Kapitel 24: Livet rullar på
Ett par månader efter resan till Ibiza fick jag så mitt efterlängtade körkort, och kort därefter fick jag "köpa" en gammal folkvagn "VW-bubbla" för nästan inga pengar alls. Problemen fick jag på köpet😉"Nu har du allt köpt dig en sparbössa utan botten!" sa min kollega Lily, också hon undersköterska och underbetald. Men medan jag bara var 19 år och yngst på avdelningen, så var hon äldst och hade nära till pension. Hon var verkligen en av mina bästa mentorer på jobbet. Jag upplevde henne som min sagotant och helt fantastisk!
Naturligtvis hade Lily rätt om bilen, som var ett riktigt problembarn. Min pappa rev sitt hår och jobbade med att laga den fler timmar än vad jag vågar tänka tillbaka på. MEN, jag fick körvana, och lärde mig hitta i Göteborg. Något jag fortfarande har stor nytta av.
Det året började jag skriva mina dikter. De fullkomligt flödade ur mig.
Det året började jag skriva mina dikter. De fullkomligt flödade ur mig.
till exempel, skrev jag samtidigt som jag städade ett förlossningsrum. Orden bara rann ur mig, så jag fick ta av & på mina skyddshandskar gång efter annan, fram med block och penna ur fickan och skriva ner ord, meningar och rim. På rasten renskrev jag texten som kom att bli den allra första av mina dikter att publiceras i GT. Det skulle sedan bli många, många fler. Så om inte förr så nu kunde Greta W, min första lärare; som jag skrev om i Kapitel 3: Första Läraren... helt enkelt slänga sig i väggen med sitt:
"Du skriver som en kratta och läser åt tjottahejti".
Med tiden fick jag en alldeles speciell kontakt med insändarredaktören på GT, Gösta Fränding. Han hade arbetat ett helt liv som journalist och jag var fortfarande tonåring, men han gillade det jag skrev, och tog in allt! Vid ett tillfälle läste jag en liten kort hälsning tryckt i tidningen" med rubriken "RÅDET" som av någon anledning kändes välbekant. Gösta hade helt enkelt klippt ur hälsningen ur ett av de brev jag alltid skickade med mina dikter, och publicerat den! Det kändes väldigt speciellt.
Vid något tillfälle berättade jag för honom att jag ville utbilda mig till journalist, men han avrådde. Varför sa han egentligen aldrig, och jag brydde mig inte om att fråga. Men däremot fick jag besöka honom på tidningen och gå runt och titta. Redan då visste jag klart och tydligt att det inte var nyhetsjournalist jag drömde om att bli, men kunde samtidigt inte heller sätta fingret på exakt vad det var inom journalistiken som lockade.
På semestern som följde åkte jag till Rhodos, och fick där upp ögonen för Grekland och dess vackra övärld, mat och kultur. Så året därpå blev det Kreta, men tyckte nog att Greklands största ö var ganska trist🌝 Kanske för att där då fortfarande var ganska oexploaterat, och nöjeslivet därför väl lugnt i mina ungdomliga ögon. Men senare har jag åkt tillbaka och lärt mig älska den fantastiskt vackra ön.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar