Kapitel 25: Närmare Amerika

Kapitel 25: Närmare Amerika

Fram till nu hade jag haft kontinuerligt jobb som undersköterska i tre år. Trivdes väldigt bra med mina arbetskamrater och kände mig trygg och säker i min yrkesroll. Men, längtan och äventyrslystnaden lämnade mig inte ifred. Min bil hade gjort sitt och fick sluta sina dagar på skroten. Som jag grät när jag lämnade den där😥 Den hade på något sätt blivit en personlighet, men även en väldigt strulig vän och en riktig pengatjuv. Nu kunde jag i stället spara till min stundande Amerika-resa.

Under hösten det året funderade jag mycket över vart i Amerika jag ville åka, och kom fram till att det i vilket fall som helst måste vara varmt där jag skulle vistas! 

Just den vintern var en av de kallaste i Sverige på länge. Så när annonsen om ett au-pair jobb i Arizona dök upp i GP var jag blixtsnabb att söka det. De berättade då att det uppskattningsvis var trehundra sökande på tjänsten. Och jag fick den! Oj, oj, oj! Nu blev livet hett om öronen då det var en knapp månad från det att jag fick jobbet, till att jag skulle infinna mig på plats i USA ! Och det som så länge varit min allra högsta dröm kändes plötsligt fruktansvärt skrämmande! Det allra värsta var tankarna på att lämna min familj och mina vänner. För att inte tala om mina arbetskamrater, som även de numera hörde hemma bland mina vänner. Det kändes till och med svårt att lämna mitt rum, som jag filat på, förbättrat och åstadkommit helt på egen hand. Och min löpslinga i skogen, hur skulle jag klara mig utan den? I ett helt år! 

Jag packade, skrattade, ängslades och grät om vart annat. Dagarna före avresan trodde jag att hjärtat skulle brista när jag och mamma fikade tillsammans och delade sorgen över den stundande separationen.

Resan skulle gå via båt Göteborg-England, som då var det billigaste alternativet att resa dit på, eftersom jag inte haft så lång tid på mig att lägga undan pengar. Fördelen var att det jobb jag fått i Arizona betalade bättre än de jag sedan tidigare hört om och hade att jämföra med. Och om jag stannade kvar hos familjen i ett år, så skulle jag dessutom få hela resan betald i efterhand. 

På avresedagen kände jag ingen glädje alls, konstigt nog. Separationsångesten hade tagit över totalt. Det var första veckan i januari, -26 grader kallt och värmen hade gått sönder inne i byggnaden vid båtterminalen. Så där stod vi, jag och min stora familj och andades stora frostmoln, inomhus, och grät som på den sorgligaste av begravningar. Och kanske var det lite så, att här begravdes min barndom till förmån för vuxenlivet.

                         Susen M J © 


Foto: Susens tankar