Kapitel 103: Säg den glädje som varar...

När jag gick och la mig den kvällen kände jag en ny sorts oro i kroppen, och ett lätt illamående. Söndagen hade gått i ett baklängestecken. Min hälsa backade rejält. Och jag hade varit oerhört trött, håglös och ledsen hela dagen. Det enda positiva som hänt var att jag hade fått ett eget rum, eftersom jag inte längre orkade med mina medpatienter! Det var konstigt! Jag kände verkligen inte igen mig själv. Jag var helt enkelt rädd nu, och bad en sjuksköterska att hon skulle kalla på doktor Ingrid, eftersom det inte verkade vara någon annan som egentligen lyssnade på mig - på riktigt alltså! Men det var som sagt söndag, och Doktor Ingrid var naturligtvis ledig. På lördagen hade hon varit på sjukhuset och besökt mig, men senare förstod jag att det var enkom för min skull som hon befann sig där då. Hon gjorde så helt enkelt, för att hennes patienter betydde allt för henne!

Nästa morgon tog illamåendet över i mitt liv, och jag började känna mig riktigt ensam, för nu förstod jag att sjukhuspersonalen inte trodde på mig! Utan i stort sett satt på expeditionen och pratade om hur besvärlig jag plötsligt blivit! Det var vidrigt att förstå att det var på det viset! I korridoren gick jag plötsligt på en av de nyare doktorer som arbetade på Neurokirurgen. Även honom hade jag träffat nyligen på förlossningen, min arbetsplats, då han avslutade sina läkarstudier med praktik på Kvinnokliniken. 

Doktor Robert. Han såg väldigt bra ut, och var ungefär lika arrogant som han var snygg! "Jag tycker att det här är för JÄVLIGT!" sa jag till honom. "Vad är det som är FÖR JÄVLIGT?" frågade han lite stött. "Att ni bara låter mig ligga här nu när jag mår så här dåligt! Att ni inte gör någonting!" svarade jag ilsket. Han bara tittade på mig uppifrån och ner, och så sa han: "Du har ju mått så oförskämt bra hela tiden, så ett litet bakslag får du nog allt räkna med!" Sedan gick han bara och lämnade mig där ståendes i korridoren, med hakan i skosulorna. Är det så här vi behandlar våra patienter på Sahlgrenska sjukhuset i Göteborg? Tänkte jag stilla för mig själv.
                   Susen M J ©