Du människa, jag ser dig på gatan då du ilar förbi.
Du ser ut att vara lycklig och fri,
men försökte jag dig lära känna, så fick jag väl tji.
utan att vi för den skull varandra klandrar.
Vi lever som i olika rum,
där världen oss emellan är stum.
Jag skulle vilja lära känna er unga som gamla,
men hur i all världen skall man kunna på alla människor
samla?
Livet är för kort att hinna med alla vänner,
knappt ens de man redan känner.
Du människa, sluter dig inom ett skal,
och är för det mesta på ytan rätt sval,
fastän du inom dig kanske lider alla världens kval.
Du människa, jag kan se dig ligga på gatan utan att röra
en min,
eller känna förståelse,
tror med ens du är drucken och blir full av förebråelse.
Men jag kanske misstar mig, och min försummelse slutar
med att du ligger där och dör,
för att din livstråd helt enkelt är ytterligt skör.
Du människa, kan bo i en storstad utan att en människa
känna,
även om det jämt folk i ditt trapphus ränna.
Du människa, jag vill bry mig om dig utan att genera.
Du kanske rynkar på näsan i förakt,
vi lever ju i en tid då alla skall imponera,
och jag med min vänskap kanske stör i din statusjakt,
och du kanske inte mår bra om du inte längre får chans
att briljera?
När jag tänker på det håller jag på att krevera!
Du människa, vem du än är vill jag dig lära känna,
ända ifrån New York och till Gränna.
Men livet är för kort för det, och varför?
Ja det är det nog ingen som vet.
Så hur ogärna jag än skulle vilja,
så måste jag ändå den ene ifrån den andre skilja.
Du människa, när vi härnäst ses i en korsning,
så tänker åtminstone JAG le och ropa morsning!
Susen M J © 1980
 |
Foto: Susens tankar
|
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar