått rejäla blåtiror. Så vi kallade honom Boxarn, vilket han skrattade gott åt.

Sakta hämtade sig morfar och fick så småningom komma hem igen. Vilken lättnad! Strax efter fyllde jag år och glädjen var stor när morfar kom med mormor till mitt kalas. Vi hade så mysigt, och kände oss nog alla lite speciellt lyckligt lottade den där dagen, just för att vi åter kunde samlas allihop.

Dagen därpå ringde Malin, min yngsta lillasyster, mig när jag var på jobbet och var helt förtvivlad i telefonen: Morfar är död! mer skrek än sa hon. Jag fick en sådan chock att jag först inte fattade någonting: Men han var ju här i går?! Malin förklarade då att han fått en ny hjärtinfarkt och bara sjunkit ihop hemma i sin fåtölj. Den här gången kunde inga insatser i världen rädda honom. Han var borta, och vi samlades på Sahlgrenskas akutavdelning och tog farväl av honom där. När jag gav honom en puss på kinden var den fortfarande varm, och jag kunde inte fatta hur livet kunde vara så förgängligt.

Den natten sov jag över hos min mormor som naturligtvis var fullständigt förtvivlad, hon hade ju levt ihop med morfar i närmare sextio år, och nu var han bara borta! Rätt som det var, mitt i alla tårar och all hennes uttalade och outtalade oro, sa jag bara Blott en dag, Ett ögonblick i sänder. Det var som att jag tryckt på en knapp i rummet, och mormor blev plötsligt fullständigt lugn. Det visade sig att psalmen jag just nämnt namnet på var en av hennes stora favoriter. Och en av de sånger som hon absolut ville skulle spelas vid morfars begravningsceremoni. Vilket jag alltså inte hade haft en aning om.

Nästa dag när jag åkte hem till mig var jag totalt slut. Känslomässigt utmattad som jag brukar beskriva det. Nu hade jag alltså ännu en begravning att förbereda mig inför. Nästa dag gick jag i väg till en barnmorskemottagning vid Sociala Huset i centrala Göteborg, dit jag var kallad för en rutinåtgärd, ett cellprov, eftersom jag var mer än 30 år fyllda. Jag blev både överraskad och glad då jag upptäckte att jag kände barnmorskan som skulle utföra provet. Vi hade arbetat ihop på förlossningen en period. Det gjorde att jag verkligen kunde slappna av under provtagningen, och vi skrattade och pratade om allt annat än just det jag var där för, tills hon plötsligt stannade upp i en rörelse och med ens blev allvarlig. Hon förklarade att hon upptäckt en förstoring i anslutning till livmodern och ville att jag skulle söka upp en gynekolog, snarast!
Men Herregud, skulle eländet aldrig ta slut?

                     Susen M J ©

Kapitel 135: Senare den sommaren

I mitten av juli det året publicerades artikeln om mig och mitt möte med Michael Bolton i Allas Veckotidning, som ett dubbeluppslag på sidan 2 och 3. Det blev lite av en chock att se mig själv i tidningen. Återigen var det solklart att jag inte hade mycket att säga till om i min tillvaro när det gällde min vikt. Och nu när jag tänker tillbaka på det så är ju det så otroligt sorgligt att jag kände så, eftersom det fanns annat i min tillvaro som var så mycket viktigare; att jag efter årtionde äntligen fått en diagnos, att vården funnit och åtgärdat det som felats rent fysiskt i min kropp i och med att de hittat och opererat bort Hypofysadenomet (godartad tumör på Hypofysen - en hasselnötsstor körtel som sköter all hormonproduktion i kroppen). Dessutom fick jag ju numera även medicin för den kroniska Hypothyreos (total avsaknad av ämnesomsättning) jag drabbats av, och mådde därigenom mycket bättre än jag gjort på många år. Men det här med min övervikt hade på något sätt hamrat sig in i mitt medvetande sedan jag var riktigt liten. Och därav var både självkänsla och självförtroende så oerhört skadade, att jag i de avseenden som rörde min vikt inte KUNDE stå upp för mig själv! Inte ens i mina egna ögon! Utan ville nästan be om ursäkt för mig själv och mitt utseende. Och såg nästan ner på mina idoga tränings- och dietinsatser:
"Jag måste kämpa hårdare!"

Jag blir ledsen när jag skriver detta och önskar att jag kunnat gå tillbaka i tid och ta mig själv i famn, kramat mig hårt och läst texten som står på vykortet jag fäst på spegeln ovanför min dator. Där står:
"Du vet väl om att du  är värdefull, att du är viktig här och nu, att du är älskad för din egen skull, för ingen annan är som du."
Visdomsorden är bland de vackraste jag vet, och är skrivna av Ingemar Olsson. Han fångar allt som handlar om vår självkänsla i några korta meningar: Vad du än tror - Ingen annan är som Du! De flesta av oss blandar ihop självförtroende och självkänsla. Själv tänkte jag inte ens i de termerna då, det skulle komma långt senare, och då i form av Mia Törnblom. För mig är hon den person som satt Självkänsla på den svenska kartan: Tack Mia!
                        Susen M J ©

Foton: Susens tankar

 Avfotograferat: Allas Veckotidning

Kapitel 134: Tung Sommar

Även om jag tyckte att konserten på Berns och mötet med Michael Bolton var över alldeles för snabbt, kändes det skönt att ha en lång härlig sommar att se fram emot. Jag hade nu återgått till mitt arbete sedan några månader. På många sätt var det härligt att ha kommit igång igen, både med att arbeta och träna, men handeksemen var nu värre än någonsin. Jag och min hudläkare försökte rå på eksemen på alla sätt vi kunde komma på: med ljusbehandling, bomullsvantar, cortisonsalva, mjukgörande krämer, och jag gjorde allt för att undvika direktkontakt med vatten och fukt. Men ingenting hjälpte! Mina händer var såriga, spruckna, sved och gjorde ont. Men vad var det i jämförelse med vad Kat och hennes familj gick igenom? Kat blev bara sämre och sämre. Cancern tog helt enkelt över. Jag ville så gärna göra något för henne, men kände mig bara så otroligt maktlös. Sara var utom sig av sorg över systerns sjukdom, och jag kunde INTE göra någonting för henne heller. "Fy fan vad livet är orättvist" tänkte jag ofta under den tiden. Kat var nog den mesta renlevnadsmänniska jag någonsin träffat. Och så kärleksfull mot alla människor. Och så fruktansvärt ung!

I sommarens ljuvligaste grönska det året dog Kat, hon hade inte fyllt 25 år och hade hela livet framför sig. Det var den största sorg jag dittills känt.

                        Susen M J ©

Kapitel 133: Känslan var lite som när sagan är över dagen efter ...

Dagen efter konserten var känslan lite som när jag som barn hörde sagan om Askungen - klockan slår tolv och sagan är över - en bitterljuv och melankolisk känsla med andra ord. Men samtidigt som kvällen på Berns och mötet med Michael Bolton var över, så var ju inte vår resa det riktigt än. Vi hade en hel dag på oss att uppleva Stockholm. Så vi gick i affärer, vandrade runt i Gamla stan, åt lunch och fikade på trevliga ställen. Bara njöt av stadens atmosfär. Och bar på en kvardröjande känsla av att vi varit med om något unikt, och lite overkligt.

Fram emot eftermiddagen var det dags att leta upp en affär som sålde kvällstidningar, vilket var ganska enkelt. Vi köpte Expressen och gick och satte oss på ett ställe för att läsa tidningen. Jag gjorde det med känslor av lika delar spänning och nervositet. Och fy vad hemskt det var att se sig själv på tidningssidans bilder! Jag tyckte jag såg hemsk ut. Rund som en boll. Men det var inte det värsta, förstod jag så snart jag började läsa artikeln om mig själv. En sak jag poängterat för journalisten, flera gånger, var att Hypofysadenom INTE var detsamma som cancer! Och redan i ingressen stod det: "Michael Boltons sång hjälpte Susen tillbaka efter en canceroperation."  Och nästan samma mening återkom även i bildtexten. För övrigt lät det i artikeln som om Michael Boltons inverkan på mitt tillfrisknande varit större än mina läkares...?! Men hur tänkte han där? Journalisten? Jag fick en äcklig känsla i magen när jag läste om mig själv. Som om jag var förrådd! Doktor Ingrid var ju faktiskt den som verkligen hade räddat mitt liv... På Riktigt! Utan henne hade jag ju faktiskt inte överlevt! Hur skulle hon tolka artikeln i tidningen om hon läste den? Vad Michael Boltons musik gjort för mig var ju att tända den psykologiska livsgnistan. Den hade gett mig tillbaka orken att ta tag i livet med ett nytt jävlar-anamma. Men rent fysiskt så hade jag ju inte levt utan mina läkare. Jag var så upprörd efter att ha läst artikeln om mig själv att jag beslutade mig för att: Det fick bli sista gången som jag lät mig intervjuas!Väl hemma igen ringde jag upp journalisten som skrivit artikeln, och skällde ut honom så att han var precis tyst i telefonen. Sedan bad han om ursäkt, men det var ju så dags då.

Ett par veckor senare ringde en frilansjournalist som bland annat skrev artiklar för Allas Veckotidning. Hon hade läst om mig och mitt möte med Michael Bolton i Expressen, och ville nu göra en längre artikel för Allas. Nej Tack! svarade jag, väldigt bestämt. Men hon gav sig inte och ville gärna veta varför jag inte ens kunde tänka mig överväga att medverka i hennes tänkta upplägg. Så då berättade jag för henne om alla felaktigheter i artikeln, och hur utsatt jag känt mig på grund av det. Hon berättade då igen hur gärna hon ville skriva om mig och det som lett fram till att jag blev inbjuden till Berns, och mötet med Michael Bolton. Hon sa också att hon verkligen inte skulle skriva något som jag inte själv kunde skriva under på. Och att jag helt enkelt skulle få läsa artikel i förväg, och även godkänna den. Men jag kände mig ändå inte övertygad. Men kan du inte bara tänka över det lite innan du säger blankt NEJ? frågade hon nästan lite desperat. OK!, sa jag, Ring mig efter Pingst! Det blev tyst under bråkdelen av en sekund innan hon frågade: Kan jag inte få ringa på Annandagen? Men jag var stenhård, hon fick ringa på tisdagen, efter Pingst, annars fick det vara.

Hon gjorde så, och efter alla Om och Men bestämde vi att hon skulle skiva artikeln. Vi kom överens om att hon skulle göra intervjun hemma hos mig. Sedan fick jag bestämma att bilderna skulle tas på klipporna i Fiskebäck, tio minuter hemifrån. Och efter det godkänna artikeln innan den trycktes - och även bilderna. Vilket jag naturligtvis gjorde, även om jag fortfarande tyckte det var förfärligt att se mig själv på bild. För då blev det än mer tydligt för mig, att det var ganska många kilon jag gått upp under det år som passerat efter operationen. Det kändes så sorgligt att jag faktiskt inte hade någon som helst kontroll över min vikt. Behandlingen med Levaxin - ämnesomsättningsmedicinen - hade ännu så länge inte hjälpt mig bli av med något av min övervikt. Tvärtom! Hur jag än tränade, eller hur rätt jag än åt. Och det kändes både ledsamt och orättvist, just för att jag kämpade så. För det kunde ju ingen se på bilderna, hur jag ansträngde mig för att komma till rätta med min vikt. Ja, med mitt LIV egentligen!

                        Susen M J ©