Kapitel 109: Dag För Dag Blir Jag Långsamt Bättre

Långsam, långsamt blev jag starkare och mer mig själv igen. Orkade vara uppe lite mer på dagarna, gick över sjukhusgården och hälsade på mina arbetskamrater på förlossningsavdelningen. De hade stor del i att jag kände mig piggare, med sin odelat positiva syn på mig och mitt tillfrisknande. Åtminstone av det de visade mig. Vi pratade och skrattade, och så fick det mig nog att känna mig friskare bara att få lämna avdelningen där jag var patient en stund.

En av barnmorskorna jag talade med på jobbet gav mig också stort hopp när hon sa: "Även om din ämnesomsättning inte fungerar nu, så är det ingenting som säger att den inte kan komma tillbaka. Det behöver inte betyda att ditt tillstånd är kroniskt. Och fram tills du vet det så är du inställd på medicin som gör att den fungerar ändå." Det gav mig hopp när hon sa så där. För kroppen är ju fantastisk på att hela sig själv ibland, bara den får lite hjälp på vägen.

Någon annan, på Neurokirurgen tror jag det var, sa att nu när jag börjat ta Levaxin (läkemedel för ämnesomsättningen) så skulle jag se att jag inte längre behövde bekymra mig över min vikt. Bara jag blev rätt inställd på den medicinen så skulle jag gå ner automatiskt i vikt. Det var oerhört tröstande att få höra det då, även om det senare skulle visa sig att just den tesen inte stämde in särskilt väl på min kropp. Dessutom behövde jag återigen äta Cortison i samband med att jag fått salt-brist, och det fick min vikt att verkligen explodera, trots att mina matvanor var exakt samma som tidigare. Men nu kunde jag inte göra annat än att acceptera faktum. Och DET kändes skönt. Kanske för att jag äntligen kunde vila i vetskapen att det faktiskt inte fanns så mycket, åtminstone just för stunden att göra åt det här med vikten. Den levde sitt eget liv helt enkelt. Det som var så mycket viktigare var ju egentligen: Att jag Levde och långsamt återhämtade mig och blev starkare för varje dag.

Nu började jag återigen att hjälpa till med arbetet på avdelningen. En kväll när tiden för kvällsfikat passerats med råge så tog jag helt enkelt tag i det själv och dukade vagnen. Med mackor, te, kaffe och saft.

En annan dag kom till min kännedom att personalen som enbart brukade ta hand om vuxna patienter nu fått ta hand om ett litet barn, som inte ens var ett året gammalt. Ett problem som de stött på, var att barnet inte kunde kissa, så de måste hjälpa till att tappa ut urinen. Men så små storlekar på tappningskatetrar fanns inte på avdelningen. "Det löser jag!" sa jag trosvisst. Och rusade över till mina kollegor på förlossningen, hämtade den minsta storleken vi hade där av sugningskatetrar för nyfödda, sådana vi använde för att suga rent i mun och svalg när de dragit i sig en massa slem, blod och annan gegga vid födseln. Och visst fungerade den katetern att tappa urinblåsan på den lilla pojken med! Både föräldrar och personal var överlyckliga! "Du kan börja

 jobba här NÄR du vill!" sa personalen till mig, vid flea tillfällen. Smickrande, visst... men kanske inte så lockande ändå.

                      Susen M J ©