Dagen efter Doktor Ingrids livräddande insats, som var en onsdag, sex dagar efter operationen, låg jag mest hela dagen. Orkade knappt ta mig upp på toaletten. Men vetskapen om vad som varit fel, och att jag nu skulle bli bättre gjorde att jag inte längre var rädd, och det var verkligen skönt, att slippa dödsångesten. Det gjorde skillnad om man säger så.
På torsdagen berättade personalen att jag hade en tid den dagen till Öron-, Näsa-, Halsdoktorn som varit med och utfört stora delar av operationen på mig. Nu skulle han plocka bort det ena röret som var placerat i näsan, det som satt på motsatt sida av operations-ärret. Det plaströr som satt i den näsborre där de där de gått in i huvudet skulle sitta kvar en vecka till. Det kändes ju väldigt bra att bli, om än bara till hälften, av med det problem som ofta hindrade mig från att andas genom näsan. Frihet helt enkelt! Men jag kunde inte för mitt liv förstå hur jag skulle kunna förflytta mig ända bort till den klinik där doktorn befann sig?! För den låg i andra ändan av det stora sjukhusområdet. DET hade jag nu inte behövt bekymra mig över, för så pass hade personalen faktiskt insett att mina krafter inte höll för, så de hade beställt en rullstol. Men jag minns fortfarande att jag var så medtagen att jag hett önskade att de skulle köra mig dit i sängen jag låg i!
Nu fick jag för första gången träffa den fantastiska läkare som utfört stora delar av Hypofysoperationen på mig. Och det var en överraskning! Han var nära pension i ålder och hade långt, vitt skägg och var mild och träffsäker i sitt sätt. Han var och förblev en jultomte i mitt medvetande från den dagen. Och även om han var bekymrad över hur mitt tillstånd hade gått från riktigt bra till rena katastrofen ett tag, så dolde han det bra för mig.
Senare under dagen dök Doktor Robert upp på mitt rum. Han kom för att han ville be om ursäkt. Jag måste tillstå att det kändes väldigt konstigt! Hur förlåter man en människa som stått som en domare mellan ens liv och död, så att man nästan förlorat den matchen, för att han helt enkelt inte ville lyssna? Jag vet inte. Kunde inte annat än godta ursäkten, men i mitt hjärta var det väldigt svårt att förlåta denna arrogant cyniska läkare.
Så här långt senare, nu när jag skriver om detta, kan jag inte låta bli att tänka på att där låg jag på denna högteknologiska avdelning, där man som patient inte har något annat val än att överlämna ansvar för både sitt liv och sin hälsa. Och så var det just det som nära nog avslutade mitt liv.
Det tog tid att förlåta, det måste jag erkänna!
Susen M J ©
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar