Kapitel 52: Jakt på diagnos
Nej, som jag skrivit tidigare, jag mådde verkligen inte riktigt bra. Men symtomen var diffusa, och ändrade sig efter hand, eller flyttade sig. Ett tag kändes det som om jag hade feber, hela tiden. Och frös konstant, som om förmågan att värma upp mitt blod saknades i kroppen. Kunde det ha något med urinen att göra? Nej, jag tog både tempen och urinsticka på jobbet, och enligt svaren var jag frisk. Jo, och så var de ju det här med vikten - för den fick jag ju verkligen ingen rätsida på. Och nu trodde jag på fullt allvar att det var på grund av att jag var överviktig som jag inte kunde finna kärleken. Så om jag bara jag fick svaret på varför jag inte gick ner i vikt, så skulle även ALLT annat i mitt liv lösa sig! För jag kunde bara inte acceptera de siande mobbarna till klasskamrater jag haft under hela grundskoletiden och som förutspått att: Så jag slet som ett djur för att överbevisa dem. Jag cyklade, tränade styrketräning, sprang; både på jobbet under hela arbetspassen, och i motionsspåret på fritiden. Och gick på dieter, jämt! Under ett helt år åt jag absolut inget socker alls. Men vad hjälpte mina ansträngningar?
Nu hade jag satt all min tillit till en specialistdoktor på Sahlgrenska sjukhuset inom området övervikt. Äntligen skulle jag få lösningen på mitt livs gåta;
Nu hade jag satt all min tillit till en specialistdoktor på Sahlgrenska sjukhuset inom området övervikt. Äntligen skulle jag få lösningen på mitt livs gåta;
Varför min kropp inte reagerade alls på alla mina ansträngningar. Det var lång väntetid, vad annars är nytt i Sverige!? Vet inte hur många månader jag väntat, men nu skulle jag äntligen träffa denna guru som skulle ge mig svaret på mitt livs fråga.
När dagen för läkarbesöket kom var jag oerhört nervös. Dessutom skämdes jag lite också. Det var oerhört svårt att prata om min övervikt. Jag kände mig så utlämnad, ja naken! Men jag måste hitta en lösning på mitt problem, så det var bara att bita ihop och gå iväg till sjukhuset.
När dagen för läkarbesöket kom var jag oerhört nervös. Dessutom skämdes jag lite också. Det var oerhört svårt att prata om min övervikt. Jag kände mig så utlämnad, ja naken! Men jag måste hitta en lösning på mitt problem, så det var bara att bita ihop och gå iväg till sjukhuset.
Doktorn jag mötte var minst sagt arrogant, och jag tror faktiskt inte att han ens försökte lyssna på mig när jag beskrev hur jag verkligen kämpade för att komma tillrätta med min övervikt. Till slut föreslog jag att felet kanske låg i att det var något fel på min ämnesomsättning? Då tittade han högdraget på mig och svarade sedan att:
"Det säger ALLA feta människor!"
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar