Kapitel 134: Tung Sommar

Även om jag tyckte att konserten på Berns och mötet med Michael Bolton var över alldeles för snabbt, kändes det skönt att ha en lång härlig sommar att se fram emot. Jag hade nu återgått till mitt arbete sedan några månader. På många sätt var det härligt att ha kommit igång igen, både med att arbeta och träna, men handeksemen var nu värre än någonsin. Jag och min hudläkare försökte rå på eksemen på alla sätt vi kunde komma på: med ljusbehandling, bomullsvantar, cortisonsalva, mjukgörande krämer, och jag gjorde allt för att undvika direktkontakt med vatten och fukt. Men ingenting hjälpte! Mina händer var såriga, spruckna, sved och gjorde ont. Men vad var det i jämförelse med vad Kat och hennes familj gick igenom? Kat blev bara sämre och sämre. Cancern tog helt enkelt över. Jag ville så gärna göra något för henne, men kände mig bara så otroligt maktlös. Sara var utom sig av sorg över systerns sjukdom, och jag kunde INTE göra någonting för henne heller. "Fy fan vad livet är orättvist" tänkte jag ofta under den tiden. Kat var nog den mesta renlevnadsmänniska jag någonsin träffat. Och så kärleksfull mot alla människor. Och så fruktansvärt ung!

I sommarens ljuvligaste grönska det året dog Kat, hon hade inte fyllt 25 år och hade hela livet framför sig. Det var den största sorg jag dittills känt.

                        Susen M J ©