Kapitel 130: Inbjuden av TV för att se Michael Bolton på Berns i Stockholm

Den våren var sorgen väldigt närvarande hela tiden i och med Kats sjukdom, och den maktlöshet jag kände på grund av att jag inget kunde göra. Vare sig för henne eller hennes familj. Jag hade börjat arbeta, och hade nu även fått tillåtelse att träna igen, vilket i allt elände kändes otroligt skönt. Men min vikt kunde jag INTE komma till rätta med. Det bara gick inte! Doktor Ingrid gjorde vad hon kunde för att ställa in min Levaxin-dos rätt, så att min ämnesomsättning skulle fungera mer normalt. Medicineringen fungerade så långt att jag inte frös längre, vilket var helt underbart! Så som jag frusit, i åratal! På arbetet hade jag fått tillsägelse ibland för att jag tagit på mig en grön rock - det kunde gå an att vi hade det när vi jobbade natt, men aldrig dagtid! Men så som jag frös så stod jag bara inte ut, utan var tvungen att ha en extra rock på mig, me långa ärmar! När det varit som allra värst, innan hypofysoperationen, kunde jag sova i: Joggingoverall, strumpor, morgonrock och med duntäcke på mig, upp till hakan... mitt i Sommaren! Och frös ändå! Ofta hade jag en temp på dryga 35 grader, och det kändes som om mitt inre bestod av is. Det var fruktansvärt, och än i dag hatar jag att frysa, vilket jag som tur är numera väldigt sällan gör! Det förändrade ämnesomsättningsmedicinen väldigt snabbt, så att jag numera har normal temp och är varm för det mesta. Men när det kom till övervikten så fungerade fortfarande ingenting jag gjorde! Tvärtom så hade jag gått upp en hel del i vikt i och med operationen, vilket kändes trist, men samtidigt visste jag att det inte var att jag inte kunde göra mer än jag gjorde åt den saken. Utan att det hade med brister i kroppen att göra, som jag inte kunde påverka så mycket. Och det var en stor tröst, som jag äntligen kunde vila mig i.

Förutom att arbeta och träna, lyssnade jag mycket på musik, och då mestadels Michael Bolton. Hans musik hade på något konstigt sätt burit mig igenom hela det gångna året. Och dessutom hade jag ju nu även fått min underbara brevvän Scho via hans Fan Club, vilket gjorde tillvaron för mig ännu bättre. Varje dag väntade jag, och längtade efter att se om jag skulle få brev från USA med posten. Och det fick jag, ofta! Och skrev själv, lika ofta.

En morgon när jag satt och läste tidningen, såg jag plötsligt en notis om att Michael Bolton skulle komma till Stockholm för att vara med i en inspelning på Berns salonger för Sveriges Television. Dit ska jag! tänkte jag, utan att ha en aning om hur det skulle gå till. Men satte mig genast och skrev ihop ett brev till TVs Nöjeschef, där jag berättade hur mycket Michael Bolton och hans musik kommit att betyda för mig, och hur det hjälpt mig igenom en lång och tuff sjukdomsperiod. Och så frågade jag hur jag skulle gå tillväga för att få biljetter till den planerade TV-inspelningen. Efter några dagar fick jag svaret att det enbart var specialinbjudna gäster -mest kändisar förstod jag senare- som fick närvara som publik vid konserten där Michael Bolton, Lisa Nilsson och Tove Jaarnek skulle framträda. Först blev jag så otroligt besviken över svaret, men sedan var det något som sa mig: Ge dig inte! Du ska vara med och se den där konserten! Så jag skrev igen.

Några dagar senare hade jag kopplat min telefon till mina föräldrar över dagen då jag inte var hemma. När jag kom hem låg det en lapp på hallgolvet från min mamma där hon berättade att Sara hade ringt, och någon från TV! Där stod även numret till en person på TV som jag skulle kontakta snarast! Jag ringde direkt, och trodde jag skulle svimma när jag fick svaret på varför de ringt:
Ta med dig en kompis och kom!

                   Susen M J ©