Tre till fyra gånger i veckan sticker jag ut i skogen,
joggar
runt tills jag blir trött och känner mig för duschen mogen,
Det
blir nästan som ett nödvändigt gift,
och
bättre än att vara ute på vift.
Visserligen
är det just nu en modefluga,
men
även långt innan dess fick denna motion för mig heta duga.
Har
sprungit i skogen till och från i många år,
och
nu är känslan att ta sig ut varken jobbig eller svår.
En
del säger: ”Åh ett sånt larv att springa runt en bana varv efter varv!”
Men känns för mig meningsfullare än att
i en bassäng fram och åter simma,
som
i just mina öron låter så tråkigt att man nästan kan svimma.
Motion
är något man behöver tjock som smal,
även
om det är jobbigt i början och du lider alla helsikes kval.
Varenda
muskel känns stel och öm,
och
man kan knappt förflytta sig en endaste tum.
Men
så, efter ett tag, känner man att kroppen åter kommer i gång,
rätt
som det är orkar man mer och då känns livet plötsligt som en skön sång.
Var
man springer, eller i vilken hastighet, spelar mindre roll,
har
man ingen träningsoverall ger man garderoben efter T-shirt och gamla byxor en
extra koll.
Vad
spelar det för roll om man inte håller schema utan blir lite sen,
huvudsaken
att man inte fuskar, lurar sig själv och tar den väg som är gen.
Var
gång jag joggat tycker jag att jag gjort dagens goda gärning,
och
för den energi jag investerat får jag finare muskler i återbäring.
Och
nu på sommaren är det känns det skönt med muskelfast kropp,
om
i öppna havet kan bibehålla med extra simtur och flera dopp!
Susen M J © 1980
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar