I takt med att dagen gick vaknade jag till allt mer och blev piggare för varje timma. Snart började jag åter igen att serva medpatienterna på mitt rum, och kände att livet långsamt återvände till det normala tillstånd jag var van vid. Men en sak som jag hade svårt att vänja mig vid var att jag hade långa plaströr inopererade i näsan som måste rensas rena med en elektrisk sug ungefär varannan var tredje timma. Något som jag inte kunde klara själv, utan behövde hjälp med av personalen. Men det var ju bara att vänja sig, för annars var ju alternativet att jag inte kunde andas via näsan alls.
Doktor Ingrid var överläkare och specialist på invärtes medicin och endokrinologi, som fritt översatt handlar om hormoners insöndrande i blodbanan, om jag förstått saken rätt. Och hon var en av de läkare, tillsammans med mina båda kirurger, som jag hade allra störst förtroende för. Henne hade jag första gången träffat en av de första dagarna jag var inlagd, innan jag blev hemskickad igen på grund av att operationen sköts upp en vecka. Det mötet är ett sådant jag aldrig glömmer så länge jag lever. Hon behövde bara säga tre ord så hade jag fullständigt förtroende för henne: "Hej Lilla Soousen!" sa hon när jag kom in på hennes mottagningsrum den där första gången, som om vi känt varandra hela livet! Också uttalade hon mitt namn precis så som mina arbetskamrater i lag tre på förlossningen brukade göra. Det var Karin våran Lagchef som hade börjat uttala mitt namn på det viset, och jag älskade det. Annars var jag ganska allergisk mot att bli kallad annat än mitt födelsenamn, eftersom jag fått så många öknamn i skolan, som jag då hade hatat!
Men med detta att Doktor Ingrid kallade mig Lilla Soousen, blev hon min vän för livet. Hon förklarade mycket om det som skulle komma, både före och efter operationen. Att jag skulle vara kvar på sjukhuset i två veckor efter operationen, troligtvis en av dem på neurokirurgavdelning, och den andra på en medicinavdelning. Och så berättade hon att jag skulle genomgå en biopsi i sköldkörteln, för att de skulle kunna konstatera om det fanns någon ämnesomsättning kvar i min kropp över huvud taget. Hon sa då också att många patienter upplevde just den undersökningen som väldigt otäck. Och förklarade att man tog ett litet prov genom att sticka in en grov nål i sköldkörteln, utanpå halsen. Och precis då de stack så fick man inte svälja, för då kunde sticka hål på luftstrupen. Nja det lärt ju inte så trevligt. Men när hon berättade så kändes det som om hon hade stort förtroende för den personal som utförde proverna, och i och med det så var jag nöjd. Jag skulle ju faktiskt, i mitt tycke, gå igenom mycket värre saker än det.
Den här dagen kom Doktor Ingrid förbi och tittade till mig efter operationen. Hon verkade nöjd med vad hon såg. Och då var även jag nöjd. Men så tittade hon forskande på mig och frågade: "Jag ser på dina vätskelistor att du dricker väldigt mycket vätska. Så jag måste fråga: Är du verkligen såå törstig?" Jag som hade levt i och lärt allt om; vad, var, när och framför allt hur man skulle äta och dricka i fler år än jag kunde minnas - och att man MÅSTE dricka MASSOR AV VATTEN, och annan vätska, för det stod ju att läsa i allt från läroböcker till dagspress, magasin och veckotidningar - tittade upp på henne med en blick av fullständig oförståelse: "Törstig? Hur skulle jag kunna vara törstig, som dricker såå mycket?" "Ja, men varför gör du det då?" "Men det står ju i varenda tidning man läser! Ska man kunna gå ner i vikt, så måste man dricka mycket!" Hon såg inte ett dugg klokare ut av min förklaring: "Kroppen är oändligt klok. Den talar om när du behöver dricka genom att du då blir törstig!" Sa hon, sedan skakade hon leende på hela kroppen, och vaggade snabbt i väg ut genom dörren.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar