Kapitel 51: Städning och Göteborgsvarvet

Kapitel 51: Städning och Göteborgsvarvet

Den 1 april det året flyttade jag in i mitt nya hem - en etta med kokvrå på 35 kvadratmeter. Vilken Lycka! Och vilket aprilskämt, när jag nu - så här många år - senare bor kvar. När jag såg allting i mitt nya boende på närmare håll, så förstod jag snart att det inte varit så välskött av tidigare hyresgäster, så jag städade, och städade, och städade! Det tog verkligen aldrig slut! Och jag jobbade även på för att fylla ut skåp och lådor, och möblernas tomrum.

Efter hand behövde jag köpa nya möbler, bland annat en hörnsoffa från IKEA... som jag fick hem En Del I Taget, under säkert åtta veckor?! Mamma och jag åkte som skottspolar fram och tillbaka till varuhuset, men: "Nej, den har tyvärr inte kommit än."  "Men ni sa ju i telefon..." "Tyvärr." Jag trodde jag skulle bli tokig. "Vi åker faktiskt fyra mil tur & retur varje gång, och så finns inte varorna?!"

Utöver soffan behövde jag även fylla på med annat, och tog då, med mina föräldrar som borgenärer, ett lån på banken. 10 000 kronor. Hjälp vad mycket pengar, och vilket stort ansvar. 4 000 av dem la jag sedan på en begagnad folkvagn, min andra bil och lika bångstyrig som den första. Med facit i hand borde jag struntat i bil när ekonomin var så ansträngd. Men samtidigt fick jag körvana, och lärde känna Göteborg bilvägen. Erfarenheter jag sedan alltid haft stor nytta av. Och som faktiskt inte alltid är alla förunnade. Blir lite beklämd när människor säger:
"Jodå, visst har jag körkort, men det blev aldrig av att jag började köra bil, så nu vågar jag inte ge mig ut i trafiken!"
Själv har jag kört bil ganska mycket, både i Sverige och USA, och känner mig trygg med det.

Nu närmade sig maj månad med stormsteg, och med det: Göteborgsvarvet! Vad hade jag gett mig in på? Visst, jag joggade på, och förberedde mig så gott jag kunde, men hade inte haft lång tid på mig eftersom jag gått igenom blindtarmsoperationen så sent som i februari. Nej, jag kände mig faktiskt inte så trygg i mitt beslut att springa en halvmara! 21 kilometer, det var ju idiotiskt. Men dagen kom och jag hade ju anmält mig.

Minns folkhavet. Och att jag spelat in ett speciellt kassettband för att lyssna på i min freestyle. Hade tänkt använda den när ansträngningen började tära. Men det stod ett gäng killar, som åskådare, precis i början av banan som frågade vad jag lyssnade på för musik. När jag svarade att jag skulle lyssna på den när det började bli jobbigt, så fick jag till svar att: "Det ser redan jobbigt ut!" Kommentaren gick rakt in i mitt söndermobbade medvetande och sårade mig djupt! Snabbt fick jag på mig lurarna och tryckte på play. Nu skulle jag stänga ute idiotiska röster resten av varvet. Men jublet kunde jag fortfarande höra. Och tog till mig. Kanske för första gången i mitt liv!

Innan varvet förfasade jag mig mest över Älvsborgsbron! Efteråt visste jag att det var Göta Älvbron som var värst. Och Övre Husargatan, strax före målgång, där jag var en hårsmån från att ge upp helt. Men så stod han där, en kille som jag kände igen från det gym jag tränade på då, på en balkong någonstans på 4e våningen och hejade på mig! Och jag fick ny kraft, och orkade mig i mål. Visst, det tog 2,5 timma, men ändå. Varvets personal behövde ju i alla fall inte jobba övertid för att vänta in mig!

                             Susen M J © 

Foto: Susens tankar