Varför Helena uppfattat henne otrevlig förstod jag precis när jag senare, efter flera försök, äntligen fick tag på den omtalade sjuksköterskan. Datumet då jag skulle läggas in på sjukhuset hade Helena uppfattat helt korrekt, men något ytterligare hade hon inte fått veta. "Men jag behöver ju information! Jag vet ju absolut INGENTING!" Då blev det först tyst i andra änden av luren en bra stund, sedan sa sjuksköterskan på utandning:
"Men du vet väl att du har en TUMÖR i huvudet i alla fall?!" med en riktigt otrevlig underton.
Men det var ju just det, att det ordet, TUMÖR, var det ju ingen annan som använt tidigare i beskrivningen om mitt hälsotillstånd. Adenom sa de. Alla. Hela tiden. En godartad växt på hypofysen - ett Adenom! NU blev jag rädd på riktigt. Inte så mycket bara för att hon använde skrämmande ordval. Men: Vad var det för människor som skulle ta hand om mig egentligen? För det hade jag sagt HELA TIDEN: Bara De Är Snälla! Och Att De Lyssnar På Mig, Och Verkligen Hör Vad Jag Säger! För då kan jag stå ut med ganska mycket! Men nu blev jag plötsligt LIVRÄDD! På grund av en enda mening, slog sköterskan sönder den sköna bubbla jag dittills hade vilat i, och som kom av att jag före henne, så hade jag ju bara pratat med riktigt bra och pedagogisk personal. Och därför, trots allt jag gick igenom, ändå hade känt mig så trygg. Men inte efter samtalet med henne. Nu var jag plötsligt rädd, på riktigt!
Susen M J ©
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar