Kapitel 13: Vem kan hjälpa
Så vad tyckte och gjorde då mina föräldrar, ja hela min familj och bekantskapskrets, på grund av den mobbing som pågick i alla dessa år? Under väldigt lång tid visste de faktiskt ingenting!
När jag väl började berätta kontaktade mamma och pappa skolan, och var med på möten, vid flera tillfällen. Men tvärt emot vad jag hoppats så förvärrades då i stället min situation. Nu "mobbades" även mina föräldrar via mig.
När jag väl började berätta kontaktade mamma och pappa skolan, och var med på möten, vid flera tillfällen. Men tvärt emot vad jag hoppats så förvärrades då i stället min situation. Nu "mobbades" även mina föräldrar via mig.
"De var si, och de var så." Töntiga, sa konstiga saker, ja mina föräldrar var helt enkelt något jag borde skämmas för!
Måste säga att mycket kan jag ta i livet, men gå för fan inte på min familj eller mina vänner!
Då lider jag hellre i det tysta. Det var väl egentligen därav mobbingen pågick under så lång tid. Därför jag inte kunde hitta vägen ur förtrycket. I mina ögon hade jag ju testat det mesta redan när jag gick i mellanstadiet: Sagt ifrån, inte smitit undan att få stryk - hur rädd jag än var, och slutligen berättat hemma, men INGENTING hjälpte upp min situation, utan förvärrade den i stället. Det är troligtvis förklaringen till att jag inte stod upp för mig själv, och sa ifrån på skarpen tidigare. För det kom ju först i slutet av grundskolan, när mobbandet hållit på så där en åtta, nio år!
Så nej, jag tror inte att familj eller vänner kan göra mycket mer än att stötta och stärka den som är utsatt. Finnas där för den det gäller helt enkelt. Och ge så mycket kärlek och support det bara går! Om man nu bortser alternativet att kanske chansa på en ny miljö, och exempelvis byta till en annan skola?!
Det som skulle kunna gjort stor skillnad för mig, som jag ser det är:
Att fler, oftare, agerar som Stig gjorde den där enda gången! som jag tidigare skrivit om i:
Måste säga att mycket kan jag ta i livet, men gå för fan inte på min familj eller mina vänner!
Då lider jag hellre i det tysta. Det var väl egentligen därav mobbingen pågick under så lång tid. Därför jag inte kunde hitta vägen ur förtrycket. I mina ögon hade jag ju testat det mesta redan när jag gick i mellanstadiet: Sagt ifrån, inte smitit undan att få stryk - hur rädd jag än var, och slutligen berättat hemma, men INGENTING hjälpte upp min situation, utan förvärrade den i stället. Det är troligtvis förklaringen till att jag inte stod upp för mig själv, och sa ifrån på skarpen tidigare. För det kom ju först i slutet av grundskolan, när mobbandet hållit på så där en åtta, nio år!
Så nej, jag tror inte att familj eller vänner kan göra mycket mer än att stötta och stärka den som är utsatt. Finnas där för den det gäller helt enkelt. Och ge så mycket kärlek och support det bara går! Om man nu bortser alternativet att kanske chansa på en ny miljö, och exempelvis byta till en annan skola?!
Det som skulle kunna gjort stor skillnad för mig, som jag ser det är:
Att fler, oftare, agerar som Stig gjorde den där enda gången! som jag tidigare skrivit om i:
Alltså, människor i position av att kanske vara mer populära och respekterade på skolor, ja även arbetsplatser, ser till dem som är utsatta, svagare och faktiskt står upp för dem!
Eller så kan det ju vara Vem Som Helst som är utrustad med exceptionellt Civilkurage!
Det kostar så lite men betyder ALLT för den som saknar sin röst och sitt mod!
Och ger helt enkelt en obeskrivbar känsla av frihet!
Eller så kan det ju vara Vem Som Helst som är utrustad med exceptionellt Civilkurage!
Det kostar så lite men betyder ALLT för den som saknar sin röst och sitt mod!
Och ger helt enkelt en obeskrivbar känsla av frihet!
Susen M J ©
 |
Foto: Susens tankar
|
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar