"Stjäck på
Dig då!”
Den mörkaste årstiden ligger som ett stort
täcke över oss. Överallt är människor förkylda i olika hög grad. Och influensan. Trötta är bara förnamnet! Sommaren kom och gick utan att göra
något större väsen av sig, och depressionsstatistiken ökar i takt med mörkret. ”Vad
skall man egentligen tänka på för att stärka immunförsvaret?” Frågade mig en uppgiven stämma. Kanske för att jag är
sjukvårdsutbildad? Svaret kom automatiskt: Motion,
C-vitaminer, Bra mat, Mycket vatten, Ljus,
Gör roliga saker, Vistas i naturen, Lyssna på musik, Läs böcker… och sedan tänkte jag:
”Men
herregud man kan ju hålla på i det oändliga... Skall det vara så
komplicerat? Att hålla sig frisk och pigg.” Inte är det bättre av att vi vet att vi kunde ha haft en helt igenom ljuvligt solig sommar som
byggt på våra D-vitamindepåer i långt större utsträckning...
Själv var det väldigt länge sedan jag kände mig lika trött
som just nu. Inte sedan min läkare konstaterat att min
ämnesomsättning upphört att fungera på grund av ett Hypofysadenom, en tumör på Hypofysen. De är nästan alltid, som i mitt fall, godartade. Jag hade under många år misstänkt, men inte förstått till fullo, att något inte stod rätt till med min hälsa. Förrän en
dag när jag som vanligt cyklat milen till jobbet och såg mig i omklädningsrummets spegel! Ansiktsfärgen var GRÅ i stället för rödaktig, och mina ögons blågrå färg urvattnad och blicken tom. Efter en cykeltur som
avslutas i en två kilometer lång uppförsbacke i närmare 80-gradig lutning? Någonting kändes verkligen fel. Och i efterhand är det väldigt sorgligt att ingen av de doktorer jag sökte under tio års tid, på grund av olika symptom orsakade av tumören, uppmärksammade allvaret i min situation. Eller ens lyssnade på mig.
Strax efter pingsthelgen det året, efter besök hos ytterligare en ögonläkare, fick jag så äntligen beskedet att jag hade en 2x3 cm stor tumör på Hypofysen som med största säkerhet var godartad, men att jag måste opereras. Snabbt, för att den tryckte hårt i synnervskorset och höll på att göra mig blind. Men också för att Hypofysen är chef över kroppens alla hormoner, och att den dittills stört ut både ämnesomsättning och könshormoner. Men största
styggelsen var ändå den förlamande tröttheten!
Operationen skedde inom två månader och gick bra, men ett par dagar senare fick jag Hyponatremi, vilket innebär saltbrist i kroppens vätskebalans. Och i mitt fall hade det gått så långt att det var livshotande. Men kroppen återhämtade sig snabbt efter att min underbara Endokrinläkare Ingrid Ernest upptäckt det och räddat mitt liv. När jag sedan bara två månader efter
operationen, skulle fylla 30 år, vann envisheten och därmed fick jag
tillåtelse av samma doktor att åka på en två veckor lång resa till USA. Så jag firade min födelsedag i New York och åkte sedan vidare till Kalifornien. Det blev en fantastisk resa! Dessutom, och bäst av allt, så var hälsan på väg att bli min igen. Även om
det tog tid att nå dit.
Det är nu många år sedan jag gick igenom dessa mitt livs
tuffaste utmaningar. Och mycket vatten har runnit under broarna sedan dess. I
dag vet jag hur viktig hälsan är, och värderar den oerhört högt! Enda gången jag
skruvar på mig, och förstår att kroppen fått rejäla törnar, är vid det årliga
återbesöken på Sahlgrenska Sjukhuset och ser min gamla pappersjournal i
storlek med en stadig telefonkatalog av gammalt snitt. För övrigt mår jag bra i dag, och de
funktioner som förstördes, såsom ämnesomsättning och flertalet hormoner, substitueras med medicin.
Så är man bara lite trött i största allmänhet på grund av årstiden så må väl
det vara hänt, eller? I dag gäller det faktiskt att skilja på symptomen av
trötthet. Den trötthet som är okej på grund av att vi faktiskt sovit, ätit, eller
tränat mindre än vi borde. Ställd mot den trötthet som beror på att vi inte
riktigt lyssnar på kroppens signaler, som försöker tala om för oss när vi
bör skruva ner på tempot. För visst skall vi hinna allt… Trots att dygnet bara
har 24 timmar. Folk flänger mellan hem, förskola, arbetsplats, gym,
föreningsliv… För det gör ju alla andra! De som tror att det bara är
tonåringar som säger så, har inte lyssnat på vare sig själva eller sin
omgivning. Och visst säger vi: Jag skall
bara… allt som oftast. Utan att egentligen höra oss själva. Men det borde
vi. Lyssna menar jag. Och vara snälla mot oss själva, så att vi inte sliter ut
oss i onödan. För livet är mycket mer än bara en väldig massa måsten
Så ett litet råd är att känna sin kropp och att lyssna på
den. Det är hur svårt som helst, är jag den första att erkänna. För själv kunde jag, bara som exempel, inte förlika mig med att avsaknaden av naturlig ämnesomsättning gett mig ett
antal överflödskilon, som var nära nog omöjliga att bli av med. Men trots att jag efter att ha fått min diagnos förstått att min tröstlösa viktkamp var omöjlig att vinna, och därmed gilla
läget, fortsatte jag mot bättre vetande att banta och träna massor. Utöver det stannade jag kvar i mitt arbete på sjukhuset där vi dagarna i ända halvsprang på stenhårda sjukhusgolv. I åratal! Trots att mitt ena knä var slut redan i 25-årsåldern. Så nu har jag även nio knäoperationer i bagaget. Och med facit kan mina knän inte räddas, så förestående utbyte av båda knälederna står på listan. Envishet och att inte lyssna på kroppen kostar, och det är ett väldigt högt pris att betala!
Tröttheten jag känner i dag har dock en naturligare
förklaring i bagaget, såsom åratal av vuxenstudier; på KOMVUX, amerikanskt och svenskt universitet. Och som om det inte var nog uteblev sedan den karriär som jag så hårt kämpat för och sett fram emot, för att Världsekonomin gick ner i brygga!. Lägg dessutom till stadig ebb i kassan. Både under studietid, och med kandidatexamen i hand, när ett enormt studielån skulle återbetalas med hjälp av den underbetalda position det innebär att vara undersköterska! Det tröttar oerhört!
Men så en sommar, när jag var i Lysekil, inhyrd hos min underbara värdfamilj,
knackade Alice fem år på dörren klockan nio på morgonen och tyckte att jag
sovit alldeles för länge! Förläget försökte jag förklara att jag var jättetrött. Och det var en rejäl underdrift, eftersom jag hade en väninna på besök som i motsats till mig var en riktig nattsuddare. Vi hade varit ute sent, inte somnat förrän vid fyra på morgonen, och det kändes nästan som om till och med en femåring skulle se att jag knappt kunde hålla ögonen öppna. Men hon tittade bara på mig med sina stora blå och sa gravallvarligt:
- Stjäck
på dej då. Så blir du pigg!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar