Kapitel 32: Ensam i Amerika - ett av världens största länder
Ensamheten och tystnaden tog mer och mer över i mitt liv där i det stora huset på de stora gröna kaliforniska kullarna. Tv:n blev mitt sällskap, och min räddning. Jag började följa den ena såpan efter den andra, och blev mer och mer stillasittande. Och tröståt, naturligtvis. Det var verkligen en nedåtgående spiral. Men i dag kan jag se att Tv:n verkligen är en underskattad läromästare! För jag lärde mig så mycket engelska, bara av att lyssna och inte ha tillgång till undertexter, att jag alltid haft riktigt stor nytta av det!
Några veckor passerade och till slut kände jag att jag behövde agera. På något sätt fick jag nys om Norska sjömanskyrkan i San Francisco, och att områdets au-pairer träffades där, på söndagar tror jag det var. Jag hade förstått att jag var en av väldigt få au-pairer i mitt område i Hayward, men i kyrkan fick jag reda på att det skulle finnas en tjej till: Ingrid! Jag kunde knappt tro det när jag först fick klart för mig hur nära hon fanns. Hon bodde i ett hus två gator nedanför vårt, ner för backen bara. Och där hade vi missat varandra, i veckor. Jag ringde henne, och hon kom upp till mig och hälsade på. Vilken härlig tjej! Vi hade massor att prata om, och planerade att göra mängder av saker tillsammans på våra lediga dagar. Nu skulle äntligen livet i Amerika bli som jag drömt om!
Och det var precis så härligt som jag tänkt, att ha en vän i närheten, men... jag mådde verkligen inte bra. Jag minns en av de första gångerna som jag och Ingrid verkligen satt och pratade, om ALLT! Familj, vänner, jobb, och hemlängtan! Och rätt som det var började jag gråta, och kunde verkligen inte sluta! Så här i efterhand upplever jag det som om jag grät i timmar. Jag är verkligen glad att det var Ingrid som jag hade hos mig då. Någonstans förstod hon, kanske mer än jag, att sorgen måste ut. I dag vet jag att det var en underdrift, med tanke på den "ryggsäck av mobbing och utanförskap" jag upplevt i min barn- och ungdomstid, som nu kommit ikapp mig. Själv trodde jag då att jag hade blivit knäpp och vågade inte tala om för en enda människa hur dåligt jag egentligen mådde. Nu när livet skulle vara på topp, och jag i mångt och mycket levde min dröm, DÅ mådde jag som allra sämst!
Några veckor passerade och till slut kände jag att jag behövde agera. På något sätt fick jag nys om Norska sjömanskyrkan i San Francisco, och att områdets au-pairer träffades där, på söndagar tror jag det var. Jag hade förstått att jag var en av väldigt få au-pairer i mitt område i Hayward, men i kyrkan fick jag reda på att det skulle finnas en tjej till: Ingrid! Jag kunde knappt tro det när jag först fick klart för mig hur nära hon fanns. Hon bodde i ett hus två gator nedanför vårt, ner för backen bara. Och där hade vi missat varandra, i veckor. Jag ringde henne, och hon kom upp till mig och hälsade på. Vilken härlig tjej! Vi hade massor att prata om, och planerade att göra mängder av saker tillsammans på våra lediga dagar. Nu skulle äntligen livet i Amerika bli som jag drömt om!
Och det var precis så härligt som jag tänkt, att ha en vän i närheten, men... jag mådde verkligen inte bra. Jag minns en av de första gångerna som jag och Ingrid verkligen satt och pratade, om ALLT! Familj, vänner, jobb, och hemlängtan! Och rätt som det var började jag gråta, och kunde verkligen inte sluta! Så här i efterhand upplever jag det som om jag grät i timmar. Jag är verkligen glad att det var Ingrid som jag hade hos mig då. Någonstans förstod hon, kanske mer än jag, att sorgen måste ut. I dag vet jag att det var en underdrift, med tanke på den "ryggsäck av mobbing och utanförskap" jag upplevt i min barn- och ungdomstid, som nu kommit ikapp mig. Själv trodde jag då att jag hade blivit knäpp och vågade inte tala om för en enda människa hur dåligt jag egentligen mådde. Nu när livet skulle vara på topp, och jag i mångt och mycket levde min dröm, DÅ mådde jag som allra sämst!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar