Dagarna följde ett specifikt rutinerat mönster som jag snabbt satte mig in i, och blev ett med: Väckta rutinmässigt klockan 06:00 för att nattpersonalen skulle ta tempen på oss, och kanske också förvissa sig om att vi var OK?! För det där gillade jag inget vidare. Ibland hade jag kanske precis somnat efter en lång natt i vakenhet, och så dundrade de in och väckte mig med de förhatliga lysrören rakt i ansiktet?! Har alltid avskytt kallt och obarmhärtigt ljus, och då lysrör i synnerhet. Tacka vet jag mysbelysning! En lustig kamp att utkämpa mot min pappa under tiden när jag bodde hemma, som sa sig inte ens se maten på tallriken när jag släckte ner för att jag ville att vi skulle inta en härlig måltid i skenet av stearinljus. Det värsta med att vi blev väckta så tidigt på sjukhuset, var väl egentligen att sedan kunde vi få ligga där och vänta, upp till ett par tre timmar innan frukosten serverades. Utan att kunna somna om däremellan. Så den rutinen var i mitt tycke helt i onödan - att bli väckt klockan sex på morgonen då alltså - om det sedan ändå blev total stiltje och inte hände någonting mer på flera timmar. För där evinnerliga tempen. Som ändå alltid var bra! Ja, jo, för oss på mitt rum då alltså, måste samtidigt tillstås. För jag hade ju naturligtvis inte koll på resten av avdelningens patienter.
För övrigt handlade rutinerna på sjukhuset om hygien, provtagningar, undersökningar, ja omhändertagande i största allmänhet. Och så förstås Mat! Jag har aldrig i mitt liv ätit så mycket mat som jag gjort de gånger jag legat inne på sjukhus. Det första de gjorde när jag skrevs in var att fråga om jag åt alla typer av mat, var allergisk, eller av andra skäl uteslöt vissa varor. "Jag äter allt!" var mitt ständiga svar: Alltså blev det alltid ikryssat A-kost på mig. Jag var därmed en av lätta vad det gällde maten. Sedan serverades jag frukost, lunch och middag, mellanmål och kaffe- och te-stunder där emellan.
Ganska snart började jag oroa mig för hur mycket jag skulle gå upp i vikt under min vistelse på sjukhuset. För därtill kom ju det faktum att vi som var inlagda inte gjorde av med så värst många kalorier eftersom vi inte rörde på oss speciellt mycket under ett dygn. Men maten var svår att hoppa över, då den på många sätt var höjdpunkten i en ganska rutin mässig tillvaro där inte mycket annat förändrades...
Nej. men nu höll jag på att glömma, rummen ändrades, konstant, för mig under den där vistelsen! Ja, fråga mig inte vad den där avdelningssköterskans uppgift var i övrigt, men hon hade dille på att flytta runt oss patienter... Hela tiden, som om vi befann oss mitt i ett schackspel! När jag en av dagarna kom tillbaka in på avdelningen efter att ha varit utanför den en stund visade det sig att jag och mina medpatienter var flyttade igen, från ett rum till ett annat "Men allvarligt talat?! Vad håller den där människan på med egentligen? Flyttar runt oss värre än i en karusell? Är hon helt knäpp eller" sa jag upprört till den personal som meddelade att mina tillhörigheter återigen flyttats. För fjärde gången, på bara några dagar! Sköterskan tittade medlidsamt på mig, och sa med ett snett leende: "Jaadu, det kan man ju fråga sig!" Susen M J ©
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar