God Jul önskar Susens tankar 2017

En riktigt God Jul önskar jag er Alla

från

Susens tankar

 

Foto: Susens tankar God Jul

                 Susen M J © 



Susens Dikter 69: Julen Nalkas

Julen Nalkas
Nu är åter julen här,
till glädje för alla som håller den kär.
Från stearinljus värme strömma mot oss,
ja, om man inte använder elektricitet förstås.

Granen står grön och grann i sin vrå,
med massor av vackert att titta på.
Barnen dansar runt i ring,
deras ögon tindrar, och de vuxna minns sina barndoms jular med sting.
tårar som faller ingen hindrar.

Nu hoppas barnen bara,
att tomtens Nissar sagt att de hela året varit snälla och rara,
så att de på Julafton får sina klappar,
man vet ju att Nissarna allting snappar.

En blick mot julaftons klara stjärna,
undrar vad den döljer i sina ljusa strålar, 

en mystik man vill veta så gärna,
om vad den på den mörka kvällshimlen målar.

             Susen M J © 1979
                                                                           

Susens Dikter 68: Det är vinter

Det är vinter
Det är tyst, det är kallt och frostigt, det är vinter,
och snart är det jul.
Den stjärnklara himlen blinkar och ler,
som om den ville säga: ”Hejsan, vi vakar över er alla, vi hör och vi ser.”

En snöstjärna faller mot mitt fönster,
smältande rinner den fort.
Ett tassande djur trycker spår i mjuk snö,
linkar vidare bort.

Vi är på den sida årstid då våren inte syns alls,
då hopp om värme och färger blott är en infrusen önskan.
Vi värmer oss i skinn och teddy ifrån topp och till tå,
småfåglars kvittrande sång har försvunnit till varmare länder,
och sjunger nu vid solstekta bländande stränder.
När det töas vänder de åter.

Men NU är det Frost, det är Kallt,

Det Är Vinter!
          Susen M J © 1983

Foto: Susens tankar

Susens Krönikor 8: NU ska vi vara snälla

Susens Krönikor  

NU skall vi vara snälla

Julen står för dörren. Den tid på året då vi hävdar snällhet lite extra. Under senare år har utvecklingen dock gjort gällande att vi skall tänka mer på oss själva än på andra. Lite sköt dig själv och skit i andra - mentalitet, som spridit sig in i de flesta sammanhang. Snällhet blev därmed synonymt med dumhet. Och att finnas till för, och bry sig om sin omgivning, otroligt "lågprioriterat". Egentligen inte så konstigt med tanke på den allt snabbare livspulsen i familjeliv och samhälle. Och människor står i kö för att gå in i den ökända väggen. Duktigheten slår oss i huvudet och vi skall klara ALLT som alla andra gör. Tills vi stupar. Oumbärlighet har blivit mantra. Men som han sa på föredraget för flera år sedan: ”Om du tror att du är oumbärlig, så är det bara att besöka en kyrkogård, och se ut över gravarna. Där ligger fullt av oumbärliga människor.”

 Drastiskt så det förslår. Visst. Men samtidigt en väl fungerande tankeställare. Kvinnan jag läste om i dagstidningen hade nog önskat sig ett längre liv i snällhet, om hon kunnat välja. Hon satt dessvärre i dödens väntrum, tillsammans med en förlamande trötthet som ständig gäst i sitt hospice-rum. Det hon sa sig ångra mest i eftertankens kranka blekhet, var att hon inte umgåtts mer med familj och vänner. ”Jag skulle vilja ha gjort mer med dem. Men nu har jag ingen chans att göra saker och ting annorlunda.”

 Stefan Einhorn har förstått det där. Så väl att han skrivit böcker i ämnet. Men så är han också professor i onkologi (läran om tumörsjukdomar) och överläkare på Radiumhemmet, där han ständigt möter cancersjuka i sitt yrke. I den verkligheten förbleknar tankar på självhävdelse och egoism. På baksidan av hans bok Medmänniskor står det följande om Stefan Einhorn: ”Han påminner oss om att en enda handling kan göra skillnad i en människas liv och han ställer frågan: Om det inte är min uppgift att vara medmänniska – vems uppgift är det då?”

 I mitt yrke som undersköterska i förlossningsvården krävs en enorm förmåga att lyssna. Att inte se förbi människors smärta. Utan låta varje kvinna förstå att hon är hörd. Förstådd. För vet hon bara det, så kan hon stå ut med ganska mycket. Jag har satt en ära i inte bli till den grad härdad att jag inte längre ser kvinnornas smärta. Trots decennier i branschen. Samtidigt vore arbetet outhärdligt om jag inte hade en viss distans mellan mig, och den smärta som fyller avdelningen. Varje dag. Året runt. Den födande kvinnan har gjort sitt när barnet anlänt, medan jag går vidare för att lotsa nästa. Många gånger när de nyblivna föräldrarna inte vet till sig av glädje, så har de uttryckt sin djupa tacksamhet och kallat oss änglar i efterförloppet. Änglar? För att vi gör vårt jobb? Lyssnar. Och försöker vara lyhörda i alla nyanser. Då har jag ibland funderat över hur illa ställt det är i vårt samhälle. Om omtanken om våra medmänniskor blivit så sällsynt, att man - när man väl möter den – misstar den för att vara en änglagärning?

 Vi inte bara kan, utan måste faktiskt värna varandra, i en tid som vår. När kylan länder och främlingar emellan tilltar varje dag. Rädslan för att gå ut efter mörkrets inbrott är mer regel än undantag. Och vi sneglar till och med misstänksamt på människor som fått stopp på bilen utefter vägkanten. Inte vågar jag väl stanna och erbjuda min hjälp, eller? Det är just det, att de allra flesta människor har otroligt svårt för att be om hjälp. Samtidigt som det ligger en sådan tillfredsställelse i att just hjälpa. För visst mår man så där alldeles speciellt gott när man gjort en medmänniska en tjänst. För att inte tala om när man blir erbjuden hjälp. Som man inte ens behövt be om.

 I USA hade jag i mer än tjugo år en ”adopterad farmor”. En helt fantastisk kvinna. Hon blev 94 år gammal. Ända in i det sista klarade hon sin vardag: ekonomiskt, logistiskt och socialt med mycket begränsade medel, och utan vare sig bil eller nära till butiker. Hon hade aldrig ens haft körkort. I Amerika! Hon klarade sig ändå. Och hon gjorde det med den äran. Som djupt troende föll det sig helt naturligt för henne att se till dem som var sämre lottade än hon själv. Varje vecka skänkte hon lunchpaket: egenhändigt gjorda smörgåsar och hembakat till de hemlösa i trakten. Ibland undrade jag hur hon lyckades sköta hus, hem, och livet i övrigt. Helt utan transportmedel. Vare sig privat eller kollektivt. Då såg hon allvarligt på mig och svarade: Gud ser till mig. Och alla jag känner är så snälla mot mig! Kontentan som alltid: Ju mer du ger, ju mer får du tillbaka. Så var generös för vår bästa tid är just NU!

                     Susen M J ©

Susens Dikter 67: Du ljusa Lucia

Du ljusa Lucia
Du ljusa Lucia i mörkret vandrar,
och din vackra röst med nattens tystnad blandas.
Tärnorna tyst smyger efter på tå.
och envar gör sitt bästa för att alla ett ljust minne skall få.

Runtom står människor och tittar med stor beundran,
kanske även ett mått av förundran.
Tåget vandrar stadens gator tills morgonen gryr,
och nattens mörka skuggor flyr.

Du ljusa Lucia har fullgjort din plikt,
och under din vandring gett många ett minne så rikt,
att de på detta kan leva,
tills de nästa år får det återuppleva. 
Vackra stämmor tyst tonar bort, och vi undrar varje år;
Hur kunde detta möte passera så fort?
                Susen M J © 1979

Foto: Susens tankar