Första kvällen efter operationen var jag totalt slut, men ingenting kunde faktiskt hindra mig från att sitta ute i dagrummet och se min favoritserie på TV den kvällen. Visserligen satt jag med slagsida, lutandes åt ett håll, men jag såg hela avsnittet! Sedan var det raka vägen i säng. Och den natten sov jag mycket bättre än den första, om än inte hundra bra. Det var tydligen de höga doserna med cortison som jag måste ha i efterförloppet, som spökade och höll mig vaken till och från. Men nu fick jag ju dricka vatten om jag var törstig, och kunde gå upp på toaletten om jag ville det.
Nästa dag var ett fullständigt strålande vackert väder ute, så jag gick ut och satte mig på balkongen en stund. Där upp på sjunde våningen kunde jag se ut över hela Botaniska trädgården som blommade juli-månad, i alla dess färger. Och så var det fågellivet utanför balkongen där uppe. Plötsligt satte jag ena handen framför ena ögat, och slogs av att jag plötslig kunde se så oändligt mycket mer med hjälp av mitt synfält, än vad jag gjort bara någon vecka tidigare. Ja sedan var det fåglarna. Tidigare när jag sett fåglar flyga över himlen, så försvann de plötsligt, även om det var molnfritt, och sedan kom de tillbaka en bit längre bort. Nu kunde jag följa dem! De försvann inte längre! I och med att tumören var borta så hade trycket på synnervskorset lättat, och jag hade börjat få stora delar av mitt synfält tillbaka! Vilken Lycka!
Senare den dagen fick jag fint besök. Finaste man kan tänka sig egentligen. Det var en av mina bästa vänner, Sara och hennes lillasyster Kat, som egentligen inte alls tyckte om sjukhus, men som gjorde våld på den känslan för min skull och kom och hälsade på mig i alla fall. Det var stort tyckte jag. Och sedan dök även några till upp, och jag njöt obeskrivligt den där dagen.
Senare, när alla mina besökare gått hem, så kom Doktor Ingrid tillbaka för att prata lite. Bland annat var varken hon eller jag särskilt nöjda på personalen, som gång efter annan schabblade bort den urin jag måste spara för analyser. Jag skötte min del, men de var inte vana vid de rutiner som vanligtvis utförs på medicinkliniker, utan förstörde samlingen. HELA TIDEN! Sedan sa hon också att jag verkade må så fint, att nu ville de testa att sätta ut cortisonet redan till nästa morgon. Ingen var gladare än jag! Samtidigt tittade hon allvarligt på mig och sa att mådde jag då allra minsta dåligt de kommande dagarna så måste jag berätta det för personalen på direkten.
I efterhand kanske inte det var ett så väl övertänkt beslut att sätta ut en så viktig medicin med tanke på att nästa morgon var söndag. Och att avdelningarna på sjukhuset inte var särskilt väl bemannade på helgerna. Redan efter frukost började jag känna mig väldigt konstig. Det var precis som orken i mig åkte hiss. Från översta våningen i ett hus ända ner till källaren. Till slut var jag såå trött, och även väldigt irriterad på mina medpatienter, att jag fick tvingat till mig ett eget rum! Jag stod helt enkelt inte ut med tjattret och sjukhussnacket längre!
Susen M J ©
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar