Jag
är på dåligt humör,
och
med det stämningen i min omgivning förstör.
Alla
frågar: ”Vad är det med dig? Varför är du sur?”
Ingenting
svarar jag hätskt, och bygger runt mig en ogenomtränglig mur.
Jag
vet ju inte ens varför jag känner mig så irriterad och arg,
min
yta får utomstående att ta avstånd, för den är vass och karg.
Jag
säger sårande saker som jag varken menar eller bör,
och
ingen, allra minst jag själv, vet varför.
Ingen
har varit elak eller dum,
så
det är inte därför jag är så här oåtkomlig och stum.
Men
om man har en sådan där jättefin vän,
som
man kan tala med om allt,
kan
man nog bli av med förtreten, det har jag på känn.
Någon
säger: ”Jag har känt likadant och förstår din harm.”,
sådant
gör en på insidan både mjuk och varm.
Känner
mig med ens uppåt och glad,
tycker
att äntligen kan jag stryka ut och vända blad.
Jag
har vänt på påsen och det dåliga humöret ut tömt,
så
det är bara att gå vidare och låta det trista vara glömt!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar