Kapitel 12: "Ingen kommer någonsin att vilja ha Dig!"

Kapitel 12: "Ingen kommer någonsin vilja ha Dig!"

"Ingen kommer någonsin att vilja ha Dig!" Precis så sa man till mig under min uppväxt. Inte en, utan flera gånger, om än lite olika uttryckt. Som motvikt talade min mamma alltid om för mig hur välkommen och älskad jag var;-) 

Och hur hon inte kunde se sig mätt på mig när vi var på BB när jag var nyfödd. Hon sov inte alls utan låg och höll mig i handen hela nätterna.

Hon berättade även hur fascinerade helt okända personer var av mig när hon promenerade med mig i vagnen. Mina stora gråblå ögon, och långa svarta hår som stod rakt upp, var som magneter. Håret matchade pappas frisyr så väl att han under BB-tiden inte ens behövde identifiera sig så som andra pappor:
"Henne kan Du aldrig svära dig fri ifrån!"
Ibland parkerade mamma mig i vagnen utanför affären när hon handlade - ja man gjorde så då - och när hon kom tillbaka låg det pengar i min vagn som någon okänd lagt dit!

När jag fyllde ett år var mitt hår ljusblont och fullt av korkskruvar. Vackert, men ett elände att reda ut eftersom jag var, och fottfarande är ;-) extremt håröm, och skrek för fullt när mamma försökte kamma mig! Det slutade med att vi gick till frisören som klippte mig superkort! Så efter vårt första skolfoto hade mormodern till en av mina klasskamrater frågat varför "det satt en pojke bland alla flickorna"?
Det kändes inte roligt eftersom jag började bli lite mer utseendemedveten. Så jag satte helt enkelt en halsduk på huvudet och låtsades att det var mitt långa hår.

De där hemska kommentarerna fortsatte sedan komma lite nu och då under uppväxten:
"Ingen kommer någonsin att vilja ha Dig!"
Och att jag var TJOCK! Olika personer, inte bara i skolan, hade mage att uttrycka sig på det viset om mig. Som exempelvis en av mina klasskamraters storebror, som vid flera tillfällen tittade på mig med äcklad min och sa:
"DU är inte tjock, DU är bara så äckligt fet!"

I dag när jag tittar på fotografier från den tiden, så har jag så svårt att förstå varför de sa så över huvud taget?!? Jämför jag exempelvis med många av deltagarna i Biggest loser så har min vikt oftast legat mycket närmare deras målvikt, än deras utgångsvikt, om man säger så. Och även om det inte varit fallet, utan att jag i stället vägt det dubbla, eller tripla till och med, så var det ju faktiskt ingen annan än jag själv som hade med det att göra! 

Möjligtvis mina föräldrar i så fall, när jag var riktigt ung:
Men DÅ trodde jag att andra hade rätt att lägga sig i. Och det allra värsta var väl att när de där rösterna äntligen tystnat, så fortsatte jag säga samma sak till mig själv! Jag hade liksom ingenting att sätta emot! Min självbild var helt enkelt förvrängd. Så jag  kunde inte försvara mig, ens gentemot mig själv, när det gällde just detta! Och det urholkade min självkänsla och mitt självförtroende. Trösten fann jag som barn i sagornas värld om prinsar och prinsessor.
Starkast intryck gjorde Askungen, och Den fula ankungen! Det blev min räddning att tänka att kanske en dag...

Den av mina klasskamrater jag har starkast minne som uttryckte sig elakt och förödande om mig och mitt utseende var, som i så mycket, återigen Zäta! Många år efter att vi slutat grundskolan träffade jag henne och hennes mamma i ett helt annat sammanhang, då de översvallande berättade:
"Hur roligt de tyckte det var att träffa mig!"
Positionen jag befann mig i då hindrade mig från att säga hur jag egentligen kände, så jag bara tystlåtet log åt kommentaren medan det inom mig SKREK:

"NNEEJJ... DET TYCKER INTE JAG!"
                 Susen M J © 

                                                                                 

Foton: Susens tankar