Kapitel 90: Sommaren sniglar sig fram

I vanliga fall brukar det vara den evinnerliga vintern som går oändligt långsamt i mitt medvetande. Speciellt där efter jul och nyår tycker jag att vintern är riktigt sliskigt seg. Men nu var det sommaren som kröp fram i snigeltakt! Fråga mig inte om vädret den sommaren, för det har jag inte den blekaste om. Vet att solen sken en del, men i övrigt. Jag badade inte ens. Som i stort sett är vinterbadare. Och har börjat bada med minusgrader på land, en grad i vattnet, snö runt fötterna, och "slutat" på juldagen. Men inte ett enda dopp blev det den där sommaren. Tänkte inte ens tanken vad jag kommer ihåg. För i och med att jag fick beskedet om hypofystumören var det som om jag klev in i en annan verklighet. Levde liksom skild från min omgivning, med en vägg av genomskinlig plast emellan. På andra sidan väggen var de friska, medan jag var själv. I en väldigt konstig värld av ensamhet, men ändå tillsammans med andra människor. Det förstod jag ju rent teoretiskt att så inte var fallet. Men känslan var sådan, och den kunde jag inte värja mig för! Jag funderade mycket över mitt tillstånd, och mellan varven var jag rejält ångestfylld. Samtidigt träffade jag hela tiden människor, både på jobbet och på fritiden, som fick mig att tänka ljusare på framtiden. En av barnmorskorna på jobbet minns jag speciellt. Vi pratade om att min ämnesomsättning packat ihop helt och hållet, och att jag skulle ställas in på medicin för det: Levaxin. "Men du vet, det kan vara så att när du väl är opererad så kan ämnesomsättning starta igång igen. Det här behöver inte betyda att det är ett kroniskt tillstånd." Åh vad jag var tacksam mot henne för att hon sa så där! Och mot en av doktorerna på min arbetsplats som också pratade lugnande, tillitsfullt och hoppingivande. Och som gav mig en jättefin diktsamling. "Jag vet ju att du tycker om dikter eftersom du skriver så mycket själv" sa hon när jag fick den. Då rann mina tårar. Vad snälla människor jag hade runt mig. Det hade jag vetat länge, men nu blev det bara än tydligare.

                      Susen M J ©