Ett
sjukhusrum i vitt,
vakar
ängsligt över livet som är ditt.
Någonting
är fel, har gått snett,
vi
gör allt som står i vår makt för att fel skall vändas rätt.
”En
smärtsam förlossning borde vara nog”,
säger
jag högt, du förblir tyst, men av din min förstår jag att du log.
”Du
behöver ditt blod, din kropp måste slutas!”
Tänker
jag tyst, men tror ändå du förstår.
Blodtrycket
sjunker, pulsen ökar, och då även risken för chock,
ett
farligt hot,
men
vi kämpar hårt för att på det råda bot,
och
att du snart likt vårens lökar åter blommar.
En
frostig natt blir dag,
ditt
liv spirar åter,
även om din livslåga för ett ögonblick var flämtande svag.
Susen M J © 1980
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar