New York City Here We Come! 
Så var det dags! Tiden från det att Doktor Ingrid sagt OK till att jag fira min 30-årsdag i New York City, tills vi satt på planet, gick som en dans. Planering, inköp av resa och packning bara flöt på! Och så satt vi där i våra flygstolar - äntligen på väg! Och DET skulle naturligtvis firas. Jag som väldigt sällan dricker alkohol, slog på stort och beställde in en Whiskey on the rocks. Jättegott, men ganska snart började jag må dåligt. Vilken miss av mig att dricka alkohol, samtidigt som min nyopererade kropp försökte hantera planets tryck- och syreförändringar! Känslan i kroppen var den exakt samma som söndagen efter operationen, då doktorerna satt ut mitt Cortison, och kroppen reagerade genom att totalt tappa i kraft! Ja, det kändes precis som om att åka hiss, nedåt, i mig själv, och bli fullständigt kraftlös.
Jag blev rädd där jag satt i stolen, men vågade först ingenting säga till Maggan. Efter en liten stund började jag leta efter burken med kortisontabletter som läkarna med stor bestämdhet skickat med, just för att användas i en typisk situation som denna. Men eftersom jag bara behövt ta Cortison under en väldigt kort period, först i direkt anslutning till Hypofysoperationen, och sedan som direkt följd av att jag blev vattenförgiftad, så låg vikten av just den medicinen så långt ifrån mig! Jag hade alltså lyckats med konststycket att placera det livsviktiga Cortisonet I RESVÄSKAN! Som nu alltså låg i flygplanets bagageutrymme, och inte gick att komma åt på närmare femton timmar?!? Hur dum får man vara?
Till slut berättade jag för Maggan hur jag mådde. När hon insåg dilemmat detta försatte oss båda i, kunde jag se rädslan i hennes ögon. Och DÅ bestämde jag mig: NU tar vi det jävligt lugnt här! Gjort är gjort, nu måste jag försöka göra det bästa av situationen. Sagt och gjort, jag lutade mig tillbaka, blundade, och andades i den takt jag i åratal instruerat de födande kvinnorna på min arbetsplats i att andas. Och långsamt, långsamt började jag må bättre.
Under resten av USA-resan var jag väldigt försiktig med både vad jag åt och vad jag drack! Inga fler bakslag! Och det slapp jag med besked. Kände faktiskt aldrig av den där otäcka känslan någon mer gång.
Men en annan skrämmande upplevelse var då vi satt i taxin på väg från JFK:s flygplats in mot New York City, och plötsligt kunde skönja Manhattans glittrande skyline i den kristallklara kvällen. WOW! Hur skulle vi, två små individer, ensamma klara oss i denna mäktiga jättestad?
Susen M J ©
 |
Foton: Susens tankar ©
|
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar