Så var det... dags för inläggning. Ja, jag höll faktiskt på att skriva äntligen, men riktigt så var det inte. Att jag såg fram emot att bli opererad på neurokirurgen menar jag. Tvärtom. Vet att jag sa vid flera tillfällen: "Allt nedanför halsen kan man stå ut med! Men huvudet?" Nej nu var jag rädd på riktigt för första gången i mitt liv. Inte ett dugg tuff inför det som komma skulle. Så det var med tunga steg jag gick till spårvagnen och åkte upp till sjukhuset den där morgonen.
På plats blev jag väl mottagen. Och förstod ganska snart att alla inte var som den avdelningssköterskan som ringt mig några dagar tidigare, för att berätta när jag skulle infinna mig på sjukhuset. Inte otrevliga alltså! Utan genomgående kände jag mig väldigt väl omhändertagen och trygg med personalen. Nu följde massor av provtagningar, samtal med sjuksköterskor, inskrivning av avdelningsläkare, och möten med övrig personal och flera patienter. Snart visade sig detta ändå vara en riktigt jobbig avdelning att vara patient på. Framför allt för att man delade rum med andra patienter. För där var den ena kvinnan sjukare än den andra. Värst var min upplevelse av en medpatient som berättade att detta bara var en i raden av operationer i hjärnan hon var där för. Hon hade redan tidigare opererat bort apelsinstora tumörer ur huvudet. Hon berättade väldigt ingående och på ett sätt som gjorde mig väldigt illa till mods. Med all den erfarenhet jag har efter min år som undersköterska kallar jag henne hospitaliserad. En vårdterm som beskriver ett tillstånd av att ha blivit väl hemma i, och att ingående identifiera sig i sin roll som patient. Man personifierar sig helt enkelt med sin sjukdom: I stället för att man är en person med en sjukdom, så är man helt enkelt sin sjukdom. Ibland kan det bli ett större problem att vara hospitaliserad än att vara sjuk! Man blir helt enkelt till ETT med sin sjukdom! Ett tillstånd svårt att ta sig ur. Svenska Akademins Ordlista, SAO, beskriver betydelsen av Hospitaliserad på följande sätt: "Anpassad till institutionsvård; så att man blir oförmögen att klara sig på egen hand." Egentligen blir nog patienter som ligger inne på sjukhus i längre perioder anpassade till den miljön lite till mans, MEN i olika hög grad om man inte är lite vaksam på sig själv och sitt tillstånd. Alla kan BLI sjuka - men vi ÄR inte vår sjukdom!
Efter hand visade det sig att jag var absolut friskast på det patientrum jag delade med tre andra kvinnor. Och eftersom jag dessutom var sjukvårdsutbildad, arbetade ju till och med på samma sjukhus - om än en annan, väldigt annorlunda klinik - och därmed kände mig väldigt hemma i sjukhusmiljön, så föll det sig inte bättre än att jag tog mer eller mindre hand om mina medpatienter! Susen M J ©
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar