Men säg den glädje som varar! Klockan passerade hemgång för kvällspersonalen. Sjuksköterskan Anders försvann, och med honom lugnet! Vid 23-tiden på kvällen var jag mer vaken än jag varit de senaste åren, kändes det som. Och nu ville jag ju inget hellre än att sova! Vilket naturligtvis var stört omöjligt. Benen, ja hela kroppen, var rastlös och det ryckte i mig så att jag till slut inte visste hur jag skulle ligga. Samtidigt hade jag ju dittills legat ganska stilla de senaste sexton timmarna, så det kanske inte var så underligt. Nattens personal bestod av EN sjuksköterska, som tog hand om oss, kanske fyra nyopererade patienter på ett rum. Hon var sommarvikarie och helt ny. Vilket jag märkte tydligast då jag sa till henne att jag mådde väldigt illa, och sedan kräktes. Bara det att jag hade något att kräkas upp var ju i sig konstigt, när man tänker på att jag inte ätit eller druckit någonting, på nästan ett och ett halvt dygn. Men jag hade varit sövd ett par gånger tidigare då jag opererats för polyper i näsan som barn, och för blindtarmsinflammation senare. Och varje gång mådde jag illa och kräktes mycket efteråt. Jag tål helt enkelt inte att bli sövd! Men skillnaden denna gången var att jag kräktes en massa gammalt blod. Jag blev egentligen inte speciellt oroad över det eftersom operationen gjorts via näsan, som ju alltid är väldigt lättblödande. Och då försvinner ju blodet ner i magen. Inte konstigare än så. Men sjuksköterskan var alldeles för ny och oerfaren för att ens tänka så. Hon blev väldigt stressad och rusade ut för att konferera med en för mig osynlig kollega. När hon kom tillbaka var hon lite lugnare: "Så länge det inte är färsk blödning är det ingen fara." Nej, det var ju det jag visste. Men här satte sköterskan ribban. För det kändes definitivt inte roligt att bli omhändertagen av en orolig nybörjare, som verkade ha mindre av både erfarenhet och sunt förnuft än jag som låg nyopererad i sängen.
Sedan följde en fruktansvärd natt! Jag kunde inte sova en blund! Än mindre slappna av! Och jag var såå törstig. Fick inte dricka så mycket som en droppe vatten på hela natten. Sjukhuset hade en sorts vidriga jumbotops indränkta i äcklig citronextrakt som man fick suga på. Jag bad om en i kvarten - hela natten - för jag var så torr i munnen att jag inte ens kunde svälja. Senare har jag förstått att jag hade fått stora doser cortison i och med operationen, och att det troligtvis var det som hindrade mig från att slappna av. Dessutom kunde jag inte få varken avslappnade, eller någon form av sömnmedicin, på grund av att jag var nyopererad i huvudet. Så där låg jag och tittade i taket, torr som en öken i stort sett i hela koppen. Med en sjuksköterska jag inte hade något som helst förtroende för. En hundradels sekund tedde sig lång som en timma. Natten segade sig fram en sekund i taget. Närmare helvetet än så, har jag nog aldrig känt att jag befunnit mig! Susen M J ©
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar