Kapitel 143: Inför nästa USA-resa

Maggan blev om möjligt lika glad för min skull som mina föräldrar, när jag dagen därpå berättade för henne om den ersättning jag skulle få för behandlingsskada av försäkringsbolaget. Och hon var genast med på noterna när jag frågade om hon ville följa med till USA igen. Och i samma ögonblick som det var bestämt började vi planera vår förestående resa. Eftersom beskedet kommit i mars månad så hade vi ju inte ens hunnit börja fundera så mycket över sommarsemestern - än mindre planerat när, eller lämnat in våra ledighetsansökningar. Och just därför hade vi nu stora möjligheter att fritt tänka över hur vi ville göra. Både med semestern och vår stundande resa. Och eftersom jag åren före varit sjukskriven en del, på grund av både hypofysoperation och svåra handeksem, så hade mina insparade semesterdagar lagts på hög. Därför kunde jag snabbt konstatera att jag skulle kunna ta ut semester både under sommaren, och för en långresa i oktober, november. Så det kunde inte bli bättre.

Den här våren diskuterade vi även hur min framtida arbetssituation skulle komma att se ut, i och med att arbetet inom förlossningsvården var orsaken till handeksemen. Och under en period fick jag prova på kontorsarbete på vårt patientkontor. Men av någon anledning som ingen av oss inblandade: varken jag själv, min hudläkare, chef, personalansvarig, eller handläggare på försäkringskassan, blev riktigt klok på, så blev mina eksem inte ett dugg bättre. Trots att jag under flera veckor slapp all kontakt med vatten och städ i mitt dagliga arbete. En anledning jag kan se så här i efterhand, och som kan ha haft stor inverkan, var väl kanske att jag helt enkelt varken trivdes, eller kände mig hemma i jobbet.

Vi bestämde i alla fall att jag tills vidare skulle fortsätta ett tag till i mitt arbete som undersköterska, samtidigt som vi funderade över alternativa framtida lösningar. Och i all hemlighet gjorde sig åter min gamla dröm påmind. Den om att bli journalist.

                  Susen M J ©