Först blev jag oerhört glatt överraskad när mottagningsundersköterskan glatt utropade: "Men Susen, det är ju DU!" Samtidigt måste jag ha sett väldigt förvirrat frågande ut, för hon fortsatte snabbt: "Vi gick ju på den där Katastrofmedicinska utbildningen* i Skövde tillsammans för några månader sedan!" Kanske var det sjukhusklädseln, eller helt enkelt att jag absolut inte förväntat mig att träffa någon jag kände på den specifika mottagningen, som gjorde att jag först inte kände igen henne. Men så fort hon presenterade sig som Ros kom jag ihåg henne väldigt väl. Framför allt för att hon varit väldigt trevlig, och att vi hade pratat en hel del, men även umgåtts tillsammans i stort gäng under de två veckor utbildningen pågick heltid. I och med att vi började prata där på mottagningen luckrades sakta min nervositet upp i mindre beståndsdelar.
Först fick jag medverka i ännu en synfältsundersökning, genomförd av Ros. Sedan var det dags att gå in i doktorns undersökningsrum. Han var som sagt mycket stelare än Ros i sitt sätt, men definitivt lika utomordentligt skicklig. Vad han kunde konstatera, som jag redan var medveten om, var att det var ganska illa med min syn. Att operationen egentligen borde ske per omgående. Och att det troligtvis skulle medföra att jag skulle få, om än inte hela, så stora delar av mitt synfält tillbaka; "Men synen kommet att fungera bra i alla fall, I Levande Livet" De där sista orden, som senare skulle visa sig vara något av hans varumärke, tog udden av det allvar som med all tydlighet tyngde luften och därmed påverkade mig rejält negativt. Ja, livet var tufft nu helt enkelt.
För att lätta upp livet och kanske även stämningen där och då uppammade jag mod att ställa frågan jag burit på i flera dagar: "Du om det ändå tar någon dag till innan jag skall opereras, så undrar jag om jag skulle kunna få åka ut till Brännö, till min frisör, och klippa mig?" Genast när jag ställt frågan såg han om möjligt än mer otillgänglig, kanske till och med vresig ut. Saken var den att långt innan jag fick besked om datumet för inläggningen hade jag beställt tid hos min frisör. Tid som alltid var svår att både få. och ändra på, för att Jessica var enda frisören ute på öarna och därmed hade massor av klienter. Det var i och för sig mitt minsta bekymmer den sommaren, men jag upplevde att jag såg för jävlig ut i håret. MEN DET VAR JU DEFINITIVT INTE DEN STORA ANLEDNINGEN TILL ATT JAG STÄLLDE FRÅGAN! Jag behövde bara helt enkelt få lämna sjukhuset för några timmar. Andas, slippa lyssna på snack om sjukdomar tills det stod mig upp i halsen! LEVA en stund helt enkelt! "Kommer inte på frågan!" var svaret. Något år senare när jag läste min journal, fick jag veta att han ansett mig inte inse allvaret i min situation. Det var ju precis DET jag gjorde! Det var ju därför jag behövde få fly, om än bara för en liten stund.
Susen M J ©
* Skrev om den Katastrofmedicinska utbildningen 2 juli 2017
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar