Kapitel 98: Uppvaknandet

Tyckte jag kände igen rösterna långt bortifrån men var inte säker. Hur jag än kämpade så var det rent omöjligt att få upp ögonen - så tunga var de! Till slut kunde jag öppna det ena, till hälften. Och såg min mamma och Maggan stå nere vid fotändan av sjukhussängen jag låg i. De log mot mig men såg spända ut. Berättade att klockan var närmare sju. På kvällen! Jag hade alltså varit som klubbad sedan sövningen. Klockan åtta på morgonen Jag försökte säga några ord, men att kommunicera var i stort sett omöjligt. Jag låg som i dvala. Så efter en liten stund sa mina besökare att det nog var bäst att de gick, för att låta mig vila ut ordentligt. Jag kände bara tacksamhet över att de förstod, eftersom orken inte fanns i min kropp.

Strax efter de gått strök någon mig över axeln och sa att han hette Anders, var sjuksköterska, och att han hade hand om mig under kvällen. När jag öppnade ögonen trodde jag att nu har jag nog ändå dött och hamnat i himmelen. För sköterskan var så vacker med sitt vackra långa honungsfärgade hår i en hästsvans, och vita breda leende, att han lätt kunde personifiera en Ängel i mina ögon! Jag blev blixtkär! I efterhand kan jag ju se att ett bättre sätt att konstatera, att både hjärna och hjärta och själ, och åtminstone de viktigaste hormonerna, var intakta hos mig efter operationen, egentligen inte fanns, än just den reaktionen!

Under de följande timmarna vaknade jag till lite mer och njöt verkligen av att ha bli omhändertagen av Anders. Sedan kom min underbara doktor Neurokirurgen och talade om att han inte kunde vara mer nöjd med hur operationen förlöpt. "Adenomet var cirka 2 gånger 3 centimeter stort och vi kunde avlägsna det helt, och utan komplikationer!" Musik för mina öron. Jag var så tacksam. Mina doktorer var mina hjältar. Vården när den är som allra bäst!

                Susen M J ©