Kapitel 67: Val Thorens - Min sista skidresa

Kapitel 67:

 Val Thorens - Min sista skidresa 

Den vintern då jag och Maggan såg fram emot, väntade och längtade efter resan till, och värmen i, Karibien, kunde jag inte låta bli att tänka på hur jag saknade skidåkningen. För jag älskade verkligen att åka slalom, precis lika mycket som jag älskade att jogga! Och cykla oc

h promenera låg inte långt efter. Men bit för bit har allt detta tagits ifrån mig, vilket jag upplevt som stor sorg varje gång jag stått inför

 fakta. 

Några år efter det att jag fått mina Rossignol slalomskidor av George i USA, 

planerade jag så för en skidresa till Val Thorens, Frankrike. Och det som var lite extra speciellt med det var jag skulle åka själv. Visst, jag hade rest ensam många gånger tidigare, men aldrig på skidresa. Och jag minns dagen för avfärd som om det var i går. Bland annat när jag gick över vår gård hemma med f

amnen full av packning och skid-utstyrsel, så ropade Helena för full hals efter mig; 

"Vad du än gör så kom nu inte hem med några brutna ben!" 

Och så gapskrattade vi. Sedan gick det som det gick...

"Åkte på en bussresa till Val Thorens för att åka skidor i en vecka. Ville återuppleva alpernas värld så som jag beskrev dem i dikten En slalomtokas bravader. Trettio timmar tog bussresan. Väl framme fick alla resenärer samsas om två rum att byta om till skidkläder i, och sedan åkte vi skidor. Vilken fantastisk dag med strålande sol, massor av snö och så mycket skidåkning min kropp mäktade med denna första dag i detta skidparadis. Den franska skidorten Val Thorens var lika fantastisk som jag mindes den, och skidåkningen tog sig sig efterhand som dagen gick, ringrostig som jag var. 

Först efter After-ski´n blev vi tilldelade våra rum. Och jag som tagit en "sista minuten-resa" blev placerad på ett annat hotell än de  övriga resenärerna. Så jag tog min resväska, mina skidor och gick igenom ett stort affärscentra. När jag väl kom ut på andra sidan gick jag ner för en trappa, tog ett steg ner på marken så sa det bara swosch. Där låg jag! Kände med en gång att någonting hänt i min vänstra fot, men läderstövlarna jag hade på mig gjorde att jag 

inte 

kunde se någonting. Det var i mars, och solen hade strålat hela dagen så att vatten hade droppat från takstolarna. Nu var klockan över sju på kvällen, det hade blivit rejält kallt och vattnet hade frusit till is. Därav blixthalkan, och nu låg jag där, platt på marken.

Väldigt snabbt kom två killar till undsättning och hjälpte mig halta bort till läkarmottagningen där personalen precis höll på att släcka ner och stänga för dagen. Men när vi kom tände de upp igen och doktorn röntgade snabbt min fot: Sedan sa han att fotleden var bruten precis i fotknölen, att jag skulle gipsas, och att det skulle ta 90 dagar att läka! "Men va fan?!" Kände mig som världens otursfågel! Fick ligga på mitt hotellrum helt ensam i två dygn, utan att knappt få någon mat, sedan kom två ambulanskillar och hämtade mig. SOS-International i Köpenhamn hade ordnat så att en ambulans skulle köra mig till ett flyg i Geneve.

Ambulansen såg ut att vara från 1930-talet... och verkade dessutom vara helt utan fjädringar. Hastighetsbegränsningen på 30 km/h ner för de branta Alperna överskreds, gånger tre. Dessutom var båren jag låg på inte fastspänd ordentligt, så i nedförslut gled jag mot ambulanskillarna, och i uppförslut åkte jag i hög fart mot bakdörrarna. Det skulle bara fattas att dörrarna inte var ordentligt stängda, så att jag helt enkelt flög ut och ner för berget! Jag är inte lätt att stressa upp, men nu tänkte jag till och från att min sista stund var kommen: Hur skulle de kunna förklara för mina föräldrar - som inte ens visste om att jag brutit foten - att de hittat mig död, liggandes i en ravin med gipsad fot? Ja, så gick mina tankar, vilka jag inte kunde ventilera då ambulanskillarna enbart pratade franska, som jag bara kunde några få ord av. 

Mot all förmodan gick resan hem bra trots mina tvivel. "Vad nära du låter?!" sa mamma i telefon när jag ringde henne lite senare. "Ja, alltså, allt är bra, men jag är i stan, på Sahlgrenska sjukhuset. Jag har brutit foten. Kan du komma och hämta mig?"        

               Susen M J ©