Den hösten bara försvann i stort sett. Och vintern gjorde sitt intåg med mörker och kyla. Jag var fortfarande sjukskriven, men gjorde vad jag kunde för att skynda på mitt tillfrisknande. Bland annat frågade jag Doktor Thord om jag inte kunde få börja träna, NU!
"Nja, nu skall vi nog ta det lite lugnt här alltså. Du har ju nyligen gått igenom en allvarlig operation, så du får allt ta det lite lugnt ett tag till." sa han, och tittade lite strängt på mig. Det var otroligt jobbigt att han sa så där, för jag var så otålig vid det laget! Nu ville jag verkligen komma igång
på riktigt. Komma på fötter igen helt enkelt. Men återigen måste jag alltså
ha tålamod;
The Story Of My Life! Jag hade ju sökt och kämpat i tio år hos olika läkare i vården, innan de äntligen fann vad som var fel med min kropp, och kunde ge mig en diagnos. Så nu när jag äntligen fått den, blivit opererad för
Hypofysadenomet, och visste vad som orsakat alla mina olika symtom: Som
trött-,
håglös-,
nedstämdhet,
vikt- och
synproblematik, så ville jag bara
få känna mig frisk och stark igen! Och köra på med mitt liv så som jag upplevde att
Alla Andra gjorde. Ofta tyckte jag att det
bara var jag som var tvungen att vara utrustad med så förbannat mycket tålamod! Medan andra människor som jag hörde talas om på olika sätt bara verkade bestämma sig;
För att de ville träffa en partner, gifta sig, köpa hus eller lägenhet, få barn, utbilda sig, få drömjobbet, och så
Fick De Det. Medan jag aldrig ens lyckats med konststycket att gå på dejt med en man. Jag var trettio år fyllda och hade väntat och längtat efter att finna kärleken i större delen av mitt liv, men inte lyckats! Visst hade jag varit allvarligt intresserad mellan varven, men bara på avstånd. För det verkade som om jag med inbyggd radar valde ut män som inte alls var intresserade av mig. Och de som kanske ändå var intresserade, dem upptäckte jag aldrig. Kanske var de inte tillräckligt tydliga för att jag skulle förstå? Förstod inte vad jag
alltid gjorde för fel? Mitt liv kändes ofta som om jag gick omkring i kvicksand, för ju mer jag
kämpade för någon av
mina drömmar så sjönk jag. Vad jag inte förstod
då var väl att jag kanske skulle
ge upp kämpandet mot mål som kanske inte var för mig? Och i stället
"Lita på Livet och Följa Med" som
Agneta Orlå så klokt poängterat för mig många år senare.
En dag när jag kom hem låg det ett brev på hallgolvet, med amerikanska frimärken och USA-stämpel, och med en handstil jag inte alls kände igen. Men så såg jag att uppe i det vänstra hörnet av kuvertet stod det
Fan Emporium, och då förstod jag plötsligt:
Brevet hade med Michael Bolton att göra! Susen M J ©
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar