Susens Dikter 40: Ensam kvinna på café

Ensam kvinna på café
Det sitter en ensam kvinna på café,
Hon sitter där, håglös, och dricker en kopp te.
Hon ser så blek och ensam ut,
som om meningen med livet tagit slut.

Jag vill fråga:
”Varför sitter du så ensam där?
”Kom i stället hit, och slå dig ner här!”
Men vem vågar säga så?
Hon kan ju bli ledsen, eller arg, vad gjorde man väl då?

 Hon ser upp på mig och ler mot min forskande blick,

tror hon förstår min tanke, då hon ger mig en vänlig nick.

Hon sänker åter sitt huvud, låter blicken drunkna i tekoppens djup,

som om hon önskar den vore en glömskans sup.
Du kvinna, så trasig, av livets hårdhet du erfarit,
jag kan se att ditt liv inte särskilt lätt har varit.

Jag ler mot dig ensamma kvinna när jag går,

och när du uppfattar min medmänsklighet,
dina ögon ett ljust skimmer får.  

                Susen M J ©  1980