 |
Foton: Susens tankar Lysekil genom åren |
Våren då jag hade flyttat hemifrån gick snabbt, och även om jag inte hade
hunnit arbeta så länge, så hade jag ett par veckors semester att ta ut. Än i dag vet
jag inte var idén kom ifrån, men jag skulle åka till Lysekil, och ta med min cykel. Så här i efterhand vet jag inte ens om jag hade hört talas om Lysekil innan den där sommaren. Mina planer var fortfarande ganska vaga en lördag
eftermiddag då jag arbetade helg, och chansade på att sjukhusets matsal
fortfarande var öppen, vilket den var. När jag gick med min matbricka emot ett bord i den tomma
matsalen, såg jag en kvinna i ögonvrån som viftade med armarna. Sedan ropade hon: "Hör du, kom hit och sätt dig här. Det är så trist att äta ensam." Det
visade sig att Mona, som var i samma ålder som mina föräldrar, och precis som de hade
fem barn, var gift och vikarierade som sekreterare på sjukhuset den
sommaren.
Vi pratade oavbrutet under hela matrasten, och hann därmed nästan inte
äta. Det sista hon frågade innan vi skiljdes åt var om min förestående ledighet.
– Vad ska du hitta på?
– Åka till Lysekil!
– Var där?
– Vet inte?
– Men herregud, vi har hus i
Fiskebäckskil! Bo hos oss!
Några dagar senare polletterade
jag min cykel, och mig själv, på tåget till Lysekil. Och efter en tur på färjan
blev jag varmt välkomnad till Fiskebäckskil av Mona och hennes fantastiska
familj. En hel vecka stannade jag sedan hos dem. Och fick bland annat uppleva
Jönssons katt, Handelsman Flinks handelsbod och allt där emellan. När det var dags för hemfärd satte jag mig på cykeln och började trampa ner mot Göteborg. Färden blev, med avstickare både till Gullholmen och Tjörn, över femton mil
lång i kompakt motvind! Och tog två dagar. Övernattade gjorde jag hos Eva och Lars i Skärhamn, som
är goda vänner till min familj. Sommaren därpå blev i stort sett en upprepning
då Mona sa: ”Kom och bo hos oss!” med det enda undantaget att jag hoppade över
cyklandet.
Åren som följde blev jag allt mer dragen till att bo inne i själva kärnan av Lysekil, och hyrde därför rum på olika ställen. Ibland via bekanta, andra gånger via turistföreningen. Men inget år passerade utan att jag besökte Lysekil. När jag ser tillbaka kan jag knappt tro att så många år nu passerat sedan det där första besöket i Mitt Hjärtas Stad.
Efter några år kom jag att hyra i samma hus varje sommar, bytte till och med ägare en gång. Och under senare åren har jag haft förmånen att tillbringa hela sommarsemestern i Mitt Rum. Fyra veckor i sträck: Efter Säsong! För det är så det skall vara! Antingen före, eller också efter säsong! Avfolkat, Lugnt, så är Mitt Lysekil! Vill jag ha mycket folk att trängas med, kan jag ju lika gärna stanna i Göteborg. Men hemma trivs jag som allra bäst i juli månad, när stora delar av befolkningen lämnar staden och det blir lugnt och avfolkat.
Åren som följde blev jag allt mer dragen till att bo inne i själva kärnan av Lysekil, och hyrde därför rum på olika ställen. Ibland via bekanta, andra gånger via turistföreningen. Men inget år passerade utan att jag besökte Lysekil. När jag ser tillbaka kan jag knappt tro att så många år nu passerat sedan det där första besöket i Mitt Hjärtas Stad.
Efter några år kom jag att hyra i samma hus varje sommar, bytte till och med ägare en gång. Och under senare åren har jag haft förmånen att tillbringa hela sommarsemestern i Mitt Rum. Fyra veckor i sträck: Efter Säsong! För det är så det skall vara! Antingen före, eller också efter säsong! Avfolkat, Lugnt, så är Mitt Lysekil! Vill jag ha mycket folk att trängas med, kan jag ju lika gärna stanna i Göteborg. Men hemma trivs jag som allra bäst i juli månad, när stora delar av befolkningen lämnar staden och det blir lugnt och avfolkat.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar