Kapitel 50: Den ALLRA första förlossningen

Kapitel 50: Den ALLRA första förlossningen

Det är när man sitter så här och skriver ner de händelseförlopp som betytt allra mest i livet, som man också minns människorna, och mötena med dem på ett alldeles speciellt och ibland nytt sätt. När man som jag känt ett så starkt utanförskap uppväxten igenom, så betyder människor som behandlat mig väl så väldigt mycket mer. När jag då tänker tillbaka på den hierarki jag upplevde så starkt när jag började arbeta 

inom förlossningsvården, så var Anette dess raka motsats: Vänlig, tålmodig, trygg och berikad med en enorm entusiasm för att lära ut. Hon genomsyrades av undervisningsrollen. Var den personifierad. Hon var också den barnmorska som förlöste kvinnan på min allra första förlossning. Hon satt ner på en stol. Den blivande mamman halvsatt i "kortbädd" - egentligen gynläge - med benen i benstöd. Anette var närvarande, för alla på rummet, på sitt alldeles speciella sätt. Hon visste att jag skulle få se en förlossning för allra första gången, och berättade inkluderande vad som hände. När förloppet blev trögt bad hon den assisterande undersköterskan om en sax. Sax? Hon vände sig om till mig och visade Perineotomisaxen. Den såg inte alls ut som en vanlig sax, utan var böjd lite som ett V längst ut, vass på ena sidan men trubbig på den andra. "Det är för att inte skada mamman eller barnet när man för in saxen i vagina" sa Anette. Sedan sträckte hon sig under ansträngning för att nå kvinnans underliv - Anette var själv gravid, i åttonde månaden med sitt andra barn! Det var nog det som var lite extra speciellt, och kanske är det därför jag minns specifika detaljer så tydligt. Hon la först bedövning med en spruta som säkerligen var 30 centimeter lång. "Det är bara införselskyddet som är så långt, sa hon, själva nålen man sticker patienten med är bara lite dryga centimetern." Sedan klippte hon. Det lät som att klippa i fisk. Och då kom äntligen barnets huvud ut, och nästan samtidigt resten av kroppen, och vatten, och blod som sköljde över Anettes plastbeklädda knä. Skrik från både mor och barn fyllde rummet. Smärta och glädje i att föda och födas. Välkomna och Välkomnas.

Någon månad senare berättade arbetskamraterna att Anette fött sin andra pojke. "Oscar, hennes första son, har Downs syndrome, så när barn föds med det här så brukar Anette agera kontaktperson för de föräldrarna." Generös vill jag beskriva Anette. Oändligt generös. 

När jag några månader senare var med på en förlossning när ett barn föddes med Downs syndrom så tänkte jag åter på Anette. Och sedan skrev jag "Livets trassliga mening", dikten som kommit att beröra så många. Och som jag har läst inför publik på Frölunda Kulturhus, men även i tävlingen Nya Ansikte där jag gick till final och fick läsa den på Lisebergs Stora scen - där Lotta på Liseberg huserar på somrarna med mängder av artister - där har jag alltså stått och läst min dikt inför stor publik. Den har även varit publicerad i GT. Och fått Dagens Ros. Konstigt egentligen, hur livet är ibland. Tack Anette för all den medmänsklighet jag förknippar dig med.

                             Susen M J ©   

Foton: Susens tankar