Susens Dikter 23: Tankar inför körkortsprov

Tankar inför körkortsprov

I morgon åker vi till TSV i samlad trupp,

en ganska nervös och vilsen trupp.

Vi pratar och svamlar i kör,

men inga viktiga ord strör,

och läraren tyst vidare kör.

Efter en stund vi dock framme är,

och jag upp mot den grå byggnaden blickar,

vi har den inte vidare kär,

men inom mig det ändå bubblar: ”Vi är här, vi är här!”

Känner mig som ett föl om våren,

småspringer fram och tar ett och annat skutt,

ingen av oss skulle nog i denna stund haft något emot en liten hutt.

Först skall det stora provet skrivas,

och säkert med pennor i huvuden rivas.

Sedan vi ut på vägarna fara,

”Underkänn mig inte, snälla rara!”, jag tänker tyst,

 för nu är det ingen som säger ett knyst.

Skall jag mitt körkort om några timmar i handen ha?

I så fall skall INGEN det kunna ifrån mig ta!

Eller kommer jag tillbaka och gör om samma procedur?

Det känns dessvärre inte som någon speciellt hälsosam kur.

Nyper av sommarens sista ros,

drar av bladen, ett efter ett;

Och viskar mellan varje: ”Ja eller Nej, Ja eller Nej?!?

                   Susen M J © 1979                            

Tidningsurklipp

Kapitel 23: Nya tider

Kapitel 23: Nya tider

Med nytt självförtroende i ryggen planerade jag för nya resor, fick nya härliga vänner, vågade bli mer mitt rätta jag. Började åka rullskridskor, skidor, slalom - i både Norge och Frankrike - träna styrketräning, och tog körkort. 

Strax innan jag fick mitt körkort hemlighöll jag för mina tidigare resekompisar att jag skulle åka till Ibiza. För att jag ville åka ENSAM! 

Men när det väl närmade sig avresedatum var jag rädd, på grund av alla varningar från omgivningen: 

"Men du som är så ung, och blond, skall du verkligen åka själv? Vad som helst kan ju hända?". 

Rädslan gjorde i sin tur att jag övningskörde som en kratta! Så bilskolläraren sa till mig att i stället försöka bara njuta av semestern, och sedan komma tillbaka och vara mig själv igen. 

Väl på plats på Ibiza träffade jag Göran Zachrisson, från Tv-sporten, och hans familj och tillbringade flera dagar tillsammans med dem. Vi åkte radiobilar, var ute och dansade och åkte rullskridskor. Men var även på sightseeing runt ön i hyrbil!

Vilka underbara människor❣

Jag som inte ens visste vad Göran arbetade med 🌝 utan frågade just det, efter att jag hade förklarat att jag "arbetade som undersköterska, men ville bli journalist."  

Han svarade då lite kryptiskt: "Vet inte riktigt, jag skriver ganska mycket... Jag kanske ÄR journalist?" 

Väl hemkommen skrattade jag åt mig själv och min okunskap när jag såg honom på TV! Att han och hans familj så självklart hade bjudit in mig kom att betyda väldigt mycket i mitt helande och växande: 

"Jag kanske inte var så dum trots allt?!"

                                            Susen M J © 


Foton: Susens tankar

Susens Dikter 22: Så innerligt välkommen

Så innerligt välkommen

Trädens grenar smyckas med pärlband av droppar,

som tårar glittrar de i solens första trevanden.

Himlen gråter lyckotårar,

små gröna blad tränger sig ut till våren,

som smyger med sitt inträde!

Mörker och kyla glider allt längre ifrån oss, 

naturen omsluts av färger,

bäddar in oss i sina färggranna blomstersängar.

Någonstans, just nu, fylls nya lungor av vårlighetens luft.

Ett Barn Är Fött.

Lärkans sång tränger igenom gryningen i slumrande stad,

trötta sjusovarögon vaknar kvickt,

ser glänsande ett naturens under ske.

Den föds på nytt,

vintern är borta, våren är här!
Så innerligt välkommen!

      Susen M J © 1983

Foto: Susens tankar

 

Kapitel 22: Tack Karin!

Kapitel 22: Tack Karin!
Grundskolan lämnade mig med urgröpt självkänsla och utan självförtroende. Gymnasietiden minns jag kanske lite som "varken till eller ifrån", men människorna där var i alla fall lite snällare. 

Sedan följde en ganska tuff period på förlossningen under min upplärningstid, och jag förstod att det här med livet är inte helt enkelt. När mitt första vikariat tog slut, fick jag byta till KK:s akutavdelning under ett halvår, men där trivdes jag inte alls. Och hierarkin var än värre! Hur det nu kunde vara möjligt?! 

Vid ett tillfälle frågade jag om inte jag kunde få ta det stundande venprovet? 

"Då måste man vara undersköterska!" 

"...men jag är undersköterska..." fick jag säga... tre gånger, för det var som om man inte VILLE lyssna på mig. När jag förklarat att jag gått vårdlinjen på gymnasiet och faktiskt var färdig undersköterska, så fick jag till svar att: 

"Man måste ha arbetat i sex månader som sjukvårdsbiträde innan man får arbeta som undersköterska!" 

"Ja, jo, men det har jag ju gjort redan." 

Då var de äntligen TVUNGNA att låta mig ta venprover. Och det var faktislt det enda goda som kom ur perioden på KK:s akutmottagning; att jag blev duktig på att ta venprover, och att ställa det sjuka mot det friska. Det gjorde mig duktig på att snabbt uppfatta akuta situationer och agera därefter. Och det gav mig en otrolig trygghet.

Sedan hamnade jag rätt! För första gången i mitt liv kändes det som! Hon stod och bytte om i vårt personalrum, första gången jag träffade Karin. Hon var så vacker, trevlig och hade en härlig personlighet, med underbart nära till skratt! Hela tiden!  Hon var varmt mänsklig, och professionellt kylig i ett. Barnmoska och lagansvarig. Vad jag inte visste då, när jag träffade henne första gången, var han hon skulle bli den bästa chef jag haft. För än har ingen gjort chefsjobbet bättre än hon i min värld... åtminstone till i dag, när jag skriver detta! 

Vi som gick i Karins lag, vi hade såå roligt på arbetet, att man ibland undrade om det var OK, att ha så roligt på jobbet menar jag. Vi hade alltid mycket att prata om, vi skrattade mycket, bjöd alla på oss själva, och jobbade fantastiskt bra tillsammans. Nu kände jag att jag växte otroligt, inte bara i min roll som undersköterska, utan även som människa. 

All den självkänsla, och det självförtroende grundskolan aldrig tillåtit mig, flödade nu in i både mitt inre och yttre. Nu blommade jag för första gången i mitt liv. Mina arbetskamrater var tillåtande och vänliga, och de tyckte framför allt så mycket om mig! Ibland undrade jag faktiskt om det kunde vara sant. 

Den perioden förändrade mig på djupet, och för första gången i mitt liv kände jag stort självförtroende inför min egen förmåga. Jag kunde, och jag var faktiskt riktigt duktig, och jag dög! Både som arbetskamrat och vän. Och jag var även omtyckt av de föräldrapar jag kom i kontakt med. Och ju mer jag förstod det, desto bättre blev också min situation. 

Men så var det ju det där med självkänslan. Om att duga på djupet, bara på grund av den man är. Dit hade jag ännu inte kommit. Väntade nog på att kärleken till någon annan, en pojkvän kanske, skulle bevisa det för mig. Ja, att jag var värdefull och älskad enbart på grund av att jag var, just jag! Men de lös med sin frånvaro, männen alltså. Och då hade vi det att prata och skoja om också på jobbet. På så vis avdramatiserades saknaden och längtan... "Det kommer vet du!" 

När tjejerna i laget sa så kändes det som någonting jag faktiskt kunde ta fasta på. För de tyckte ju faktiskt om mig - på riktigt!

Karin, jag är så glad och tacksam för de där åren i ditt lag. Det tog några år innan jag fick ihop pusselbitarna som jag nu skriver om här, och kunde se bilden tydligt av den egentliga och djupaste betydelsen av de där åren. Och nu kan jag säga att jag förstår vad Livet menade med att jag skulle bli undersköterska, arbeta på förlossningen; i ditt lag, med Anette, Ann, Key, Anna, Nelly, Maggan, Helen, Ulla, Annicka... och flera! 

Där blev jag äntligen en Helande Människa! Tack! Av hela mitt ❤Hjärta, Tack🙏❣

                Susen M J © 

Susens Dikter 21: Du Människa

Du människa, jag ser dig på gatan då du ilar förbi. 

Du ser ut att vara lycklig och fri,

men försökte jag dig lära känna, så fick jag väl tji.

Vi kan sitta på samma buss utan att se varandra,

utan att vi för den skull varandra klandrar.

Vi lever som i olika rum,

där världen oss emellan är stum.

Jag skulle vilja lära känna er unga som gamla,

men hur i all världen skall man kunna på alla människor samla? 

Livet är för kort att hinna med alla vänner,

knappt ens de man redan känner.

Du människa, sluter dig inom ett skal,

och är för det mesta på ytan rätt sval,

fastän du inom dig kanske lider alla världens kval.

Du människa, jag kan se dig ligga på gatan utan att röra en min,

eller känna förståelse,

tror med ens du är drucken och blir full av förebråelse.

Men jag kanske misstar mig, och min försummelse slutar med att du ligger där och dör,

för att din livstråd helt enkelt är ytterligt skör.

Du människa, kan bo i en storstad utan att en människa känna,

även om det jämt folk i ditt trapphus ränna.

Du människa, jag vill bry mig om dig utan att genera.

Du kanske rynkar på näsan i förakt,

vi lever ju i en tid då alla skall imponera,

och jag med min vänskap kanske stör i din statusjakt,

och du kanske inte mår bra om du inte längre får chans att briljera?

När jag tänker på det håller jag på att krevera!

Du människa, vem du än är vill jag dig lära känna,

ända ifrån New York och till Gränna.

Men livet är för kort för det, och varför?

Ja det är det nog ingen som vet.

Så hur ogärna jag än skulle vilja,

så måste jag ändå den ene ifrån den andre skilja.

 

Du människa, när vi härnäst ses i en korsning,

så tänker åtminstone JAG le och ropa morsning!                                                             

           Susen M J © 1980 

Foto: Susens tankar

Kapitel 21: Du Människa

Kapitel 21: Du Människa

Den andra januari året därpå, 18 år gammal, steg jag in på förlossningsavdelningen för första gången, utan att ha en aning om vad jag gav mig in i. Emot mig stegade en väldigt bestämd, äldre rundlagd dam med bister min: 

"Du kan inte gå in här UTAN skoskydd! I privata kläder!" 

"Nej..., ja..., jo..., alltså det är min första dag, jag skall alltså börja arbeta här..." Ingenting i livet tidigare hade förberett mig på den hierarki som osade i korridorerna. Där fanns spaltmeter med oskrivna lagar! Och jag tror att jag lyckades bryta mot de flesta redan från allra första början: 

Tänka sig bara fräckheten att hälsa på professorn! 

Det var inte populärt, även om han själv inte verkade ha något emot det, så snörpte chefen självklart på munnen.

För övrigt hade ingenting om förlossningsvård ingått i utbildningen på vårdlinjen, så jag fick börja om från noll! Nöta in rutiner, rutiner, om och om igen. Allt skulle utföras på ett speciellt sätt, och det fanns inget utrymme för att göra sysslorna på sitt eget vis. Sedan var det den latinska terminologin, som faktiskt tog flera år att förstå innebörden av. Och utöver det så vet nog alla som arbetat, eller egentligen bara vistats i ett förlossningsrum, att beskrivningen av ett arbete fyllt av: Blod, Svett, och Tårar måste ha sitt ursprung i födsloarbetet! För precis så är det. Och rummen har till och med sin alldeles speciella doft av just blod, svett och tårar, blandat med urin, avföring, fostervatten, fosterfett, moderkakor, rädsla, adrenalin, nyfödda barn och naturligtvis outsäglig lycka, glädje och lättnad. Den första tiden kände jag lukterna konstant, men efterhand mattades de av, och bara när jag varit borta från jobbet en längre period, som under semestern eller så, slogs jag av att; "just det, det är så här det luktar på jobbet." 

Vi var fem olika lag som arbetade treskift: Dagtid, kvällstid och natt. Och vi visste aldrig vad vi kunde förvänta oss av ett arbetspass: ena dagen kunde det vara kav lugnt, medan nästa, eller bara minuter senare, var det hela havet stormar! Ibland förstod man rent intuitivt att man befann sig mitt i stormens öga, där lugnet var skenbart. Jag var inte ens fri från mitt arbete när jag var ledig, utan drömde om det på nätterna. Och vissa pass var så ansträngande att kroppen kändes som om den blivit körd i en centrifug eller något åt det hållet. Den stora tjusningen låg just i tempoväxlingarna, och att det så många gånger är en akut verksamhet, i ordets rätta bemärkelse. Under den första tiden uppvägde det faktiskt det faktum att flera av de som arbetat där under ett helt liv, inte var så snälla när man var ny och oerfaren. En barnmorska kallade mig till och med idiot inför en patient för att jag försökte hålla jämn takt med hennes arbete, och ligga något steg före henne i handlingarna. Så som mina kollegor instruerat mig för att kunna vinna hennes förtroende. Men icke! En annan gång hörde jag ur kuddarna i sängen den nyblivna mamman säga: 

"Jaa, här var det FAAN i mig inte lätt att heta Susen i alla fall!" 

Mitt i sitt intensivaste skede av livet, hade hon alltså uppfattat att JAG inte blev juste behandlad på rummet! Vilket ju var helt absurt! Senare tog jag revansch genom att kunna arbetet på mina fem fingrar. Men då var det liksom för sent. Vi ska inte behandla varandra förminskande i tid och otid. Vi får varandra att växa genom att vara tillåtande, vänliga och kanske lite överseende. Speciellt mot nya i arbetslivet. Vi har ju ALLA varit där. Ingen som är ny och novis kommer in på en arbetsplats med massor av erfarenhet. Men vi får alla den erfarenheten, om vi tillåts växa in i den långsamt och tryggt.

Naturligtvis fanns de där också, de som naturligt ägde de egenskaperna, annars hade jag nog aldrig stannat. Men de första sex månader inom förlossningsvården var utan undantag de tuffaste jag upplevt under mitt arbetsliv!

Det tog tid för mig att nöta in arbetet, men när jag väl lärt mig, så satt det! Och då gick det också upp för mig att jag ägde en alldeles speciell sorts empati och människokärlek: Känslomässig intelligens som jag och min väninna Cicci kallade det redab på tidigt 80-tal. Det slog mig ju inte där och då, utan långt, långt senare, och jag har många gånger tacksamt förundrats över det faktum att:
Mobbingen som jag hade upplevt under så många år, aldrig hade ltckats förstöra och ta ifrån mig min naturliga kärlek till mina medmänniskor!

Och DET är jag så oändligt stolt och tacksam över!

                         Susen M J ©



Foto: Susens tankar



Susens Dikter 20: Tänk om...

Tänk om…

Tänk om du sagt att jag var vacker.

Jag kände mig så ful.

Tänk om du sagt att jag var klok.

Jag kände mig så dum.

Tänk om du sagt att mina val var bra.

Allt kändes så fel.

Tänk om du visat dina känslor.

De var omöjliga att gissa, du var som ett oskrivet blad.

Tänk om man hann allt i livet – varför skynda då?

Vi har ETT LIV och förvaltar det så illa.

Tänk om du visat, sagt och uttryckt allt det vackra
- inte bara tänkt -
innan det var för sent.                                                         Susen M J ©  2002   

Foto: Susens tankar

 

Kapitel 20: Ovärdig

Kapitel 20: Ovärdig

Den höstterminen då jag tog studenten och sökte arbete på sjukhuset fyllde jag 18 år, och livet var komplicerat. Jag mådde inte bra, men kunde inte sätta fingret på vad som var fel. Fortfarande fick jag höra till och från att jag var tjock och inte dög. Av både kända och okända. Det gick verkligen rakt in i min själ och skadade mig ordentligt. Jag var ofta ledsen. Levde i en slags melankoli. Arbetade ständigt med att komma till rätta med min vikt: Körde egen diet, fastade och var med i Viktväktarna - där jag för övrigt var den ENDA som tränade, ihärdigt och regelbundet - men ingenting hjälpte. Min kropp lyssnade helt enkelt inte på mina ihärdiga försök till att nå min målvikt. Det hade på något sätt blivit min ledstjärna: "När jag väl blev tillräckligt smal, så skulle också hela livet lägga sig till rätta!" För det var ju tydligen det allra viktigaste i vårt samhälle?! Att vara smal och snygg! När jag äntligen blev tillräckligt smal, först Då, skulle jag även vara förtjänt av att träffa min stora kärlek. Vilket det inte fanns något som helst inslag av i mitt liv, kärlek alltså. Ja, jo från föräldrar, syskon, släkt och vänner kände jag villkorslös kärlek, men i övrigt hade jag varken beundrare eller romantik. Hade aldrig ens varit i närheten av att ha en pojkvän. Inte för att jag inte blev intresserad. Utan för att jag helt enkelt ALDRIG fick något gensvar. I alla fall inte tillräckligt tydligt för att jag skulle förstå att det fanns där: "Det kanske är Du som är otydlig!" fick jag då höra. Så jag blev övertydlig, och de tilltänkta försvann än mer in i fjärran. Skulle mitt liv för alltid förbli så? Det var min största rädsla. Och att jag kanske ALDRIG skulle finna kärleken jag så hett längtade efter. Men någonstans också kände så starkt att jag inte var värdig.

När jag såg mig omkring i min omgivning undrade jag allt som oftast hur de par som faktiskt fann varandra bar sig åt. Och vad de hade som jag uppenbarligen saknade? "Det kommer!" fick jag allt som oftast höra. "NÄR?" Skrek det inom mig. För ingen kunde ju egentligen lova mig att jag skulle finna min kärlek. INGEN! 

                 Susen M J © 


Foto: Susens tankar 

Första charterresan Benidorm

Mina vänner skojade att jag hade en beundrare när de såg bilden



Foto: Susens tankar

Min 18-årsdag



Susens Dikter 19: En hektisk dag på förlossningen

En hektisk dag på förlossningen
Vi börjar helgens arbete fredag klockan två,
ett lag går av när vi går på.
Så ser vi över rummen, det är fullt på alla åtta,
här är antingen tomt, eller fullt, för här kan aldrig vara jobb med måtta.
Snart har vi händerna fulla och hinner inte med varandra byta ett ord,
man är klar på ett rum, och sedan snabbt in på nästa och duka förlossningsbord.
Föräldrarna tror nog till slut man är dum,
när man springer från ena sysslan till den andra helt stum.

Vi jobbar fem timmar i sträck utan mat,
den får stryk som kallar någon av oss lat.
Så finns ingen plats över,
operationssalen är det enda som står till buds, om någon förlösa behöver.
Jag trycker i mig en smörgås och lite kaffe, så jag nästan mår illa,
lutar mig slutkörd mot ryggstödet när det åter ringer,
rusar för att svara, nära att över mina egna fötter trilla.
Fem minuter varade den korta rasten,
sedan är det bara att åter roffa åt sig kvasten.

Det ringer igen, en ny mamma anländer,
man talar inte sanning om man säger att det är en varm tanke man den röda klockan sänder.
Så får en, två, tre barnmorskor syn på mig, och jag får lika många uppgifter att utföra!
Gode gud, vilket skall jag först nu göra?
Vi håller oss inte med lokalvårdare, utan städar allt för egen maskin,
men efter allt annat, har vi inte hunnit, så här ser ut som ett slagfält,
ja, det är rena tragedin.
Har inte varit på toaletten på sju hela timmar,
är så kissnödig och trött så jag tror att jag svimmar!

Vi packar och kör även allt vårt sterila material,
men en dag som denna växer det i högar, och krossar alla tankar om arbetsideal.
Vi väger barn, tvättar mammor, tar prover, städar, assisterar barnmorskor/ läkare, och fixar nyblivna föräldrars kaffe med dopp,
men har alltså själva knappt tid att få i oss ynkligaste kopp.
Ett mål lagat mat om dagen, sägs att man skall ha i magen,
men vi hinner aldrig gå till matsalen och äta,
ett faktum man inte bara kan översläta,
för när man sedan går hem värker det i fötter, mage, ben och ryggen känns som en avbruten mast,
ja vi är faktiskt bara människor och behöver så väl vår rast.

På helgerna hade vi tidigare hjälp med viss städning och kök,
men så tog pengarna slut, och då var den tjänsten den första som rök.
Så ryker gör det av damm i de flesta vrår,
men över det är det ju ingen som rår.
och det sägs att vi skall göra även det i tidens fortsättning,
men varför i all världen då?!? Och det dessutom utan extra ersättning.

I dag tog jag av min halvtimmes rast inte ut mer än en kvart,
för varje gång jag skulle sätta mig, var det något nytt som skulle göras i en farlig fart.
Så slutar man 21 och börjar redan nästa morgon klockan 7,
hinner inte sova många timmar förrän man skall fortsätta slita.
Men jag tänker inte anstränga mig för att den avsatta personalens jobb hinna med,
och försöker någon säga någonting om det, är det nog bäst att tänderna bara hårt ihop bita!
                              
                                Susen M J © 1980

Kapitel 19: Student och arbetssökande

Kapitel 19: Student och arbetssökande

Studierna på gymnasiet gick trögt. Mikrobiologi, anatomi och sjukvårdslära kändes inte riktigt som min grej. Dessutom var det lurigt att studera symtom och diagnoser, för till slut tyckte jag att jag hade alla de sjukdomar vi läste om. Snacka om hypokondri. Men det allra värsta var ändå att jag var så innerligt trött. Jo visst, tonåringar lever visserligen i ett moln av konstant trötthet, men det här var ju inte klokt. Jag var bara 16 år gammal och kände mig allt som oftast avundsjuk på patienterna för att de fick ligga i sina sängar, och önskade ibland att få byta med dem. I dag tycker jag att både jag och omgivningen borde förstått långt tidigare att det verkligen var någonting som inte stämde, men samtidigt...

Det var strax före jul och närmade mig studenten - som vi inte firade nämnvärt, kanske för att den inföll i december - och hade bestämt mig; Jag ville arbeta med friska människor! 

Och kom då att tänka på de gånger jag hälsat på min mamma på BB på sjukhuset när hon fött mina syskon. Där fanns en alldeles speciell positiv känsla i luften. Glädjen var alltid så påtagligt närvarande när man kom in på Kvinnokliniken. Och de nyblivna mammorna verkade ha så god hjälp av varandra: Förstföderskor fick tips och stöd av omföderskor, och de skrattade och verkade ha så roligt tillsammans. Mamma träffade flera av sina väninnor på kvinnokliniken de gånger hon födde barn, och de följde varandra sedan genom livet under många år.

Sagt och gjort, jag gick upp till personalavdelningen på Sahlgrenska sjukhuset, fyllde i en arbetsansökan, och sa till den personalansvarige: 

"Jag vill arbeta på KK!" "Nja, det blir nog inte så lätt!" blev svaret. "Nähä, då går jag väl till ett annat sjukhus!" kontrade jag. 

Några dagar senare fick jag ett brev om att kontakta personalavdelningen angående ett arbete: "På röntgen." "Nej tack, jag skall arbeta på Kvinnokliniken!" "Ja, men jo, vi har faktiskt ett vikariat, på sex månader, på Förlossningen?" 

"Ja tack, då tar jag det!" svarade jag, 18 år gammal, utan att ha den blekaste aning om vad det innebar att arbeta på en förlossningsavdelning.

                   Susen M J © 

Susens Dikter 18: I väntans tider på en flygplats

I väntans tider på en flygplats

Var på flygplatsen en timma före avgång,

vem kunde då tro väntan skulle bli så innerligt lång?

Två timmar är planet försenat säger personalen, vi bjuds på kaffe med dopp,

när så klockan närmar sig 16:00 vaknar en glimt av hopp.

Men fortsatt väntan ekas ut i högtalare av stereoröst,

då ingen vet när avgången blir av, är löftet om fri middag en klen tröst.

Så vi sitter här i väntans tider,

medan klockans visare vidare glider.

Nytt besked, vi skall åka buss till hotell i staden,

irritationen har nu sedan länge nått kokpunktsgraden.

 

Planet är försenat någonstans mellan åtta till tretton timmar,

oh gode gud, jag tror jag svimmar!

Missar av semestern nu vårt första dygn,

i hjärtat känns ett besviket styng.

Vet nu vad vi har att vänta,

för detta borde man ha ersättning med rejäl ränta.

Träsmaken gör sig påmind, man känner sig slut i baken,

och man börjar få svårt att hålla sig pigg och vaken.

När vi äntligen går ombord är vi så glada att vi nästan får fnatt,

skulle rest klockan 14:00 men lyfter nära midnatt,

ögonlocken är tunga, jag hela kroppen matt,

och utanför planets fönsterglugg råder den svartaste natt!

                Susen M J © 1980

Kapitel 18: Gymnasietid

Kapitel 18: Gymnasietid

Jag hade funderat mycket och länge, fram och tillbaka, för jag VILLE ju egentligen verkligen bli journalist. Om det nu var så otroligt svårt att uppnå den drömmen genom att gå den raka vägen dit, så kanske man kunde ta en lite slingrigare variant? Exempelvis studera Kontor & Distributions-linjen på gymnasiet, och få in en fot i tidningsvärlden som kontorist? Men utan stöd av omgivningen  blev jag mer och mer osäker, och vågade inte chansa. Det fick bli 2-årig vårdlinje. Trösten i det låg i att den var tvåårig. Och i och med det hade jag chansen att läsa in det tredje gymnasieåret på KOMVUX längre fram, och därigenom kanske välja en annan väg. Den informationen fastnade hos mig av någon outgrundlig anledning, redan i fjortonårsåldern.

Det var med lätt hjärta jag lämnade arbetet i glassbaren. Skulle egentligen ha arbetat extra där under gymnasietiden, men kände redan innan skolan startade att det blev för mycket, så jag tackade nej i sista stund. 

Det mest negativa med vårdlinjen var att den var placerad på Torpaskolan, som låg i precis andra änden av staden. Jag fick alltså ta mig från de västra till de östra stadsdelarna, varje dag. Och passerade därmed Annedalskolan som låg på cykelavstånd, och som jag hade kämpat med näbbar och klor för att komma in på, men det var TVÄR-NEJ! 

Så det började inte ens bra:
Det var fel inriktning, och jag tyckte aldrig om skolan i sig, och tillbringade dessutom två timmar varje dag för att ta mig till och från densamma.
Men nu var i alla fall mina klasskamrater OK! Det var elever i blandad ålder, från 16 år och upp till 50, övervägande kvinnor. Många av dem hade arbetat flera år i vården redan, och bar därigenom med sig en speciell trygghet in i gruppen. Det kan jag tänka tillbaka på med tacksamhet, för det blev nu lugnt och mycket tryggare runt min egen person.

Vi varvade mycket teori med ett stort antal praktikplatser, av vilka jag egentligen bara trivdes på Järnbrottshemmet! Ett ålderdomshem, som det kallades då, där jag kände mig mycket uppskattad av både boende och personal. Och fick därmed både extra- och sommarjobb där. 

Jag sparade till drömmen om en första charterresa med Club 33, en resebyrå som nischade sig mot resenärer mellan 18-33 år. Jag var bara 17 år när vi reste i augusti det året, fyllde inte 18 förrän vi kommit hem igen. Resan gick till Benidorm i Spanien och varade i två veckor. Jag njöt obeskrivligt av naturscenerier, färger, dofter och smaker, på ett mycket djupare plan än mina resekompisar. De uppskattade festandet och just att vara ute och resa själva för första gången mycket mer, och på ett helt annat sätt än vad jag gjorde. Jag var seriös och allvarlig, redan då🌝 Men själva resandet i sig fick jag än mera smak på, och drömmen om att tillbringa ett år i Amerika började ta form på riktigt.

                Susen M J © 

Foton: Susens tankar