Fram emot eftermiddagen var det dags att leta upp en affär som sålde kvällstidningar, vilket var ganska enkelt. Vi köpte Expressen och gick och satte oss på ett ställe för att läsa tidningen. Jag gjorde det med känslor av lika delar spänning och nervositet. Och fy vad hemskt det var att se sig själv på tidningssidans bilder! Jag tyckte jag såg hemsk ut. Rund som en boll. Men det var inte det värsta, förstod jag så snart jag började läsa artikeln om mig själv. En sak jag poängterat för journalisten, flera gånger, var att Hypofysadenom INTE var detsamma som cancer! Och redan i ingressen stod det: "Michael Boltons sång hjälpte Susen tillbaka efter en canceroperation." Och nästan samma mening återkom även i bildtexten. För övrigt lät det i artikeln som om Michael Boltons inverkan på mitt tillfrisknande varit större än mina läkares...?! Men hur tänkte han där? Journalisten? Jag fick en äcklig känsla i magen när jag läste om mig själv. Som om jag var förrådd! Doktor Ingrid var ju faktiskt den som verkligen hade räddat mitt liv... På Riktigt! Utan henne hade jag ju faktiskt inte överlevt! Hur skulle hon tolka artikeln i tidningen om hon läste den? Vad Michael Boltons musik gjort för mig var ju att tända den psykologiska livsgnistan. Den hade gett mig tillbaka orken att ta tag i livet med ett nytt jävlar-anamma. Men rent fysiskt så hade jag ju inte levt utan mina läkare. Jag var så upprörd efter att ha läst artikeln om mig själv att jag beslutade mig för att: Det fick bli sista gången som jag lät mig intervjuas!Väl hemma igen ringde jag upp journalisten som skrivit artikeln, och skällde ut honom så att han var precis tyst i telefonen. Sedan bad han om ursäkt, men det var ju så dags då.
Ett par veckor senare ringde en frilansjournalist som bland annat skrev artiklar för Allas Veckotidning. Hon hade läst om mig och mitt möte med Michael Bolton i Expressen, och ville nu göra en längre artikel för Allas. Nej Tack! svarade jag, väldigt bestämt. Men hon gav sig inte och ville gärna veta varför jag inte ens kunde tänka mig överväga att medverka i hennes tänkta upplägg. Så då berättade jag för henne om alla felaktigheter i artikeln, och hur utsatt jag känt mig på grund av det. Hon berättade då igen hur gärna hon ville skriva om mig och det som lett fram till att jag blev inbjuden till Berns, och mötet med Michael Bolton. Hon sa också att hon verkligen inte skulle skriva något som jag inte själv kunde skriva under på. Och att jag helt enkelt skulle få läsa artikel i förväg, och även godkänna den. Men jag kände mig ändå inte övertygad. Men kan du inte bara tänka över det lite innan du säger blankt NEJ? frågade hon nästan lite desperat. OK!, sa jag, Ring mig efter Pingst! Det blev tyst under bråkdelen av en sekund innan hon frågade: Kan jag inte få ringa på Annandagen? Men jag var stenhård, hon fick ringa på tisdagen, efter Pingst, annars fick det vara.
Hon gjorde så, och efter alla Om och Men bestämde vi att hon skulle skiva artikeln. Vi kom överens om att hon skulle göra intervjun hemma hos mig. Sedan fick jag bestämma att bilderna skulle tas på klipporna i Fiskebäck, tio minuter hemifrån. Och efter det godkänna artikeln innan den trycktes - och även bilderna. Vilket jag naturligtvis gjorde, även om jag fortfarande tyckte det var förfärligt att se mig själv på bild. För då blev det än mer tydligt för mig, att det var ganska många kilon jag gått upp under det år som passerat efter operationen. Det kändes så sorgligt att jag faktiskt inte hade någon som helst kontroll över min vikt. Behandlingen med Levaxin - ämnesomsättningsmedicinen - hade ännu så länge inte hjälpt mig bli av med något av min övervikt. Tvärtom! Hur jag än tränade, eller hur rätt jag än åt. Och det kändes både ledsamt och orättvist, just för att jag kämpade så. För det kunde ju ingen se på bilderna, hur jag ansträngde mig för att komma till rätta med min vikt. Ja, med mitt LIV egentligen!
Susen M J ©
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar