 |
Foto: Susens tankar Ur mitt fotoalbum Min avskedsfest & blandade vykort |
Nyligen hittade jag sju A-4 sidor skrivna på amerikansk skrivmaskin, som därmed alltså saknar Å, Ä och Ö, Mitt ar i USA, Sa annorlunda allt blev, daterade i California, under mitt första år I USA. Där beskriver jag mycket av det som jag berättat om här i Susens tankar, om Mitt År som Au-pair - som för övrigt, direkt översatt från franska, betyder "Till lika värde" - något jag alltså berättar i texten, men faktiskt glömt att jag visste! Så mycket kommer tillbaka när jag läser, och jag känner stolthet över min förmåga att redan då samla ihop och beskriva. Med sådan skrivarglädje!
"ETT ÅR I USA! Hur klingar det i dina öron? Jag brukade få fjärilar i magen och det kändes som om ett enda stort bubblande uppror skulle få glädjen i min kropp att koka över. Alla underbara dagdrömmar skulle kunna få en luftballong att lyfta och få mig att sväva tusentals meter ovanför jordens yta. Vad var det som fick mig att drömma så? Skulle kunna tänka mig att jag plockat ihop delar från Tv, biofilm, reklam och tidningar och sedan gjort mig en drömbild av alltsammans. Jag minns inte hur länge jag haft Amerikadrömmen i blodet innan jag fick tag i Au-pair jobb där. Nu skulle dröm förvandlas till verklighet, det kändes annorlunda då, fortfarande underbart men samtidigt tufft och en smula skrämmande. Tänk bara att lämna allt tryggt och välkänt mot någonting jag egentligen inte hade den blekaste aning om. Resa till en familj på andra sidan jordklotet, vars efternamn jag knappt kunde uttala, än mindre stava till. Men det var som sagt bara till att svälja alla tvivel och i stället planera, handla, packa och säga adjö! Är man romantisk optimist eller fullständig idiot om man lämnar en underskötersketjänst i vår tids arbetslöshet? "Man måste våga chansa!" Mina egna tufft övermodiga ord låter numer som ett eko ur det förgångna!"En sak som jag funderade mycket över under mitt år i USA var att allting alltid skulle vara så: Quick and Easy! Snabbt & Lätt! - Hela tiden!
"Numer har jag hunnit vänja mig vid alla frustrerande Quick-and-Easy-projects, som ett tag höll på att göra mig totalt galen! Exempelvis all Färdig-mat: Kakmix, färdig bröd-deg, köttfärssås på burk och alla andra snabbprojekt av olika slag! Om jag bakar med råvaror som ägg, mjöl och socker kan barnen fråga varför jag inte använder kakmixen i skafferiet. Söndagsfrukosten kan bestå av tjocka, plättliknande amerikanska pannkakor - naturligtvis gjorda på pulvermix och vatten - som äts med smör och sirap. Eller vad sägs om Donuts? De liknar svenska flottyrringar, men är täckta med antingen choklad, cocos, eller pudersocker. Till frukost? Inte som fika. Barnens lunch består ofta av Peanutbutter & Jelly sandwich - två rostade vita brödskivor, en med jordnötssmör och en med sylt som sedan trycks ihop och äts som delikatess!? Ibland är det inte utan att jag saknar nyttighetstänket som jag är så van vid hemifrån. Ibland har jag undrat om ordet nyttigt över huvud taget existerar här! I stället är människor vitaminfixerade och kan stoppa i sig ungefär hur många sorters vitaminer som helst. Samtidigt som de är livrädda för att äta frukt och grönsaker!
Någonting jag aldrig lyckats vänja mig vid är de sena middagarna mellan 19 och 22 på kvällen. Tvärtemot alla sunda förnuft och strax före läggdags. På morgonen känns det som om jag haft en deg på jäsning i magen över natten!
Ibland har jag letat frenetiskt efter amerikansk kultur, det konstiga var alltså att jag levde "mitt i den" utan att vara medveten om det! I och med att Indianerna är de "riktiga urinvånarna" i detta land, och att de i sin tur är "inpackade" i speciella reservat, så är det inte lätt att komma åt den ursprungliga levnadskulturen. Den kultur som finns är ett enda stort hopplock från världens alla hörn, vilket gör ungefär samma intryck som en burk blandkarameller: Olika smaker, lukter, färger gör att man har svårt att få något riktigt helhetsbegrepp, eller samlat intryck. En massa olika pusselbitar, från olika pussel, i en hög som inte går att få ihop till en helhet! Hemma snackar vi så mycket om gemenskap och oroar oss över att människor är så mycket uppdelade i grupper! Här verkar det som om inte ens den tanken existerar. Människor är ännu mer uppdelade i små enskilda kretsar. Så den gemenskap vi får av att till exempel ha sett samma tv-program, eller stort idrottsevenemang finns inte alls i samma stora utsträckning här.
Mycket funderande över just sådana skillnader gjorde att det tog mig cirka tre månader att slutligen acceptera, och ta USA som det är, helt enkelt känna mig hemmastadd! Det var något slags inre slagsmål som gjorde att jag inte ville se att verklighetens USA inte var vad jag i mina drömmars värld hade räknat med! Flera av mina nyvunna vänner delar mina insikter och många iakttagelser, vilket känns väldigt skönt. Då känns det i alla fall inte som om jag gör landet total orättvisa genom att jag många gånger varit negativ i mina åsikter! "Ett år i USA", hm, konstigt men bjällrorna ringer inte längre i mitt huvud! Och då har jag ju trots allt även sett många av de platser vi hör och upplever som de mest exotiska hemifrån: Hollywood, Disneyland, Malibu, Beverly Hills, ja egentligen hela västkusten i Amerika när jag tänker efter.
Mitt år i Amerika är snart till ända! Jag vet inte hur det kommer att kännas att lämna "mitt verklighetens Amerika". Jag både längtar och fruktar på en och samma gång. Kommer jag att sakna det liv jag här har gjort till vardag? Naturligtvis kommer det att kännas hårt också att lämna de ansikten som tiden här har gjort till välkända, och hur kommer jag att reagera när jag inte längre har tillgång till den amerikanska radion, tv:n och "Easy-going-lifestyle". Åter spelar tiden huvudroll, den får utvisa, just nu kan jag knappt vänta på att få komma hem och se om allt är som jag minns det.
Just nu blickar jag ut över The Bay area, bort mot San Francisco, staden jag lärt mig älska, och dess internationella flygplats, varifrån ett utrikesplan just skjuter i höjden. Snart sitter jag på ett själv. Ur högtalarna strömmar Diana Ross fylliga röst och fyller vardagsrummets luft med temat ur filmen Mahogany. Det går mig inte förbi, för visst reagerar man över meningen i orden hon sjunger: "Do you know where you are going to? Do you like what life is showing you?" (Vet du vart du är på väg? Tycker du om vad livet visar dig?)
Den romantiska drömmaren i mig har fått sig en knäck, men samtidigt har jag erfarit, lärt och sett massor av nytt. Så jag ångrar absolut inte för ett ögonblick, mitt fasta beslut att bege mig till, och spendera ett år i det Förenta Staternas och mäktiga dollarns land! Det har också gett mig en chans att uppskatta en massa saker som jag tidigare tog för självklara hemma.
Nej, som sagt, några bjällror eller luftballongsfärder känner jag inte längre av när jag tänker på USA, men min äventyrslystnad finns kvar och vem vet, snart kanske jag åter är i farten med planering, packning, stora förväntningar och tårdrypande avsked igen!"
Susen M J ©
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar