...min berättelse fortsätter nu via länkar i:
Bostadssituationen i Göteborg var inte mycket bättre då än vad den är i dagsläget. Och om jag ska vara helt ärlig så hade jag nog faktiskt kunnat tänka mig att bo kvar i mitt barndomshem ytterligare ett tag, om jag bara hade fått ha mitt rum kvar! Men att brorsan tagit över det gjorde att bo-situationen kändes ohållbar! Och jag hade ju egentligen "bott hemma" länge nog. Det var helt enkelt dags att skapa mig ett eget liv. Och det behövde verkligen hända något, NU! Sagt och gjort, jag tågade i väg till Bostadsförmedlingen. Där var väntetiden enormt lång. Men jag tog nummerlapp, fyllde i papper och satt kvar och väntade på min tur.
Efter en stund började jag prata med en kille som också nyligen kommit hem till Sverige efter ett år utomlands. Han var frisör och hade bott och arbetat i Brasilien. Vi hade massor att prata om. Bland annat berättade jag att jag inte vågat gå till någon frisör i Amerika. Jag hade alltså inte klippt mig på ett HELT ÅR, och mer. Mycket för att jag tyckte frisörerna där inte verkade kunna sin sak när jag tittade på folk i min omgivning. De var inte speciellt snygga i håret, i alla fall inte med mina mått mätt. Dessutom hade jag alltid haft en väldigt dubbel inställning till frisörer. Egentligen älskade jag att få gå och bli ompysslad och göra mig fin på en salong. Hoppades väl kanske på att bli förvandlad till prinsessa, redan från barnsben, eftersom jag så ofta fått höra att jag var ful...! Konstigt nog har mitt hår däremot alltid föremål för komplimanger. Ja, inte i skolan, av mina klasskamrater, men i min övriga omgivning av för mig både kända och okända människor. Ända sedan jag var nyfödd faktiskt! I det oändliga! För att mitt hår är naturligt ljusblont. För att jag har självfall. För att jag har mycket hår. Och för att jag mestadels har haft ganska långt hår. I alla fall efter den gången jag misstogs för att vara pojke på vårt första skolfoto i första klass, på grund av min pojkklippta frisyr. Efter det ville jag verkligen inte ha kort hår. Men ändå träffade jag på frisörer ibland som klippte bort halva håret, trots att jag bett om att det skulle jämnas till, eller klippas upp litegrann. Det gick så långt att jag faktiskt mycket hellre gick till tandläkaren än till frisören under många år!
Den frisör jag mötte på Bostadsförmedlingen berättade att han fått jobb på en av stadens mest kända salonger. "Kom till mig, så skall jag fixa dig jättefin. Du har kanonfint hår!" sa han och gav mig salongens kontaktuppgifter. Det var ungefär det jag fick på Bostadsförmedlingen; en potentiellt ny frisör att gå till. Och utöver det bara den nedslående insikten att det skulle bli oerhört svårt för mig att få en lägenhet.
Efter en stund började jag prata med en kille som också nyligen kommit hem till Sverige efter ett år utomlands. Han var frisör och hade bott och arbetat i Brasilien. Vi hade massor att prata om. Bland annat berättade jag att jag inte vågat gå till någon frisör i Amerika. Jag hade alltså inte klippt mig på ett HELT ÅR, och mer. Mycket för att jag tyckte frisörerna där inte verkade kunna sin sak när jag tittade på folk i min omgivning. De var inte speciellt snygga i håret, i alla fall inte med mina mått mätt. Dessutom hade jag alltid haft en väldigt dubbel inställning till frisörer. Egentligen älskade jag att få gå och bli ompysslad och göra mig fin på en salong. Hoppades väl kanske på att bli förvandlad till prinsessa, redan från barnsben, eftersom jag så ofta fått höra att jag var ful...! Konstigt nog har mitt hår däremot alltid föremål för komplimanger. Ja, inte i skolan, av mina klasskamrater, men i min övriga omgivning av för mig både kända och okända människor. Ända sedan jag var nyfödd faktiskt! I det oändliga! För att mitt hår är naturligt ljusblont. För att jag har självfall. För att jag har mycket hår. Och för att jag mestadels har haft ganska långt hår. I alla fall efter den gången jag misstogs för att vara pojke på vårt första skolfoto i första klass, på grund av min pojkklippta frisyr. Efter det ville jag verkligen inte ha kort hår. Men ändå träffade jag på frisörer ibland som klippte bort halva håret, trots att jag bett om att det skulle jämnas till, eller klippas upp litegrann. Det gick så långt att jag faktiskt mycket hellre gick till tandläkaren än till frisören under många år!
Den frisör jag mötte på Bostadsförmedlingen berättade att han fått jobb på en av stadens mest kända salonger. "Kom till mig, så skall jag fixa dig jättefin. Du har kanonfint hår!" sa han och gav mig salongens kontaktuppgifter. Det var ungefär det jag fick på Bostadsförmedlingen; en potentiellt ny frisör att gå till. Och utöver det bara den nedslående insikten att det skulle bli oerhört svårt för mig att få en lägenhet.
Och vill du läsa min berättelse från allra första början gör du det enklast via:
Susen M J ©
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar