Nästa dag kom Doktor Ingrid tillbaka igen och instruerade mig noggrant och ingående! Det var i stort sätt slut med mitt drickande, ja av vatten, kaffe saft och annat flytande då förstås! Jag fick endast dricka fem deciliter vätska per dygn, inalles! Det blev cirka två koppar kaffe, och sedan var den kvoten fylld! Och det skulle pågå i ETT PAR VECKOR, för att avlasta min njurfunktion. För njurarna hade i stort sett lagt ner all sin verksamhet, så min kropp var ordentligt uppsvullen. Jag kissade ingenting längre, utan vätskan satt i mina vävnader, och jag kände mig som en vadderad michelingubbe!
Dessutom, sa Doktor Ingrid, att om det var någonting, precis vad som helst, så skulle jag bara fråga efter henne, så skulle hon komma till mig, på studs Men nu var ju allting på väg åt rätt håll igen, så det behövde jag inte. Däremot frågade jag henne när jag skulle bli överflyttad till medicinkliniken? För jag kände inget förtroende, eller trygghet alls längre där var på neurokirurgen! Och nu var det ju redan onsdag, och dagen därpå hade en vecka passerat sedan min hypofysoperation. Och det var faktiskt den dag jag blivit informerad om - redan innan operationen - att jag skulle få bli förflyttad till medicinkliniken, där se som jag förstått det, verkligen var experter och kunde det här med vätskebalans och samlandet av urin, på en helt annan nivå än neurokirurgen! Men när jag frågade om flytten såg Doktor Ingrid lite besvärad ut. För medicinkliniken hade naturligtvis ingen plats för mig, alls! Ingenting den närmaste veckan fanns det, där jag kunde placeras. För just då hade jag nog nöjt mig med en städskrubb, bara jag slapp avdelingen jag låg på.
"Det kommer att bli bra!" tröstade Doktor Ingrid, men jag var dessvärre inte lika säker. Kanske inte så konstigt när jag varit så nära döden under just deras watch!
Dessutom, sa Doktor Ingrid, att om det var någonting, precis vad som helst, så skulle jag bara fråga efter henne, så skulle hon komma till mig, på studs Men nu var ju allting på väg åt rätt håll igen, så det behövde jag inte. Däremot frågade jag henne när jag skulle bli överflyttad till medicinkliniken? För jag kände inget förtroende, eller trygghet alls längre där var på neurokirurgen! Och nu var det ju redan onsdag, och dagen därpå hade en vecka passerat sedan min hypofysoperation. Och det var faktiskt den dag jag blivit informerad om - redan innan operationen - att jag skulle få bli förflyttad till medicinkliniken, där se som jag förstått det, verkligen var experter och kunde det här med vätskebalans och samlandet av urin, på en helt annan nivå än neurokirurgen! Men när jag frågade om flytten såg Doktor Ingrid lite besvärad ut. För medicinkliniken hade naturligtvis ingen plats för mig, alls! Ingenting den närmaste veckan fanns det, där jag kunde placeras. För just då hade jag nog nöjt mig med en städskrubb, bara jag slapp avdelingen jag låg på.
"Det kommer att bli bra!" tröstade Doktor Ingrid, men jag var dessvärre inte lika säker. Kanske inte så konstigt när jag varit så nära döden under just deras watch!
Susen M J ©
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar