Kapitel 15: STÅ UPP FÖR MOBBADE!

Kapitel 15: STÅ UPP FÖR MOBBADE!

Den växande förorten vid havet i Västra Frölunda badade i ljus denna junidag.
Solen strålade ner från en molnfri himmel, luften andades värme, och en alldeles speciell glädjerik sorglöshet. Skolavslutning. Sexhundra förväntansfulla barn och ungdomar traskade i väg till grundskolan. För många av dem för sista gången. En grupp elever och lärare har arbetat i månader för att ge avgångsklasserna en fantastisk avslutning. Livet känns bubblande. När vi närmar oss skolan ser vi att flaggan hänger på halv stång. Jag visste då inte vad det innebär, men fick snart veta att en kille i en parallellklass tagit livet av sig. Efter ett helt liv av mobbing! Han hade hittats av en vän hängande i sitt rum. Allt firande ställdes in! Även för avgångseleverna i nian. Vi fick våra betyg, överlämnade en present till vår klassföreståndare och lämnade skolan för sista gången. I chocktillstånd. Då var det inte tal om debriefing, psykologkontakter... nej, Ingenting!

Han var ganska liten för sin ålder. Kort och spenslig, hade rakt, brunt kortklippt hår och bruna ögon. Han såg vanlig ut. Hade ett alldagligt utseende. Men hans litenhet triggade till mobbing. År ut och år in. När han så äntligen skulle bli kvitt sina plågoandar, och kanske få en ny möjlighet till ett nytt och annorlunda liv. När han stod där på trampolinen, för att hoppa in sin egen, oförutsägbara framtid. Då livet skulle börja på riktigt, och han äntligen skulle bli fri! Då orkade han inte längre.

Redan i de tidiga skolåren mobbas många barn och blir utfrusna, och skadas därigenom för livet. Vad är det egentligen som är så provokativt hos exempelvis en medmänniskas utseende, att andra anser sig ha rätt att kommentera och håna på de mest horribla sätt? Är önskan om, och strävan efter perfektion så djupt rotad?

Sedan den där junidagen för så många år sedan känns det dessvärre som om samhällets utveckling snarare backat än gått framåt. Skolkamratens öde kunde ingen stoppa. Mobbandet blev hans död. Många människor lever i dag i precis samma verklighet av utanförskapets helvete på grund av exempelvis utseende eller kroppsform. Med samhällets goda minne. Ska det verkligen få fortsätta så, eller kan nya generationer vända den trenden?
                    Susen M J © 

Foto: Susens tankar