Kapitel 11: Sedan fick jag nog

Kapitel 11: Sedan fick jag nog

Vi gick på högstadiet. Skoldagen var slut och jag och tre av mina vänner gick tillsammans på väg hem. Det var en bra bit att gå eftersom skolan låg flera kilometer hemifrån. Plötsligt hördes skrik från några klasskamrater som gick bakom oss, och sedan sprang de i full fart, i kapp, och förbi oss! Det var Zäta och G som stod för uppståndelsen genom att hota med att spruta aceton på klasskamraternas kläder! När det gick upp för vännerna som jag gick i sällskap med, så sprang även de.
Men jag hade nått vägs ände!
Och saktade in, stannade, vände mig om och väntade. Zätas elakt hackande "åsneskratt" nådde mig långt innan hon hånleende stannade mitt framför mig, och sa det jag redan förstått:
- Nu skall jag spruta aceton på dina kläder!
Mina blå ögon förvandlades till is, och borrade sig in i hennes allt osäkrare blick. Bara det faktum att jag stannat och väntat in henne, i stället för att försöka komma undan som alla de andra, gjorde henne helt klart osäker. Och G hon höll sig plötsligt bara i bakgrunden.
- Ja, GÖR du det så skall jag...!
Hotet i min oavslutade mening undgick henne inte.
Vi blev stående så i en slags ordlös maktkamp. Sedan försökte hon krångla sig ur situationen genom att inta en nonchalant pose. Men hennes flackande blick avslöjade hennes osäkerhet. Tills hon slutligen bara gav upp. Men för att inte helt förlora ansiktet tittade hon till på mig en sista gång, och sprang, samtidigt som hon skrek:
- Äh, Du är dum i huvudet!
Men vi visste båda, att den här ronden, den vann jag!

Vid ett senare tillfälle så var det Lasse som fick min bägare att rinna över. Han gick bakom mig ner för en trappa, och sparkade till mig  i ryggen med foten flera gånger. Inte barfota heller utan med skor på. Plötsligt stannade jag, tvärvände och skrek åt honom att sluta. Skällde helt enkelt ut honom efter noter. Han blev helt ställd och bara tittade på mig. Innan han hann säga något, vände jag på klacken och försvann. Och den killen, hade jag gillat så mycket - på avstånd, som alltid - under flera år. Kanske därför det gjorde extra ont, för att det var just han som gav sig på mig. Vilket han ju faktiskt gjort lite nu och då genom åren, ända sedan han började i vår klass i fyran. Men detta var näst sista gången han gav sig på mig i alla fall.

Sista gången han gjorde mig illa var det inte fysiskt, utan verbalt, genom att kommentera mitt utseende: Hur ful och fet han tyckte jag var. Jag vet inte om någon som inte upplevt det, kan förstå hur fruktansvärt det känns, att i sitt livs känsligaste ålder, gång efter annan få nerkört i halsen hur fruktansvärt ful andra tycker att man är! Då man inte längtar efter något annat än att få känna sig vacker. Och även om jag hade hört det där så ofta, under så många år, så var det som om någonting brast i mig. Jag blev så förtvivlat ledsen, och av någon anledning så uppfattade Lasse det. Han förstod att han gått över gränsen, så vid dagens slut satt han på sin moped och väntade på mig utanför skolan. När han såg mig ropade han till mig:
- Du, Susen, förlåt för det där jag sa, det var dumt sagt!
Om han sagt det några år tidigare, så hade jag nog med glädje förlåtit honom, men inte nu, mobbingen hade pågått alldeles för länge. Jag orkade inte mer.
- Du, skrek jag, kan dra åt HELVETE!
Sedan gick jag, ledsnare än jag någonsin varit i hela mitt liv. Och ångrade naturligtvis, innan jag ens hunnit hem, att jag inte godtagit ursäkten. Men det var så dags då.
Han gav sig i alla fall aldrig på mig igen.

Tjugofem år senare berättade jag för honom att jag velat ringa honom, och berätta att jag ångrade mitt utbrott, men inte vågat.

Han sa sig inte minnas händelsen.
              Susen M J © 

Foto: Susens tankar